Dammsätter

Kategori: Kolartorp

Koordinater: 58.998432, 15.539604

Information om Dammsätter

1881  JTG Bras- och spishäll till Dammsätter.
1886  JTG Dammsätter: Stugan på- och vidbyggdes, eldstäderna ommurades, nya golv och dörrar, spåntak.
1921  CG Dammsätter: Ny ladugård.
1879  ÅB Damsäter: Brukningskontrakt 14 mars 1879. Gustaf Jansson. Årligt arrende kr. 0:-. Kolning 37 läster utan ersättning. Öfverkolning 13 läster. Årliga arrendet nedsättes med nio (9) läster kol från 14 mars innevarande år till 14 mars nästpåföljande mars efter sedan sprängningen i utfallet från ängen blivit utförd, varefter kontraktet såsom härovan träder i gällande. Sprängningen i utfallet är fullgjord 1887, vadan skatten från 14 mars 1888 utgår enligt första sidan av detta kontrakt. Kontraktet är avslutat 14 mars 1918.
1918  ÅB Dammsätter: Brukningskontrakt 14 mars 1918. Erik Waldemar Gustafsson. Son till Gustaf Jansson). Årligt arrende: 85:- kr. + 2 milor träkol per år.
1928  ÅB Dammsätter: Syn 9 maj 1928. Avträdare: Erik Waldemar Gustafsson. (Flyttar till Kilsmo Gård). Tillträdare: Axel Johansson från Hunneberg.
1928  ÅB Arrendekontrakt 14 mars 1928 – 14 mars 1933. Axel Johansson. Årligt arrende: 225:- kr. + 50 läster träkol.
1933  ÅB Arrendekontrakt 14 mars 1933 – 14 mars 1938. Axel Johansson. Årligt arrende: 225:- kr. + 40 läster träkol. Kontraktet uppsagt till 14 mars 1948. (Flyttar till Kulltorp i Svennevad).
1940  SC Åren 1940 – 1948 arrenderar Axel Johansson jorden vid torpet Hökhult.
1948  SC Efter 1948 har Dammsätter blivit fritidstorp, först uthyrt och från början av 1980-talet har Brevens Bruk sålt fastigheten till Peter Baltzer och Kerstin Nord från Stockholm.
2007  SC Den 12 november 2007 hade studiecirkeln besök av bröderna Sören, Bror och Åke Johansson från Svennevad. De är födda vid Dammsätter, Sören 1930, Åke 1935 och Bror däremellan. De bodde där till 1948. De tre bröderna berättade om livet på torpet: Deras mamma Elsa var dotter till August Gustafsson, arrendator vid Svennevads prästgård. Augusts far var Gustaf Jansson, som odlade upp Dammsätter. Hus och ladugård hade indraget vatten med självtryck från källa, som låg på berget ovanför huset. Problemet var att ledningarna frös när vintern var kall. Elektricitet saknades. Gården hade 6-7 kor och två hästar. Mjölken fick köras till Hunneberg, där mjölkbilen hämtade flaskorna. Före mjölkbilens tid fick man kärna smör, som såldes till hushåll eller Konsum i Breven.
2007  SC KOLNING: Enligt kontraktet skulle 40-50 läster kol levereras till Brevens Bruk eller Kilsmo varje år. Torparen hade blivit tilldelad ett område som avverkats eller gallrats och där kolvedsres fanns att hämta. Man började redan på våren att leta på en kolbotten som låg bra till för att transporterna skulle bli så korta som möjligt. Kolbotten röjdes av och jämnades till. Man reste en pipkubb i mitten på kolbotten med en fyrkantig träkrans högst upp som kolveden skulle resas mot. Man staplade sedan upp veden så tätt som möjligt och när det var klart kom skogvaktaren och mätte omkretsen och beräknade hur mycket kol som milan skulle ge. Veden täcktes sedan med granris och ovanpå helst med mossa innan stybben östes på.
När milan skulle tändas gjorde man en brasa ovanpå milan som när den brann ordentligt makades ner i det fyrkantiga hålet i mitten på milan. Där skulle man efter hand fylla på med mera ved. Första 4-5 nätterna fick kolaren stanna dygnet runt och vakta milan. Han bodde då i kolarkojan som byggts 10-20 meter från milan. Efter ca 3 veckor var kolningen klar. På sista åren började man använda ”skorsten” och då gick det på ca 2 veckor.
Släckningen var tvungen att ske på en dag. Då samlade man ihop flera granntorpare som hjälpte till. Fanns ej vatten i närheten fick det köras i tunna. Man kastade på vattnet ovanpå milan. Sedan rakade man ner stybben från sidorna, hällde på vatten och rörde om så att det blev en sörja, som åter kastades på milan så att det blev absolut tätt Det kallades att smeta milan. Man kontrollerade regelbundet att smetningen höll tätt och efter ca 3 veckor räknade man med att milan slocknat och stybben kunde rakas bort från kolen.
Transporten till Breven eller oftast Kilsmo var bäst om det kunde ske i vinterföre. En häst kunde dra 2 kolryssar, gick det att köra över Sottern kunde man koppla till ytterligare en. Parhästar kunde dra 3 eller 4 kolryssar. I Kilsmo fick hästarna dra upp ryssarna på en hög bro där de tippades och tömdes på sitt innehåll ner i järnvägsvagnar. ”Kalle på Malmgårn” fanns på plats och prickade av antal kolryssar och var de inte helt fyllda blev det avdrag, var de fyllda med råge blev det överkol. Man fyllde alltid med råge, men under transporten skakade kolen ihop, speciellt om man fick köra med vagn.
Ett år hade man kolmilan vid Bispotjärn mellan Gröna Platsarna och Bäck. Planeringen var att köra ner till Bäck och över sjön till Kilsmo. Vintern var ej på kolarens sida. Han fick ställa kälkarna hemma och använda hjulvagn och köra fram till Gröna Platsarna och via Hökhult till Breven och Kilsmo. Ca 12. 13 kilometer enkel resa.


Tillbaka till överordnad plats

Publicerad av

bb2