Hålanda..

Kategori: Geografisk indelning

Hålanda socken var indelad i fem stycken rotar : HEDENS ROTE- alla Livereds gårdar, förutan Råda. VERLE ROTE- Verls, Järnklev, Skaggata, Drottninggärdet, Råda. RELLSBO ROTE- bebyggelse i socknens östra del samt Falan. HÖGA ROTE- Höga, Båljen, Sandåker. BOETS ROTE- Boet, Torpa, Långetorp, Östentorp, Föstorp.

Koordinater: 58.041663, 12.278151

Information om Hålanda..


Smultronställen på vandringsleden Lödöse-Skara                                             

Hålanda Hembygdsförening, nedskrivet av Christer Damm 2012 09 10

Hålandas del av vandringsleden söderifrån är från ”Algots gård” i Rapenskår, på gränsen till Skepplanda, till ”Skansen” vid gränsen mot Bjärke, med avstickare.

Bron norr om fd Algots gård: bron över Grönån med forsen i Grönån, här har tidigare funnits en kvarn och ålkista, platsen tillhör Svalered. Utloppet är sprängt för att sänka maden innanför.

Mellan Algots gård och södra delen av Boetvägen: bävergnag i alträd nedanför Madbergsforsen i Grönån

Boetvägen: jordhög på västra sidan av vägen, fornminne på Raä:s karta

Hålsjön: 3 m djup med kommunal badplats på östra sidan

Östentorps radby: byns ålderdomliga prägel. Gårdarna är uppförda som s.k. dubbelhus från 1800-talets mitt.

Fångstgrop: på västra sidan av skogsvägen norr om Fösstorp

Stommen: kooperativ förskola

Hålanda kyrka: äldsta delarna är från medeltid. Kyrkans grundplan är enskeppig med tresidigt kor med rak avslutning. Sakristian tillkom 1767. Medeltida muralmålningar. Två klockor, den större från 1500-talet och den mindre från 1756. Dopfunten av täljsten från 1200-talet. Predikstolen från 1700-talet. Takmålningar från 1776.

Församlingshem: tidigare skolbyggnad byggd 1896 och lades ned 1969

Sockenstuga: huset byggdes 1867 som sockenmagasin till förvaring av utsäde för utlåning. 1909 förändrades verksamheten till sjukstuga. 1925 flyttades huset till Verle och blev kommunalrum.

Hembygdsgården: Stugan är från 1800-talets början och flyttad från Skaggata till nuvarande plats 1976. Museum och ramsåg.

Mauritzberg: tidigare: kvarn, affär och telefonstation.

Vadstället söder om gården Vadet: vandringsleden passerade vadstället över Grönån

Milstenen vid Vadet: milstenen är från 1754

Stora Ljungered: den största arrendegården på Livered

Kvarnrester vid torpet Espet: Getås kvarn vid Espet och kraftigt stendämme

Hemvärnets skjutbana: väster om Klovet fanns Hemvärnets 400-meters skjutbana med 2 st. skjutställ och markörgrav

Hålväg: väster om Klovet finns en av Hålanda tydligaste hålväg med 4 st. parallella spår

Kvarnstensbrott: flera kvarnstensämnen på Ljungeredsåsen

Jordkällaren vid Svedjan: väl bevarad med stentak

Grankärrs arrendegårdar: tre st. gårdar

Maden o Sjömaden arrendegårdar: 2 st. gårdar

Viltdamm vid Ingelskrogen: en uppdämd sjö för fåglar: bl. a grå- o kanadagäss, tranor och en mängd hjortar och vildsvin kan tidvis betraktas på gärderna

Hjortar: runt Livered

Bråtaslätt: ett antal gamla ekar, även ”Supeken”

Bråtaslätt: tidigare 4 st. gårdar

Ingelskrogen: bostad för ”Livresmen”

Heden: bevarad kilstensbro

Heden: tidigare 4 st. gårdar nu 3 st bostadshus

Heden: domarring med 10 stenar

Heden: missionsmöte 1937 med 160 deltagare, foto finns med namn på deltagarna

Hedaberget: viltgrop, hålvägar och potatisgropar för att förvara potatis under vintern

Björkeladan: dansställe fram till ca 1951

Livered: herrgårdsbyggnader från tidigt 1500-talet, skolbyggnad, alléer, vattendamm, minnessten. Småskolan för traktens barn byggdes 1923 och lades ned 1941, storskolan byggdes 1923 och lades ned 1947.

Liverts källa: sägen från 1000-talet, om en vattenkälla som sprunget fram ur marken.

Minnessten vid Älghultssjöns östra ända: minnesstenen från 1894 sattes upp för att påminna om skogsplanteringen.

Löparns grav: vid östra sidan av vägen upp mot Stavsjön finns ett röse där kuriren sägs vara begravd

Gamla Krogen. strax söder om gården kan man se den andra av Hålandas tydligaste hålväg med 4 st. parallella spår.

Gamla Krogen: strax söder om gården stod militärbarackerna, som blev skogsarbetarbaracker, som senare flyttades till Verle och blev bygdegård 1951.

Gamla Krogen: bevarad kilstensbro, varggrop, kolgropar

Skansen: här finns resterna efter en försvarsanläggning, som Gräfsnäs lät bygga över vägen för att stoppa danska trupper. Danskarna gick vid sidan av skansen över lilla Skansasjön, men isen brast och flera kanoner lär ha gått till botten i sjön.

Skansen: torpruin med rödlistad lunglav på träden

Skansengrottan: en grotta som enligt traditionen har förbindelse med Hunneberg. En hund sprang in i grottan efter en räv och kom ut på Hunneberg vid Vargön.

Gränsen mellan Ale och Bjärke: Gränssten för kommungränsen

Nuv. ägare 2016 Ägare 1987
Nr Fastighet Reg. i B.b Efternamn Förnamn Efternamn Förnamn F.år Efternamn Förnamn F.år Barn 1 (eller 3:je) F.år Barn 2 F.år Barn 3 F.år Barn 4 F.år Barn 5 F.år Barn 6 F.år
1 Alsbo 1:2 Blomqvist Anna 1903 1932 1950
2 Alsbo 1:3 Nilsson Gunnar 1917
3 Alsbo 1:5 Hansson Rolf Gunnar 1932 1935
4 Aspelund 1:3 Kankaansyrjä Olavi 1950 Annala Helvi 1941
5 Aspelund 1:4 Johansson Roger 1944 1947 1969
6 Boet 1:9 Persson Evert 1912 Persson Anna 1914
7 Boet 1:10 Bökstedt Harry 1927 1924
8 Boet 1:11 Larsson Per Olof 1946 Larsson Eva 1951 Heidi 1977 Jenny 1980
9 Boet 1:13 Trell Eivor 1911 1941
10 Boet 1:15 Berntsson  (utf.) Peter
11 Boet 1:17 Karlsson Annie 1925 1961
12 Bråtaslätt 1:1 Nilsson Helga
13 Båljan 1:2 Karlsson Gunnar 1916 Karlsson Ragnhild 1935 1970
14 Båljan 1:3 Andersson Per Olof 1904 1908 1913
15 Båljan 1:8 Rehnlund Eva 1950 Johan 1969 Ann Jessica 1971 Anna 1979 Per 1983 Anders 1983
16 Båljan 1:9 Carlsson Sven 1920 Carlsson Elvy 1927 Bo 1958 Åke 1964
17 Båljan 1:10 Svensson Leif 1950
18 Båljan 1:12 Wallgren Marianne 1931
19 Båljan 1:12 Kopp Lars 1946 Kopp Gunnel 1947 Mattias 1970 Cesilia 1973 Simon 1982
20 Båljan 1:14 Karlsson Yngve 1932 1934 1958
21 Båljan 1:15 Lybäck Gerd 1942 1971
22 Båljan 1:16 Olsson Roger 1932 1962
23 Båljan 1:20 Frisfors Palle 1928 1944 1964
24 Drottninggärdet 1:5 Gustafsson Hjalmar 1896
25 Drängedalen 1:2 Johansson Åke 1914 1916
26 Drängedalen 1:4 Karlsson John 1912 1921
27 Drängedalen 1:5 Dahlström Rogne 1943 1945
28 Drängedalen 1:7 Johansson Leif 1944 1948 1969
29 Drängedalen 1:9 Andersson Anders Henning 1911 1911
30 Drängedalen 1:9 Andersson John Gottfrid 1913
31 Drängedalen 1:10 Ahlberg Lennart 1931 1935
32 Drängedalen 1:11 Hummel Lilly 1935
33 Drängedalen 1:13 Hillgard Ulf 1940 1947
34 Drängedalen 1:14 Eriksson Elsa 1899
35 Drängedalen 1:14 Eriksson Henning 1905 1913
36 Falan 1:1 Eklund Henry Eklund Henry 1937 Eklund Marianne 1941 1964 1968
37 Föstorp 1:3 x Olsson Stanley Olsson Elvira 1912
38 Föstorp 1:7 Johansson Dick 1956 1958 1978 1982 1984
39 Föstorp 1:10 Jansson Anders 1933
40 Föstorp 1:13 x Persson Gerhard Persson Einar 1919
41 Föstorp 1:13 Samuelsson Lage 1910
42 Föstorp 1:13 Karlsson Bengt Karlsson Bengt 1928 Karlsson Inga-Lisa 1929 Helena 1968
43 Föstorp 1:17 Andersson Tommy Sand Tommy 1958 Sand 1959 1981 1985
44 Föstorp 1:19 Fjällman Anders Persson Ragnar 1951 Persson Vivianne 1951 Sandra 1973 Andreas 1975
45 Föstorp 1:20 Roos Christian Jernberg Harry 1924 1924
46 Föstorp 1:22 Persson Gerhard Persson Gerhard 1953 Persson Ulla 1955 Mikael 1973 Marie 1976 Mattias 1981 Magdalena 1983
47 Föstorp 1:23 Sundberg Tore Wallin Jerry 1946 1948 1972 1974
48 Getås 1:1 Andersson Evald 1909 1912
49 Grandalen 1:1 Hansson Arne 1921 1920
50 Grandalen 1:2 Jääsketäinen Johannes 1934 1942
51 Grandalen 1:7 Carlsson Tomas 1946 1947 1978
52 Grankärr Lilla 2:1 Andersson Nils Åke 1925
53 Grankärr Stora 1:1 Johansson Ester 1903 1907
54 Hedaberget 1:1 Andersson John 1906 1916 1954
55 Heden Andersg. 3:1 Karlsson Fritz 1909 1917
56 Heden Mattsg. 1:1 Larsson Nils Ragnar 1914
57 Heden V 1:1 Gustafsson Erik 1918 1944
58 Hultet 1:1 Larsson Henning 1912 1919 1928
59 Höga Mg 2:2 Eklund Verner 1912 Eklund Greta 1911
60 Höga Mg 2:3 Balte Mats Kristiansson Ingrid 1908 1947 1952
61 Höga Mg 2:4 Johansson Stig Tilly Karl 1906 Tilly Ada 1906
62 Höga Mg 2:4 Halle’n Tore Johansson Stig 1931 Tilly Ingrid 1933
63 Höga Mg 2:5 Olsson Karl 1925 1926
64 Höga Mg 2:7 Johansson Björn 1946 1942 1966 1976 1979
65 Höga Mg 2:13 Larsson Cesilia Andersson Nils 1929 Andersson Serny 1927 Erland 1960
66 Höga Mg 2:14 Tilly Göran 1957 Tilly Lisbeth 1958 Magnus 1982 Mattias 1985
67 Höga Mg 2:15 Lorentsson Ann-Christine Lorentsson Hans 1944 Lorentsson Ann-Christin 1946 Jonas 1968 Theres 1978 Anna 1984
68 Höga Vg 3:1 Andersson Anna 1900
69 Höga Vg 3:1 Persson Gunnar 1931 Persson Ingrid 1932 Stefan 1961 Torbjörn 1966 Birgitta
70 Höga Vg 3:2 Steen Jerry 1938 1937 1964 1963 1964 1968 1971
71 Höga Ög 1:3 Karle’n Ove Gustavsson Sven 1923 Gustavsson Rut 1933 1964
72 Höga Ög 1:4 Persson Ingvar Persson Frits 1908 Persson Elsa 1910
73 Höga Ög 1:4 Persson Mikel Persson Ingvar 1938 Persson Ella 1938 Paula 1964 Petra 1968 Mikael 1973
74 Höga Ög 1:6 Johansson Sven Johansson Sven 1941 Johansson Barbro 1944
75 Höga Ög 1:6 Carlsson Jan-Olof 1961
76 Höga Ög 1:8 Johansson Helge 1910 Johansson Elsa 1916
77 Höga Ög 1:9 Larsson Martin Persson Oskar 1901 1929
78 Höga Ög 1:16 Björserud Stig 1916 Björserud Inger 1923 Eva 1967
79 Höga Ög 1:22 Larsson Olof 1912 1921
80 Höga Ög 1:24 Andersson Holger 1936 1938 1965
81 Höga Ög 1:25 Mattson Yngve 1909 1923
82 Höga Ög 1:26 Johansson Hildur 1912 1947 1973
83 Höga Ög 1:27 Johansson Kerstin 1918 1954
84 Höga Ög 1:30 Palmertz Dag 1942
85 Höga Ög 1:32 Olsson Erik 1924 1921
86 Höga Ög 1:33 Bäckström Gösta 1947 Bäckström Ingrid 1948 Martin 1966 Helen 1969 Anna 1974 Kristin 1979
87 Höga Ög 1:35 Wall Karl-Olof Wall Karl-Olof 1945 Wall Gun-Britt 1949 Christoffer 1973 Nadine 1976
88 Höga Ög 1:37 Lauridsen Jörgen 1958 1959 1979 1985
89 Järnklev 1:3 Johansson Alrik 1907 1907
90 Krobäcken 1:1 Jakobsson Sven 1924 1929
91 Krobäcken 1:1 Börjesson Bo 1942 1941
92 Livered 1:1- Kopparhagen Andersson Fritz 1897
93 Livered 1:1- Råhagen Johansson Harry 1907 1911
94 Livered 1:1- Klovet Hansson Gustaf 1908
95 Livered 1:1- Espet Hultqvist Karl Elof 1908 1917
96 Livered 1:1- Sjömaden Andersson Arvid Hugo 1911 1919
97 Livered 1:1- Livered Karlsson John 1918 1921
98 Livered 1:1- Livered Andersson Ingeborg Viola 1923
99 Livered 1:1- Livered Norberg Ebba 1927 1948
100 Livered 1:1- Strömängen Olsson Olov 1928
101 Livered 1:1- Sandviken Johansson Lars-Erik 1931 1932 1963 1970
102 Livered 1:1- Vadet Hjort Bo Thorin Frank 1951 Thorin Marie 1962 1985
103 Livered 1:1- Livered Edvardsson Sven-Erik 1952 1953
104 Livered 1:1- Klevbäcken Persson Ingegerd Persson Thomas 1956 Persson Ingegerd 1950
105 Långetorp 1:4 Nilsson Astria 1910
106 Långetorp 1:5 Sunde’n Jörgen 1952 Sunde’n Inga 1950 Sara 1978
107 Långetorp 1:7 Jörgensen Ann Jörgensen Gert 1951 Sundberg Ann 1954 Christoffer 1979 Lisa 1981
108 Långetorp 1:13 Jernberg Rodny Jernberg Rodny 1946 Jernberg Britt-Marie 1947 Catarina 1976 Alexandra 1978 Henrik 1981
109 Långetorp 1:14 Segerlid Dennis 1958 1960 1985
110 Långetorp 1:15 Cambert Arne 1924
111 Långetorp 1:16 Karlsson Ingvar 1930
112 Råda 1:1 Jonasson Lars 1929 Jonasson Laura 1933 Håkan 1968
113 Rösåsen 1:1 Johansson Axel 1908
114 Rösåsen 1:5 Pettersson Evert 1923 1929 1908
115 Sandåker Frälseg. 2:6 Johansson Jörgen Ambjörnsson Hans 1946 Ambjörnsson Ulla 1946 1974
116 Sandåker Frälseg. 2:7 Blidberg Anders Blidberg Sven 1928 Blidberg Sara 1934 Katarina 1971 Anders 1973
117 Sandåker Frälseg. 2:9 Berntsson Verner 1908 1909
118 Sandåker Frälseg. 2:12 Andersson Verner 1907 1910
119 Sandåker Frälseg. 2:15 Johansson Nils-Gunnar Johansson Nils-Gunnar 1937 Johansson Elsy 1938 Thomas 1961 Peter 1964 Pernilla 1970
120 Sandåker Frälseg. 2:17 Eklund Irene 1946 1971 1972
121 Sandåker Frälseg. 2:19 Karlsson Clary 1913
122 Sandåker Frälseg. 2:23 Holmqvist Stig 1941 Holmqvist Birgit 1939 Camilla 1972 Peter 1975
123 Sandåker Frälseg. 2:24 Bengtsson Lennart Bengtsson Lennart 1942 Bengtsson Lisbeth 1946 Anders 1968 Johan 1971 Martin 1974
124 Sandåker Skatteg. 1:3 Martinsson Elinor 1958
125 Sandåker Skatteg. 1:6 Larsson Hans Larsson Hans 1944 Larsson Marita 1954 Roger 1978
126 Sandåker Skatteg. 1:13 Andersson Helge 1910 1930
127 Sandåker Skatteg. 1:14 Holmqvist Ragnar 1904
128 Sandåker Skatteg. 1:21 Holmqvist Lilly 1917
129 Sandåker Skatteg. 1:27 Johnsson Bengt-Erik 1946 1943 1971
130 Sandåker Skatteg. 1:29 Svensson Karl-Erik 1925 1928
131 Sandåker Skatteg. 1:38 Machaj Henryk 1951 1954 1979 1982
132 Sandåker Skatteg. 1:40 Holmqvist Imgemar 1944 Holmqvist Ingela 1949 Magnus 1973 Daniel 1975
133 Sandåker Skatteg. 1:43 Guldbrandsen Torbjörn 1921 1927
134 Sandåker Skatteg. 1:47 Holmqvist Eva Holmqvist Lars 1950 Holmqvist Eva 1951 Mikael 1972 Malin 1976 Johanna 1979 Stina 1981 Markus 1986
135 Sandåker Skatteg. 1:49 Björklund Margareta 1922 1954
136 Sandåker Skatteg. 1:51 Andersson Karin 1934 1955
137 Sandåker Skatteg. 1:53 Martinsson John 1916 1920
138 Sandåker Skatteg. 1:54 Sand Lars 1934 Sand Gun 1938
139 Sandåker Skatteg. 1:55 Lind Benny Lind Benny 1958
140 Sandåker Skatteg. 1:56 Johanessen Bengt 1961 1958
141 Skaggata 1:9 Johansson Oskar 1909
142 Skaggata 1:11 Andersson Karl-Erik 1923 1935
143 Skaggata 1:12 Johansson Anders 1926 Johansson Gulli 1926 Per 1960
144 Skaggata 1:16 Tyberg Jan 1952 Tyberg Maria 1957 Anna 1975 Jonas 1980
145 Skaggata 1:17 Jonasson Martin 1963 Jonasson Susanne 1966
146 Skaggata 1:18 Jonasson Håkan 1957 Jonasson Margareta 1958 Karin 1983 Marie 1985
147 Skaggata 2:2 Dahlbeck Johan Mauritzon Tekla 1891
148 Skaggata 2:4 Nilsson Holger Nilsson Holger 1940 Nilsson Inger 1951
149 Skantås 1:2 Aronsson Fritz 1914 1919 1947 1994
150 Skantås 1:3 Olausson Karl 1919
151 Skantås 1:5 Johansson Ingemar 1933 1938 1961
152 Slerebo 1:1 Andersson Viola 1910
153 Slerebo 1:2 Andersson Bengt 1942 1967 1968
154 Stockedalen 1:2 Olsson Lennart 1926 1926 1961
155 Stockedalen 1:3 Olsson Hans 1946 1948 1968 1970 1978
156 Stockedalen 1:4 Karlsson Olof 1905 1906
157 Stockedalen 1:4 Tilschner Willy 1951 1954 1955 1973 1984
158 Stommen 1:9 Karlsson Annie 1903 Karlsson Karl 1907 Jenny 1911
159 Stommen 1:9 Ek Åke 1941 Ek Barbro 1939 Carina 1967 Camilla 1972
160 Stommen 1:10 Karlsson Karl 1902 1905
161 Stommen 1:11 Björklund Karl-Inge 1953 1962 1983
162 Stommen 1:15 Magnusson Johan 1904 Magnusson Ester 1909
163 Stommen 1:18 Kvicklund Elsie 1935 1958
164 Stommen 1:20 Palmertz Ulf 1944 1948
165 Stommen 1:21 Johansson Stig 1936
166 Stommen 1:24 Karlsson Harry 1940 1966
167 Stommen 1:28 Pettersson Lennart 1937 1938 1964 1967
168 Stommen 1:29 Berntsson Peter 1958 Berntsson Ingela 1962 Jenny 1985
169 Stommen 2:3 Andersson Inga-Lill 1934 Torgny 1964 Christel 1967
170 Torpa Vg 1:1 Johansson Elof 1906 1908
171 Torpa Vg 1:1 x Johansson Alf Johansson Alf 1939 Johansson Margareta 1942 Per 1966 Jan 1968 Björn 1970
172 Torpa 2:5 x Svensson Bengt Andersson Birger 1918
173 Torpa Ög 3:6 x Svensson Bertil 1928 Svensson Marianne 1932 Inger 1961 Berit 1966 Bengt 1967 Lisbeth 1969 Kerstin 1971 Monica 1973
174 Torpa Ög 3:8 x Larsson Ove 1953 Larsson Lena 1956 Rikard 1975 Maria 1976 Emil 1980
175 Torpa Ög 3:11 Karlsson Fritz-Arne Karlsson Fritz-Arne 1948 Karlsson Gunnel 1951 Martin 1977
176 Torpa Ög 3:12 Persson Jan-Åke Persson Harry 1910 Persson Berta 1913
177 Torpa Ög 3:12 x Persson Håkan Persson Håkan 1939 Persson Karin 1941 Jan-Åke 1965 Anne-Kristin 1968 Lise-Lotte 1974
178 Torpa Ög 3:13 Nilsson Olof 1950 Nilsson Lisbeth 1950 Björn 1972 Peter 1975
179 Verle 4:1 Wahlqvist Lisbeth 1944
180 Verle 6:3 Jeppesen John Jeppesen John 1943 Jeppesen Maria 1954 Jessica 1980
181 Verle 6:4 Holmberg Åke Holmberg Sigurd 1903 Holmberg Ester 1910
182 Verle 8:1 Blomqvist Johan 1897 1899
183 Verle 8:1 Larsson Åke 1940 1943 1963 1966
185 Verle 9:1 Nilvall Vibeke 1936 Harald 1965 Margarethe 1969
186 Verle 10:1 Nilvall Lars Rune 1965
187 Verle 10:2 Saaranen Matti E 1939 1934 1966 1973
188 Verle 10:4 Fransson Jan-Erik 1946 Fransson Ann-Britt 1952
189 Verle 10:5 Kron Bengt C 1951 1953 1973 1975
190 Verle 10:6 Norström James 1946 Norström Gunilla 1950 William 1977 Rosita
191 Verle 11:1 Nilvall Henning 1905 1905
192 Verle Mg 2:9 Hindriks Bo 1944 1945
193 Verle Vg 1:13 Johansson Elsa 1912
194 Verle Vg 1:15 Andersson Norma Elvira 1913
195 Verle Vg 1:17 Larsson Helge 1914 Larsson Elsa 1944
196 Verle Vg 1:19 Gustafsson Jan-Erik Gustafsson Jan-Erik 1956 Gustafsson Lisbeth 1961 Anders 1985
197 Verle Vg 1:23 Karlsson Gunnar 1918
198 Verle Vg 1:28 Erlandsson Rune 1960
199 Verle Vg 1:29 Andeersson Inge Andersson Ingvar 1909 Andersson Signe 1922 Inge 1958
200 Verle Vg 1:30 Gustafsson Karin 1932 1973
201 Verle Vg 1:36 Augustsson Arne Augustsson Arne 1936 Augustsson Ing-Liss 1939 Elsa 1914 Anna-Lena 1963 Liselott 1966
202 Verle Vg 1:37 Guldbrandsen Ronny Guldbrandsen Ronny 1953 Guldbrandsen Inger 1959 Helena 1981 Björn 1984
203 Verle Ög 3:6 Eriksson Anita 1951 1967 1970
204 Verle Ög 3:8 Skeaget Frans 1940 1942 1973 1979
205 Verle Ög 3:9 Samuelsson Sven 1907
206 Verle Ög 3:10 Johansson Birgitta 1957 Martin 1980
207 Verle Ög 3:15 Wallengren Lars-Erik Wallengren Lars-Erik 1948 Wallengren Iris 1949 Madelene 1973 Erika 1975 Gunilla 1979
208 Verle Ög 3:16 Johansson Helge 1928 Johansson Elise Roger 1959 Mats 1961
209 Verle Ög 3:20 Jernberg Peder 1949 1952
210 Verle Ög 3:21 Sandahl Ove 1959 Sandahl Annika
211 Älghult 1:1 Andersson Henrik Valter 1913 1915
212 Östentorp 1:3 x Eklund Lennart Zackrisson Gösta 1913
213 Östentorp 1:5 x Edfeldt Kevin Johansson Astrid 1910 Göran 1945
214 Östentorp 1:6 x Veerman Roberth Andersson Gunnar 1909 Andersson Agda 1905
215 Östentorp 1:7 x Karlsson Kent Andersson Karl 1899 Andersson Signe 1910
216 Östentorp 1:8 x Eklund Daniel Karlsson John 1914 Roland 1941 Kenneth 1956
217 Östentorp 1:12 x Ernhede Lennart Ernhede Lennart 1949 Ernhede Anncharlotte 1951 Mikael 1977 Anna 1980
218 Östentorp 1:13 Okwo Marjatta 1931
219 Östentorp 1:14 x Karlsson Åke Karlsson Åke 1943 Karlsson Kristine 1954 Andreas 1980 Marie 1982
220 Östentorp 1:15 Brattlöf Christer 1950 Brattlöf Britt-Marie 1954 Jonas 1986 Frida 1994 Magnus 1995

 

Hur befolkningen i Hålanda funnit sin utkomst – Av Everth Högabo (Renskrivet av Christer

Damm)

Alebönderna.

Under 17- och 1800-talen var det för befolkningen i dessa bygder svårt att få debet och kredit att gå ihop. Det var överskott på arbetskraft, och detta medförde att det arbete som utfördes åt andra i bygden, betalades i flesta fall med bara maten. Arbetskraftsöverskottet gjorde att man sökte utkomstmöjlighet utanför hembygden och i de flesta fall, som snickare. Antalet snickare från Ale härad blev så småningom en mycket stor och betydelsefull yrkesgrupp i Göteborg och trakterna därom kring. Dessa utvandrade snickare benämndes i Göteborg för ”Alebönder” eller ”Aleknott”. Detta betraktades närmast som ett ”skällsord”, som denna yrkesgrupp fick för ca 100 år sedan, beroende på att de inte var fackligt intresserade och inte ville organisera sig. Denna benämning förbyttes senare till en hederstitel på grund av deras stora yrkes- skicklighet. Hederstiteln ”Alebonde” kände alla till i exempelvis Göteborg, för så sent som för 100 år sedan. Men idag är det inte många, som vet vad en ”Alebonde” är. Många sökte sig arbete längre bort än till Göteborg och trakten däromkring, bl a till Stockholm, Norrköping och Kristiania (Oslo), även som fyrbyggare utefter kusten.  Färden från hembygden till Göteborg, företog ”Alebonden” medelst att gå till fots till Lödöse och därifrån med båt, omkring kl. 5 på morgonen. Det innebar således att man måste lämna hemmet någon gång mitt i natten, med en stor packning kläder och verktyg, för den kommande veckans behov. Samt dessutom gårdens produktion av ost och smör, som skulle säljas i Göteborg. Vilan under veckohelgen var således inte så stor, då tiden för vistelsen i hemmet fick användas till skördearbete och reparationer. Söndagen blev för många den hårdaste arbetsdagen under veckan.

Arbetstiden var i slutet av 1800-talet, cirka 60 timmar per vecka och timlönen var år 1880, 25 öre, år 1900, 35 öre och år 1910, 50 öre. En båtresa från Lödöse till Göteborg kostade i slutet av 1800-talet 50 öre.

”Alebönderna” levde i Göteborg under mycket knappa och primitiva förhållanden. Man hyrde, som regel, in sig hos någon familj, där sängplatsen var en soffa i köket. För detta betalades i allmänhet 1 kr per vecka. Det var inte svårt för en ”Alebonde” att få hyra, därför att alla viste att man kunde få hjälp med reparationer och möbelsnickerier. Och så fick som regel hyresvärden sovel eller något annat från gården, då man varit hemma över veckohelgen. Sparsamheten tog sig också uttryck i bl. a. att ”Alebonden” aldrig köpte dagsfärskt bröd och den mjölk som köptes var kärnmjölk. Som regel åts ett mål mat per dag på matservering. Kostnaden för denna var i slutet av 1800-talet cirka 25 öre. Typiskt för ”Alebonden” var att han sällan drack öl eller sprit.

”Alebönderna hade alltid fina hemgjorda verktyg och deras yxor var som regel de s. k ”daskebackare”. En speciell låda för förvaring av verktygen hade ”Alebönderna” och denna låda kallades ”Alebolåda”.

De yngre började som regel sitt yrke, som 14 – 15 åringar och den förnämsta ställningen inom yrket var den som trappsnickare. En trappa som gjordes, avprovades på så sätt att tre man fick gå samtidigt i trappan. Knarrade den då inte, ansågs den vara av fullgod beskaffenhet.

Det förhållande att männen fick ligga ute på arbeten, bidrog kanske till att gårdarna inte blev så väl skötta. I en skrift från Skepplanda kommun 1854, är angivet, att bönderna inom kommunen hade gårdar med bra jord, men att gårdarna låg i vanhävd, på grund av att männen var ute på byggnadsarbeten i olika delar av Sverige, liksom övriga nordiska länder. Det som framgår ur nämnda skrift bottnade antagligen i ett uttryck för prästernas missnöje, med att männen lämnade hembygden och att den tid som männen ägnade åt sina jordbruk, i flesta fall var sön- o helgdagar. Lyckligast var ”Alebonden” den dag på hösten då byggnadssäsongen var slut, och han fick återvända till hembygden. 750 kr var bruttoinkomsten, och av dessa hade han betalat cirka 150 kr för hyra och mat, varför det oftast blev en sparad slant hem på cirka 600 kr.

Det förhållandet som inledningsvis nämndes att ”Alebonden” var ovillig att gå in i fack- föreningen, var inte ett genomgående drag för alla. Det fanns även de som förde ett aktivt organisationsarbete. Bland dem kan nämnas Karl Larsson i Berget, som från sekelskiftet fram till år 1922, stod i ledningen för byggnadsarbetarnas avdelning i Göteborg. Det är också helt naturligt att en yrkeskår av detta slag satt spår efter sig i en stad som Göteborg. Där man exempelvis i stadsdelen Annedal har gator, som fått namnen Alebogatan och Snickaregatan.

Går man tillbaka till gamla källor inom fackföreningsrörelsen i Göteborg, så konstaterar man också att ”Alebönderna” trots allt, även där stått högt i kurs.

ROTAR I HÅLANDA

Den 23 okt 1682 införde riksdagen indelningsverket.

Med denna nyordning slapp bönderna de mycket förhatliga och osäkra soldatutskrivningarna, som gällt tidigare.

Hålandas bönder skulle hålla fem högbåtsmän, som kunde fördubblas under krigstid.

Båtsmannen skulle underhållas med stuga samt nödiga uthus för några kreatur, och ofta ½ tunnland åker och äng och mulbete, spannmål och kläder och vart tredje år en rya.

Även viss kontantlön förekom.

Båtsmansyrket var troligen relativt attraktivt. Båtsmannen hade nämligen en betydligt högre social status än både bonddrängen och torparen.

Nr 27             Heden           Ordinarie: Ruda                  Fördubbling: Skytt

Nr 28             Verled                            Hybsk                                      Sjöman

Nr 29             Höga                              Ring                                         Högberg

Nr 30             Östentorp                       Kusk                                        Flygare

Rellsbo

Det tilldelade båtsmansnamnet ärvdes av efterträdaren när en båtsman slutat sin tjänst eller dött.

Generalmönstring skedde vart tredje år.

Båtsmännen tjänstgjorde på örlogsstationen, sjömätning av Vänern, kanalbyggen, järnvägsbyggen, konvojuppdrag ända till Medelhavet.

Västergötlands Båtsmanskompani sorterade under Göteborgs Örlogsstation fram till 1885.

Riksdagen beslutade 1887 att båtsmanshållet successivt skulle upphöra.

 I Hålanda avgick sist ur tjänst nr 29 Lorenz Hansson Ring 1899.

Rotarna skötte bl a:

 Sockennämnd: 1 ordf. och 1 person från varje rote = 6 personer

Rotemästare: organiserade rotens gemensamma skötsel. Hålla möte 1gång/kvartal. En uppgift var att kontrollera all inflyttning av fattiga och mindre arbetsfört tjänstefolk.

Antal fattiga: 1850 saknade 85 personer hemort. 1908 uppgavs 25 st. som fattighjon

Roteordningsman: hade ingen bestraffningsrätt men däremot prästen.

Snöplogning: på vintern sköttes detta av rotelag.

Brandsyn: brandstadgan kom 1836. 1842 bildades en brandstodskommitté av komministern Enebohm. Sysslan skötte av rotemästaren. Syn skedde varje höst på fastigheter med rökgång. En ledamot skulle vara skrivkunnig. Sista ”brannsyna” skedde 1948.

Fattigvården: personer som inte kunde livnära sig själva utackorderades till minsta begärda  ersättning. Högst 33 riksdaler. Några gårdar kunde slå sig ihop för att föda en person. Ett rotehjon vandrade runt i gårdarna efter gårdens storlek. Gård med  ½ mantal motsvarade

2 veckors vistelse.

Hur visste man vilka som hade rätt att gå runt och tigga? Man hade en bricka på sig! Det fanns tre sorters brickor. 1: a klassen: en person som inte kunde livnära sig alls (t ex blind).

2: a klassen: en person som till viss del kunde livnära sig (ålderdom). 3:e klassen: t ex hade ett ungt barn som inte personen kunde försörja.

Östads barnhus: tog in fattiga barn till uppfostran. Socknen hade överenskommelse om plats. 1831. När barnet uppnådde 15 års ålder fick barnet återgå till socknen.

Barnmorska: saknade någon medel 1902 att erlägga de stadgade 3:- för förlossningen gick kommunen emellan. Den första anställda  var Anna Mauritzsson 1908, lön på 200 kr/år

+ 5 kr / förlossning.

Sjukdomar: hospital fanns att tillgå i Vänersborg. Det var långt till läkare i Göteborg, Kungälv och Vänersborg. All läkarvård kostade pengar. Det var billigare att gå till de ”kloka gubbar och kloka gummor” som fanns.

Sjukstuga: 1893 inköpte socknen en stuga i Höga Ög. 1912 hyrdes en stuga med ”tre lätta sängar” i Långetorp.

Sockenmagasinet: förslag fanns att detta skulle ombyggas till sjukstuga.

Försörjningshem: fanns i Ale-Skövde i mån av plats, senare 4 st. platser. Även Skepplanda.

Fjärdingsman: han var underställd landsfiskalen. Karl Andersson i Verle i 46 år till en lön på 30 kr.

Skolgång: skolstadgan kom 1842. Byggande av skolor började på 1890-talet. Innan dess skedde skolgången rotevis, i någons hem och ledd av t ex en gammal högbåtsman.

Källa:

Hålandabåtsmän av Nils Johansson

Hålanda Socken av Evert Högabo

 

Madammerna i Hålanda – Av Everth Högabo

Under de första tjugofem åren på nittonhundratalet fanns det tre kvinnor, som titulerades för MADAM. Jag har en gång talat med min fader Otto om denna benämning, men vi kom aldrig till något slutligt resultat. Mina funderingar över denna titel kvarstår sålunda.

Vilka var då dessa kvinnor och nya funderingar varför de kallades. Jag skall beskriva dem i tur och ordning. Mycket får då grunda sig på berättelser och hörsägen.

Den första kvinnan är då madam Mauritzson på Mauritzberg. Hon var änka efter skolläraren med samma namn. Henne har jag sett vid ett tillfälle i hennes hem. En gammal dam som satt i en karmstol. Snyggt klädd och över axlarna hade hon en vit spetsduk. På huvudet hade hon något slag av vit och virkad hätta. En person, som omgavs av såväl pondus som vördnad. Hon avled någon gång på 1920-talet.

Kvinna nummer två är madam Larsson i Verled Västergård 1:6 (Dalsekullen). Alltså en ”högst vanlig bondhustru”. Henne har jag inget minne av annat än vad faster Signe på Grimsäng berättat om. ”En rätt myndig matrona.” Hon avled troligen på 1930-talet.

Den tredje är madam Welander. Hon var maka till skräddarmästare Welander i Föstorp. Var det hans yrke som gett henne titeln madam? Hon avled nog på tiotalet.

Vad betydde då den här ”rangen” som ”madam”? Jo, för det första tilltalades de Madam. Sedan hade de en självskriven rang vid bjudningar och kalas. De hade en ”finare” placering vid bordet. De skulle bjudas (nästan) först att ta av rätterna. Överhuvudtaget var de alltid främst vid alla tillställningar. Ytterligare ett bevis fanns på deras rang: de hade rätt att bära hatt – även i kyrkan. Min fader Otto kunde dock inte minnas att någon av dem skulle ha gjort detta.

Jag minns ytterligare en kvinna som bar denna titel. Det var madam Sernholm i Starrkärr. Gården ligger strax efter sockengränsen, norr om vägen, mot Nygård.

Enligt min far skulle i varje fall madam Welander strängt ha hållit på sin ”värdighet” som madam. Det skulle inte förvåna mig, om det i andra Ale-socknar funnits kvinnor med denna säregna rang och titulering.

Evert Högabo febr. 2008

 

Naturförhållanden mm i min hemsocken –  Av Astrid Nilsson

De folkstammar som befolkat vårt land, ha naturligen bestått av en mängd småstammar. Landskapsstammarna har sönderfallit i smärre släktstammar. Dessa släktgrupper har tagit var sin bygd i besittning. Stundom har bygdens naturförhållanden givit upphov till bygdens namn och därefter och till bygdebefolkningens. Så är förhållandet med Ale-härad. ”Alar”, ”Alir” eller ”Ala” härleder sig från al-trädet, som ännu i Ale-härad allmänt förekommer, men fordom bevisligen ännu mer funnits här. Häradets sigill av 1565 har ett allöv.

Inom Ale-härad ligger min hembygd Hålanda socken. Namnet skrevs år 1426 ”Haalanda” och år 1550 ”Hollanda”. Kommer det av det fornnordiska ”hol”, som betyder kulle, så skulle det härledas därav, att socknen ligger längst upp bland häradets bergkullar, särskilt vid de två ansenligaste, Ångertuvan och Rapungaberget. Hålanda socken gränsar i norr mot Ale-Skövde, och i öster mot Erska, i söder mot Skepplanda och i väster mot S:t Peder socknar. Hela ytarealen utgörs av 7385 hektar, därav utgör åkerarealen 942 hektar med en folkmängd av 980 personer. Trakten fylls till allra största delen av förgreningar från sydsvenska höglandet. Den karaktäristiska bergarten är gnejs. De största bergen, som förut nämts: Ångertuvan och Rapungaberget. Endast längst i väster finns flacka områden i nämnvärd utsträckning. Jord-månen växlar: vid de större vattendragen bördig lera eller svartmylla på lerbotten, i bergs-trakterna är jorden sandblandad. Mossjord och märgel förekommer också på några få ställen. Det mest allmänna är dock svartmylla och lerjord. Några större mossar finns ej. Ett par kunde dock nämnas nämligen Hjortmossen och Bremossen. Torv upptas vid en del mossar, torkas och används till torvströ. Den kuperade terrängen är på de flesta ställen skogbevuxen. Bland skogsformationer är mossig barrblandskog dom mest förekommande. Bland skogstyper finns även lövängar, där björken är förhärskande. Buskformationer finns på några enstaka ställen. Bland de trädslag, som träffas i skogarna, är gran, fur, björk, al, ek, asp, rönn, oxel samt sälj. I busksnåren förekommer vide, sälj samt pors. Ljunghedar är nu sällsynta, ty de som förr funnits är nu skogsplanterade.

Öster om Vanderydsvattnet ligger Vassbolund, som först var förenat med Livered, ägdes 1680 av G. Gyllengrip. 1730 var det åter förenat med Livered. Under herresätet Livered lyda dessutom Hedeberg, Hultet, Idåsen, Kopparhagen, Krobäcken, Maen, Brådalen, Bråtaslätt, Elghult, Getås, Västra och Östra Grankärr, Hedan och Ljungeryd. Djupt inne i skogsbygden i socknens sydöstra del ligger Drängedalen, Slerebo, Adelsbo vilket namn ej talar riktigt sant, men däremot låter det gamla namnet Alsborda förstå dess verkliga härledning, Grandalen, Skantås, Holmdalen, Rösås, Värhuvud och Eket.

Hembygdens näringsliv  (förr) – Av Astrid Nilsson

Kunde vi förflytta oss ett par århundraden tillbaka och se hur jordbruket då bedrevs, skulle vi förvisso häpna. Men kanske skulle vi då uppskatta våra moderna jordbruk mera med dess välskötta bördiga åkrar, förädlade fina sädessorter, rasdjur, snillrikt utförda jordbruksmaskiner m. m. Man kan undra över hur, över huvud taget, ett jordbruk kunde bedrivas med så oerhört primitiva redskap och medel.

Långt tillbaka i tiden låg gårdarna samlade i byar. Det är grupper av lantgårdar, som tillsammantagna gå under gemensamt bynamn. Gränserna mellan de skilda byarna var oftast inte märkbara för ögat. Numera är byn någonting blott endast till namnet, mera sällan till gagnet. Kanske väljes det på sin höjd någon person årligen, vilken har till uppgift att samla  inbyggarna i byn till sammanträde om gemensamma angelägenheter t ex om underhåll av byns vägar eller dylikt. Förr i tiden var det emellertid annorlunda. Då var byfogden en man med myndighet och makt och hade byalag att regera efter, och då var byorganisationen en ingripande samhällsfaktor. Detta var innan enskiftet och storskiftet genomfördes, och man bodde i en klunga med jorden utanför själva byn. Man kan fråga sig: Hur har byarna uppkommit? Detta hänger samman med jordbrukets utveckling. Jordbruket bedrevs i forn tid på så sätt, att den inflyttade svedde av en lämplig jordbit, vilken därpå besåddes. Då denne förste bonde sedan ansåg sig ha uttömt jordens alstringskraft på den platsen, drog han till en annan plats och gjorde ett nytt svedjeland. Så småningom upphörde emellertid detta flackande, och man slog sig till ro på en plats. Då inhägnar husfadern ett stort jordområde, vilket sedan gick i arv till hans efterkommande såsom ”ättejord”. Snart fann man på att indela denna jord i tvenne huvudslag, nämligen odaljord och allmänning. Odaljorden utgjordes av åker och slåtteräng, och av den fick husfaderns efterkommande undan för undan var sin bit. Allmänningen däremot var hela ”ättens” eller byalagets gemensamma egendom fortfarande.

Vad odlade man? De flesta lantmännen besådde nästan hälften av sina åkrar med ärter och bönor, som utgjorde allmogens brödföda, men även åts kokta. Man sådde även korn, råg och senare havre. Endast de mera arbetsamma stäckte höet och ”riade” säden på stör. Långt in på vintern stod ”krakarna” kvar i sin dräkt av ärt- och bönstjälkar. Ängsmarkerna upptog vanligen en större yta än sädesåkrarna.

I allmänhet förstod sig allmogen ej på att lägga i träda, och det förflöt ännu efter 1800-talet flera decennier, innan exemplet från herrgårdarna smittade allmogen. På 1830-40-talet väckte det uppséende, när en och annan var så ”slösaktig”, att han lät en del åkrar ligga i vila ett år. Under 1860-talet odlade de flesta endast säd på åkern och lät därvid jorden ligga i ”tvesäde” dvs. en tvåårig cirkulation på odaljorden. Denna indelades nu i åker och träda. Den förstnämnda användes för besående, den senare för betesmark. Och vad som ena året var träda fick andra året bli åker och omvänt. Liksom ordet by är härlett av det fornsvenska ordet ”byr” av ”bra” (bo) och betyder flera hemman eller ”botekar”, så är ordet träde uppkommet av det isländaska ”trot”, vilket betyder trampa. Och det gjorde också skäl för detta namn. Något mera tilltrampat än trädet i en gammal by, lärer inte ha kunnat tänkas. Från tidigt på våren och långt fram på sommaren var det vanligen kreaturens enda betesmark, åtminstone på slättbygden. Här finns också fårfållorna, i vilka fåren motades in om nätterna. Dessa flyttades för varje vecka till en ny plats på trädet. Enligt detta förfarande var det säkerligen ingen nytta till, att jorden låg i träda. När jorden nu ligger i träda, är det för att man då skall få tillfälle att reda jorden mycket väl och göda den för kommande skördar. Var trädet grått och olustigt, så prunkade gärdet så mycket mera. Detta företädde en färg och formrikedom, som kom detsamma att se ut som ett lapptäcke. Allt eftersom ”ätten” eller bondesläkten växte till i storlek, skulle nämligen var och en ha sin del av odaljorden. Och dessa delar togs inte på ett ställe, utan här och där eftersom lämpligheten för olika ändamål ansågs föreligga, liksom man inte heller ägnade någon uppmärksamhet åt formen. På detta sätt fick gärdet sitt särdeles omväxlande utséende. Sålunda låg t ex en ägares fyrkantiga havreåker bredvid en lång och smal rågremsa med en annan ägare, under det att den tredje hade en liten fläck med lin, och en fjärde hade potatis på den andra sidan havren osv. Att dika ansågs för slöseri, man tog i stället upp djupa vattenfåror. Åkertegarna gjordes kullriga, varigenom torka rådde i tegarnas mitt och mitt och vattensura i kanterna. Man kan lätt tänka sig resultatet: vid torkår blev det missväxt i mitten av tegan, vid våta år i kanterna. Några gärdesgårdar fanns inte emellan de hundratalet ägorna. Skillnaden utmärktes genom kantställda ”råstenar”. Det var en omtyckt ”sport” av näriga grannar att flytta ut dessa om nätterna och sådeles utvidga sin odaljord.

På 1870-talet började man övergå till att också odla klöver, rotfrukter mm. Detta skedde i samband därmed, att man alltmer upphörde att sälja säd och i stället sökte förtjäna pengar genom att driva upp ladugårdsskötseln och mejerihanteringen. Jordbruket har sedan från denna inriktning utvecklats alltmer, och så blivit vad den nu är. Man har dessutom under senaste decennierna infört en mängd maskiner, som minskar arbetskostnaderna, Maskiner som förekomma vid det moderna jordbruket är: slåttermaskin, skördemaskin, potatisupptagare, hövändare, hackelsemaskin, tröskverk, traktor osv.

Åkerbruksredskapen förr var, som förut nämnts, mycket primitiva. De var rätt allmänt av trä. Man hade träpinneharvar samt plogar likaledes av trä. Kärror med träaxlar var alls inte sällsynta. Dessas ”bulthjul” varar blott ett år. I slutet av 1600-talet omtalas både liar och skärn. Att lien skulle draga det längsta strået i kampen med skäran är klart, den kunde väl skära en tre – fyra gånger så många strån på samma tid. För några årtionden tillbaka slog prägeln på logarna, men tröskverkens surrande har nu efterträtt detta klappande, som genom sina ständigt återvändande slag i en öra ropa detsamma  som de moraklockornas tydliga, beständiga pickande fkt, fkt, fkt. Vad takten är för soldaten – en sporre för hans trötta lämmar. Det var präglarnas taktslag för logens män, och ofta fick barnen föra en av präglarna, ej så mycket för tröskningens som för taktens skull.

Husdjuren var desamma som nu. Hästarna var ganska små, ty de hästskor, från äldre tid, som senare påträffats var små, som större klackjärn. Ofta förstärktes ett sådant hästpar framför den tunga plogen med två kor. Ett husdjur, som nu inte finns i socknen, men som fordom var ganska vanligt, var geten, efter vilken vi ha namnen Gethult, Getås m fl. Förr, då kreaturen från hela byn gick ute i flera månader, uppbyggdes skjul eller ”nattstugor”, där kreaturen fick gå in under natten.

 

Hembygdens näringsliv (nu) – Av Astrid Nilsson

Hur näringslivet gestaltar sig i en trakt beror på flera samverkande omständigheter, såsom traktens geografiska läge, dess ytförhållande, klimat, kommunikationer m.m.

I en trakt med förut nämnda naturliga förutsättningar måste huvudnäringarna vara jordbruk med boskapsskötsel och skogsbruk. Av dessa näringsgrenar är de förstnämnda de ojämförligt viktigaste. Minst 2/3 delar av befolkningen få genom dem sitt uppehälle. I likhet med förhållandet i det övriga Sverige dominerade dock ej så, som en mansålder tillbaka i tiden.

De flesta gårdarna är småbruk på åtta till tjugo tunnland öppen jord. Storbruk på femtio hektar och därutöver hör till undantagen. Härav följer att frambringandet av brödsäd spelar en jämförelsevis underordnad roll. Mest odlas havre, råg, vete och potatis och foderväxter. På någon enstaka större gård kan man träffa på fält med sockerbetor. Denna rotfrukt hör naturligtvis inte hemma på skogsgårdarnas små tegar.

På hösten företagas den s.k. höstplöjningen på den jord, som skall besås på våren. I fråga om växelbruk ligger jorden i träda ungefär vart åttonde år. T ex så här: första året träda, andra året råg, tredje och fjärde året klöver, femte året havre, sjätte åter potatis, sjunde året havre, samt åttonde året åter träda. Det åkerstycket som är avsatt till träda, plöjs hösten förut. Utkörning av gödsel företagas under januari och februari månader, då lämpligt väglag helst inträffar. Gödseln för trädan uppläggas i komposter av ungefär 2 m höjd. Komposterna läggas väl tillpackade, så att de bereda minsta möjliga yta för luften samt med sluttande sidor. På våren redes jorden väl igenom, och detta sker också på sommaren, så fort ogräs börjar sticka upp. Trädan gödslas i augusti. Som konstgödsling användes kalk, benmjöl, superfosfat samt något kali. Gödningen plöjas ned. Säden sås med maskin. Sedan uppköres fåror, vilka delar stycket i tegar ungefär 4 – 5 m breda.

Småbrukets förnämsta inkomstkälla är ladugårdsskötseln. Bonden föder kreatur ungefär efter det mått av skörd hans gård avkastar. Havre är det sädesslag, som mest odlas och mest användes till kreatursfoder, och även potatis odlas i större mängd. Då vårarbetet börjas, sättes först ett stycke potatis. Till dessa s.k. tidiga potatis väljes ett sluttande åkerstycke, helst en sandbank, som har tillräckligt med sol. Föst då all säden är sådd, sättes resten av potatisen. Dessa plöjes ned. Allra sist sås rovor och kålrötter. Till gödning av rotfrukter användes ammoniak, superfosfat, chilisalt samt kaligödning. Där jorden är kvävefattig odlas baljväxter. Vicker odlas tillsammans med havre och användes som grönfoder.

Ladugårdsskötselns viktigaste produkt är mjölken. Denna antingen föres till uppsamlings- ställen och fraktas per järnväg till Götaborg eller föres direkt till sistnämnda medelst lastbilar. Mejerier i egentlig mening förekomma knappast. På en del gårdar läggas an på smör- produktion i hemmen, i vilket fall man av skummjölken uppföder gödkalvar. Eljest uppfödas slaktdjur på flertalet gårdar endast för hushållets behov. Med undantag av några storbruk lägger man sig föga vinn om kreatursraser. Över huvud taget ägnar ”alhäringen” endast ett halvt och tankspritt intresse åt ladugård och jordbruk. Ty hedersplatsen i hans hjärta innehas av skogen. Icke att fatta det så, som om han skulle vara behärskad av något slags svärmeri för sin hembygds susande skogar. Till det är han alldeles för praktisk. Han hårda kamp för tillvaron lämnar inte stort rum åt poesi. Men skogen har givit och ger fortfarande, fast illa åtgången, rätt god inkomst åt många småbrukare, vilkas bröd annars skulle bli knappt nog. Den hugges ned till famnved eller byggnadsvirke och fraktas till de närbelägna städerna. Den rikliga tillgången på skog och jordbrukets oförmåga att nära hela folkmängden ha dessutom åstadkommit att knappast något annat härad i Sverige kan uppvisa så många duktiga snickare och timmermän som Ale. Många söka sin utkomst som byggnadssnickare utom hemtrakten, men de, som stanna hemma bygga boningshus och ladugårdar, vilka sedan tagas ned och forslas, ofta långa vägar till de platser, där de slutligen skall uppsättas. Detta näringsfång torde vara något säreget för denna trakt av landskapet. Timmermansarbetet som med framgång och skicklighet blivit idkat här, har varit en rik källa till välstånd och oberoende. Många har från en fattig yngling genom sin idoghet i detta yrke blivit en välmående bonde, mången med ej större synlig förmögenhet än en potatistäppa har härigenom kunnat försörja både hustru och barn. Trots industrins kraftiga utveckling så är dock fortfarande jordbruket den mest betydelsefulla näringsgrenen. Svea rikes modernäring.

Skolväsendet, förr och nu i min hemsocken – Av Astrid Nilsson

För ett par tre århundraden sedan var läskunnigheten sällsynt hos flertalet församlingsbor. Undervisningen meddelades på den tiden mest i kristendom. Ingenstädes i kyrkostämmoprotokollen från denna tid senes en allmogeman ha egenhändigt skrivit sitt namn. En skrivvan har tecknat för- och efternamn, mellan vilka ett tomrum lämnats, där en tyngre hand sedan ritat några linjer utgörande personens bomärke. Dessa bomärken påminna till formen om namnets initial, men är stundom rätt nätta teckningar av vissa föremål t ex ett hjul eller dylikt. År 1836 intygas i församlingen att de, som ej kunde läsa i bok, utgjorde ett fåtal, åtminstone bland dem, som var över 10 år. Minst en person i varje hus kunde läsa. Ungdomen kunde besvara frågor ur både enkla och dubbla katekesen, uppläsa utantill Atanasii symbolum, hustavlan och första botpsalmen, men räknekonsten stod ej så hög. Det berättas att kyrkoherden, medelst skåror i en trästicka, fick hjälpa församlingsborna att räkna deras kärvar. Alltfort undervisades barnen i hemmen, ehuru nu av särskilda lärare s. k. ”läsemästare”, vilket namn säger oss, vad hans huvuduppgift var. Det dröjer många år efter 1842 innan någon egentlig skolundervisning kom till stånd. De flesta skolorna här i församlingen omfattar åtta rotar. Läraren uppehöll sig tre veckor i vardera roten och hede dessutom varje vecka lördagsförhör i tur och ordning med de rotar, som för tillfället ej hade daglig läsning. Barnen skulle vara nio år och någorlunda kunna läsa innantill, innan de fick börja skolan. Nya testamentet och katekesen användes som innanläsningsböcker. Läraren hade vid innanläsningsövningarna blott att tillse att läsningen fortgick oavbrutet. Denna kontroll kunde utövas stundtals även utom skolhusets väggar, och det ansågs inte alls för tjänstefel, om läraren skötte om potatistäppan under pågående skolarbete, endast läsningen i skolan ej upphörde. Läsämnena var katekes, innanläsning, skrivning och räkning. Mellan två av dessa ämnen var dagens arbete vanligen fördelat.

Församlingen har nu ett väl tillgodosett skolväsende. Socknen äger fem skolor. Två folkskolor, Verled och Livered. Två småskolor, Stommen och Livered, samt en mindre folkskola i Grandalen. Undervisningen sköttes av två folkskollärare och tre småskollärare. Alla är examinerade. Jämte lärartjänsten sköter en av folkskollärarna klockar och organistbefattningen. En tvåårig obligatorisk fortsättningsskola är inrättad i anslutning till jordbruk. Skolformen är C1, halvtidsläsande, enär de långa skolvägarna (ända till 2 mils väg) omöjliggör vardagsläsning. Skolorna är vackert byggda och väl underhållna. Alla omgivas av en vacker trädgård och lekplan.

Något om befolkningen i min hemsocken – Av Astrid Nilsson

Namnet ”alebo” har i många öron samma betydelse som timmerman. Timmermansarbetet torde vara ett ganska säreget drag för vissa bygder. Knappast något annat härad kan uppvisa så många duktiga snickare som just Ale. Ales befolkning ägnar sig åt detta yrke redan på 1600-talet. Aleböndernas namn är känt i kringliggande trakter. Jag känner ale-timmermän, som arbetar i Motala, Söderköping, Nyköping, Västerås, Borås, Trollhättan Och Hälsingborg, yttrade en gammal man. Efter de stora eldsvådorna på förra århundradets början stod Göteborg upp ur sin ruin till ej ringa del genom alemännens arbete. En stadsdel i Göteborg heter ”albostaden”. Vad är orsaken till att folket här så allmänt kommit att ägna sig åt detta yrke, att jordbruket därav obestridligen fått lida? Svaret är ej så svårt att finna. Då Göteborg på 1600-talets början grundlades, behövde man naturligtvis virke och timmermän i mängs. För att hjälpa fram staden befallde regeringen, att de trakter, som låg närmast staden, skulle mot befrielse från skatten, helt eller delvis. Lämna staden virke och arbetare. Bohuslän och Halland var danska, då återstod alltså Västgötahäraderna. Vättle, Flundre och framförallt Ale härad, som hade god tillgång på skog och älven, som bekvämt bar det fällda virket ned till stadens tomt, blev träget anlitade vid byggnadsföretaget. Aleborna, i riksarkivet förvarade, besvär till riksdagen tala ett tydligt språk om, att man vid Göteborgs uppbyggande mycket anlitade Ales skogar och befolkning. De äldsta pålarna vid Göteborgs kajer är från Hålandaskogen. Risveden som Ales skogar fick användning för sina tiljor så fick dess invånare marknad för sitt arbete i den uppväxande staden och – övning ger färdighet. Häri ligger till stor del anledningen till att alebon är timmermannen.

Hålandaborna är i allmänhet ett glatt ihärdigt och företagsamt folk. Blir nöden dem för stor här, så ge de sig ej för det, då söka de sin utkomst på andra orter. De fara dock ej, såsom många från andra trakter göra, över havet till landet i väster – Amerika. Därtill är hembygden dem för kär. Kärleken till fosterlandet i dessa trakter ät stor. Den har fostrats under decennier, då trakten var gränsbygd till det än danska än norska Bohuslän, ty i gränsbygden där svider det mest under krigets dagar. Ett vackert drag är deras vördnad för kyrkan. Varje söndag följas de flesta av familjerna åt till kyrkan. De är rättvis, öppenhjärtade, sparsamma och flitiga. Utan stor sparsamhet skulle de flesta ej kunna skaffa sig ett gott hem och en oberoende ställning på ålderns dagar. Vidare flitiga, arbetsamma, från sex på morgonen till tio på kvällen varar vanligen lantmannens arbetsdag här på trakten. Men han är glad och nöjd, och detta är den största lyckan.

Historiska minnesmärken och minnen – Av Astrid Nilsson

De i vårt land invandrade folken följde vattendragen i synnerhet de större. Nu ligger Ale härad utmed den ansenliga flod, som i sin betydenhets skull av Sturlasson blott nämnes ”Älven” samt vid den stora sjön Vanderydsvattnet. Härav kan man sluta, att urtidens människor tidigt haft sina stamhåll i dessa trakter.

De äldsta historiska minnesmärken som Hålanda äger är stensättningen från forntiden, närmare bestämt från sten- och järnåldern. Bland stensättningar finns en större på Heden. En domarring, större klumpstenar i ring omkring en mittsten, finns även i socknen. Denna domarring är säkerligen en gudstjänstplats eller en plats, där församlingsborna ha samlats för at avgöra gemensamma angelägenheter. Två jättegrytor finns även. Den ena på Järnklev, den andra på Östentorp.

Flera gamla gårdar, mellan ett- och tvåhundra år, finns i socknen. Den gård, som vi kan följa längst tillbaka i tiden, är Livered. Som ägare under 1800-talet omtalas Asmund A:son Röd, vars son, som var stallmästare hos hertig Karl, sedermera Kar IX blev efterträdare. 1640 var Gudmund P:son Ulfspare ägare, som var av ”Rödt blod”. Sedan 1660 var friherre E. Stake ägare. 1730 är assesor J.A. Obbers, 1745 kommerserådet C.H.Reutercrona  och 1760-87 häradshövding M. Lagerström ägare. Den sistnämnde var en framstående man. Han deltog flitigt i riksdagarna, där han lär ha tillhört mösspartiet. Slutligen ledsnade han på det riksviktiga arbetet. Föredrog lantmannens stillhet framför politikens ävlans och tävlans, slog sig till ro på sitt vackra Livered och lät på en större tavla över ingången till sin bostad sätta denna inskrift: ”Inveni Portum Spes et Fortuna valete”. Det betyder: Här har jag funnit en hamn, farväl åt hoppet och lyckan”. Sedan övergick gården till överste Garpenstedt på Gräfsnäs. 1834 såldes den till friherre N.A. Silversköld på Koberg och har sedan dess tillhört detta fidekomiss.

Minnen från den historiska tiden – Av Astrid Nilsson

Göta Älv var, som bekant, gränsen mellan Sverige och det än norska än danska, men oftast som fiendeland betraktade, Bohuslän. Strand borna på denna sida såg alltid med mörka blickar över till den andra. Vi kan vänta, att många av bladen i Ale härads krönika skall vara skrivna i blod.

Då hertig Erik Magnusson 1304 inföll i Sverige, gick hans blodbestänkta väg genom Ale härad. Under kriget 1368 mellan Albrekt av Mecklenburg och den norske kungen Håkan sägas hundra gårdar i vissa trakter ha skördats av holländare, som var norrmännens bundsförvanter. Under Kristian I:s krig med Karl Knutssonn 1451 – 53 spred sig krigets fasor även till denna trakt. Också av Kristian Tyrann har bygden här ett minne. Svenskarna hade förlorat slaget vid Lillån. De hade under flera dagar ej sett till fienden. Danskarna låg på andra sidan av ett strömdrag, som trots den stränga kölden ej var pålitligt tillfrusen. De stridlystna svenskarna rusade blint på, de sluga danskarna höll sig tills vidare stilla, men den falske ”Ran” stötte det ena hålet efter det andra i sitt ”silvertak”, och för de stötarna föll flera än för danskarna. Efter en lättköpt seger drog Kristian in i dessa trakter och slog läger vid kyrkan, Men måste om några dagar bryta upp därifrån, ty marsken Lars Siggesson omgav honom med de uppbådade västgötarna, på alla sidor, så att hären ej kunde få några livsmedel utifrån, och när kungen sände ut män för att hämta förråd, blev de tillfångatagna. Så bortsmälte snart Kristians makt, och han var glad att med de få varblivna, komma in i Norge. Under nordiska sju-årskriget, gjorde danskarna 1565 en ingalunda behaglig påhälsning i denna bygd. 1566 drog danske generalen Daniel Ranzau härjande och skövlande fram genom dessa trakter. 1611 – 13 kom kriget åter. Säkert gick en stor del av våra skogar här, under detta krig upp i rök. Detta krig slutade med freden i Knäred, då Älvsborgs fästning kostade Sverige denna dryga million, som slukade kungens bordssilver och pigans silverspänne. Ale var ett av de härader, som Sverige satte i borgen för de kännbara utbetalningarna. Hade ej inom överenskommen tid summan utbetalats, skulle bland andra Hålanda socken i Ale härad blivit danskt för alltid.

Men det gick. Och därför gick det inte så. Under de sex år de sju panthäradena låg under danskarnas spira, han dessa grundligen utsuga dem. Man såg det bl. a på de förrödda ekskogarna. På de våras ryggar, därest dragare saknades, vandrade deras bästa tiljor ned till Älvsborg, för att bli fartyg. Omkring tjugo år efter Kalmarkriget tändes åter stridsfacklan. Det var danska kriget under drottning Kristina. Eld kännetecknades danskarnas väg från Ale härads sydligaste delar till dess nordligaste. Under Karl X:s danska krig omtalas fientliga infall även här i dessa bygder. I berget vid Sandviken, i socknens norra del, finns två järnringar, ett minne från detta krig. Att dessa trakter lidit oerhört under krigen framgår av en besvärsskrift från trakten ifråga till riksdagen, där de klaga över fiendens brännande och rövande, våra ängars konsumerande, dagliga inkvarteringar, dagligt vakthållande, natt och dag oupphörliga skjutsande. De svenska trupperna, antingen de ämnade sig till Bohus, Göteborg eller Marstrand, skulle fram just genom dessa bygder.

Under drottning Margaretas tid tillhörde Hålanda socken Stynaborgs fögderi. Slottet Stynaborg tros ha legat i närheten av Lödöse. 1530 lyder den under fogde. 1532 gives flera socknar, däribland Hålanda, som förläning åt Anund Esbjörnsson och 1550 – 61 tillhör samma förläning Gustav Olsson Stenbock och därefter 1569 tillhörde Per Brahes grevskap. 1602 upphör trakten att lyda under greve Brahe. Sedan 1634, då länsindelningen genomfördes, tillhör Hålanda socken Älvsborgs län.

Ett stort område av socknens östra del upptages av Risvedens stora vackra skogshöjder. Som den förr var allmänning och tillhört de flesta socknarna i Ale härad, må här inflyta något ur dess historia. Vad beträffar dess läge och utsträckning må följande av år 1692 fastslagna gränser här anföras: ”Från Vanderyd genom Lagmanseryd efter Iglabäcken, Jordala sjö där öster ikring genom Erska by uti Gräfsnäs ladugård, så i sjön Anten åt Ålanda, dädan i sjön Mjörn och Långholmen sedan utefter Östads kyrka, Kollanda, Rannebergs hällar, Bodshult, Sålanda  sörg?, Skår, Sandåker, Hålanda kyrka, ut i Drottninggärdet, så åt Vanderyd igen”. På 1500-talet s mitt fanns ej den mängd skogshemman i de till Risveden gränsande socknarna, som nu finns, blott ett par sådana. Denna allmännings historia visar tydligt, att där många ägare finns, där bli tvisterna många. Under 1600-talet hugger man här, sveder och säljer timmer i lönndom och pliktar. 1648 blev 37 bönder pliktslagna. Att Risvedens gamla stammar ibland fått bevittna hemska händelser framgår av en dom 1681, då en dräng säges med yxa ha sönderskjutit vadmalsjackan på en skytt, som sökte hindra honom att olovligen hugga. Uppsyningsmännen över skogen valdes av de närliggande socknarna. Ur Risvedens eller allmänningens historia framgår även, att de delägande socknarna legat i tvist med varandra. Det berättas om att Skepplandaborna sammangaddade sig i stora hopar, överföll Starrkärrsborna och tog deras lass och yxor. Process inleddes, som fortgick minst i hundra år, innan tvisten blev helt sliten. Nu är skogen skiftad på en del av häradets socknar. (Så som framgår av kartan).

De största sjöarna är Vanderydsvattnet och Halmsjön. Den senare har en yta av ett har. Många smärre sjöar finns även. Den största ån är Grönån eller Skepplandaån, som kommer  från Halmsjön och flyter genom Skepplandadalen.

Kommunikationerna inom socknen är väl tillgodosedda. Regelbunden automobiltrafik uppehålles mellan Hålanda och Nygårds järnvägsstation på Bergslagsbanan och daglig lastautomobiltrafik med Göteborg. Vidare ligger socknen ganska nära ångbåtsbrygga vid Göta Älv. Bland Västergötlands äldsta landsvägar är den landsväg, som går genom västra delen av socknen: Lödöse över Alvhem genom Skepplanda och Hålanda socknar förbi sjön Anten till Skara.

Djurvärlden är ganska väl representerad, men var dock ännu rikligare förr i tiden. Vissa gårdsnamn visa tillbaka på den tid då björnen och bävern (bjuren) höll till här t ex Björbäck, Bjur m fl. De gamla berättade, att bävern timrat ikapp med aleborna vid Grönåns mynning. Vargen har ännu så sent, som för åttio år sedan, funnits i dessa bygder. Även lodjuret, här kallat ”göpa”, har vistats i dessa trakter. Älgen, skogarnas prydnad, kronan för alla jaktbara djur i Norden, uppträdde för kort tid sedan i verkliga hjordar. Rådjuren trivas väl och kommer ibland fram till gårdarna och hälsar på. Där de kanske inte alltid är så välkomna gäster, när de äter upp och förstör den späda sädesbrodden. Mården är sällsynt, men uttern, hermelinen, igelkotten och grävlingen är allmänna. Haren skuttar i backarna, och här och var bland buskarna tittar rävens listiga ögon fram. Bland skogens bevingade invånare märks: tjäder, orre, järpe, morkulla och rapphöna. Vid sjöarna vistas anden, fiskmåsen och vipan. Ifrån den tidiga våren hörs lärkans glada drillar, tills hon åter på hösten beger sig över haven för att tillbringa vintern i varmare land. Svalan bygger sina bon under åsarna på boningshusen (hussvalan) i ladugårdarna (laduhussvalan) och i sandbankar (backsvalan). Stararna kommer på våren och slår sig i stora skaror ned på hustaken. Andra fåglar finns även, såsom talgoxe, domherre, gök, hackspett, gröngöling, stenskvätta, sädesärla, kråka, kaja, skata, grå och gulsparv, svart och vit flugsnappare, kungsfågel, bofink, m fl. För 70 – 80 år sedan syntes storken promenerande med sina långa ben i dessa trakter. Denne annorstädes välkomna gäst möttes ej här med blida ögon: ”han skulle båda svårt år” Bland här förekommande fisksorter märks gädda, ål, abborre, mört, laxöring m fl. Floran är ganska allmän, endast några få rara växter finns. Bland trädslag, som planteras i trädgårdarna, är kastanj, lönn, alm, och bok de vanligaste. Bland fruktträden märks äpple, päron, plommon och körsbärsträd. Vidare odlas bärbuskar, såsom vinbär och krusbär samt även hallon och jordgubbar. De flesta trädgårdarna omgivs av hagtornsbuskar, granhäckar eller staket. De vackra välskötta gårdarna med sina vitmålade boningshus, omgivna av vackra trädgårdar, ge ett gott intryck åt den besökande. För att något beskriva kartan gör vi en färd genom Hålanda från söder till norr. Äldsta odlingen är en dalgång vari stora landsvägen går fram.

Då vi från Skepplanda passerat den stora porten mellan Ångertuvan och Rapungaberget, lika två portpelare av jättehöjd, öppna sig vidsträckta utsikter, delvis ganska storartade. Öster om Halmsjön ligger Sandåker ( 1580 Sonvacker) med Skattegården och Frälsegården, den sistnämnde på 1600-talet under L?.M Lejonhuvud. På västra stranden av sjön ligger Boet (1550 Boditt). Norr om sjön delas dalen, en smärre dalsänkning drar mera åt öster för att sedan åter böja tillbaka till huvuddalen. Här ligger Boljan, (bol=gård) som lyft under Lejonhuvudska släkten och reducerats. Falan, som 1550 var kyrkoherdeboställe, och Höga mellangård, som på 1600-talet tillhört en Oxenstjärna och reducerats, samt Västergård, som 1667 som pantegods reducerats från en befodringsman Börjesson och antogs till komministerboställe. Manbyggnaden är nu 160 år gammal. Högadalens fortsättning heter Grimsäng. Följer vi landsvägen genom huvuddalen träffar vi öster om härvarande ån Långetorp, som på 1600-talet tillhörde M. Stake och N. ? Hård E:son, och Stommen, där kyrkan ligger, och som 1550 var kyrkoherdeboställe och på 1600-talet tillhörde Lejonhuvudska godset och reducerats. Väster om ån ligger Torpa, Västergård, Östergård och mellangård. Den ena fordom tillhörande Lejonhuvudska släkten. Norr därom ligger Östentorp, som också tillhört samma släkt. Ännu längre norrut ligger Föstorp. Snart är man inne på Verleds ägor med Västergård, Mellangård och Östergård. Där bodde 1550 tre ”åbor”, nu ligger husen där så tätt, att om eld utbröt i ett hus, vid farlig vind lätt skulle sopa med sig dem alla. Förr var här gästgivargård. Sedan vi passerat Verled, sammandrager sig dalen och blir  på samma gång mer behagligt omväxlande. Man har nu till höger Järnklev och Skaggata samt  något från vägen Råda, som lytt under Grävsnäs. Väster ut från vägen ligger Drottninggärdet. Inom kort är man inne på de marker, som lyda under Livered. Utsikten vidgas nu, fälten omslutas av skogklädda berg. Här och var skymtar man i väster Vanderydsvattnet. Livered är en gammal sätesgård med vackert läge, omgiven av stora ärevördiga ekar, lindar, lönnar och oxlar, påminnande om forna tiders planteringssätt, samt för övrigt av barrskogen i närheten med flera förtjusande småsjöar.

Brandsyn i Hålanda – Av Everth Högabo

Bönderna i min hemsocken Hålanda hade sina fastigheter, lösöre samt skog försäkrat i Ahle Brandstodsbolag. I bolagets statuter var inskrivet att en gång varje år skulle det företagas en

s k brandsyn över fastigheterna. Detta skulle ske på så sätt att två, i viss turordning skulle utföra densamma. Och att det skulle ske ”rotevis”, vilket tyder på att försäkringsbolaget var av ganska gammalt datum.

Brandsynen skedde på så sätt, att två rotebönder skulle verkställa densamma. Av någon anledning hade det med tiden blivit så att kontrollen kom att ske i julveckan. Då hade bönderna inhandlat den kvantitet julbrännvin, som behövdes för instundande helg. Om baktanken till vald tidpunkt är väl inget att orda.

Min minnesbild av en sådan här förrättning är då jag var i tioårsåldern, alltså 1927. Två bondgubbar – rätt så stakade – kom till vårt hus i Höga, för att utföra ”synen”. Väl inkomna i köket, gick den äldre av de två och satte sig på kökssoffan och föll genast in i ett animerat samtal med min farfar Carl-Johan. Den andre sade: ”att vi kanske ska ta och titta lite på murverka”. Det började i farstukammaren. Där verkade allt bra. Väl tillbaka i hallen, där gick trappan till övervåningen upp. Den var rätt brant. ”Vi går väl upp” sade far. ”Där är en kakelugn och så murverket.” ”Där är nog allt bra” sade synemannen och fortsatte in i finrummet. Där hade far ett par år tidigare murat upp en ny fin glaserad kakelugn. Den väckte stor beundran. Så till sidokammaren och sist köket. ”Åh, vilken fin järnspis!” Det var en ny modern Norrahammars spis inmonterad ett år tidigare. ”Ja, här var då allt i sin ordning. Vi får gå till nästa ställe då”. Men det dröjde lite, för far hade medvetet inte tagit fram supglasen. Men de kom fram. Och med en rejäl sup och en sockerbit avslutades inspektionen.

Färden till nästa ställe var sannerligen vinglig. Hur de kom dit vet jag inte. Men far berättade många år senare, att hustrun till den ena gubben höll sig väl dold i bakgrunden om något oförutsett skulle inträffa. Som jag minns, var detta troligen sista år s.k. brandsyn verkställdes.

Evert Högabo dec 2007

Ett bröllop i Hålanda omkring 1890 – Av Everth Högabo

När ett ungt par, vid den här tiden, beslutat sig för att ingå hjonelag, var det lite olika, beroende på vilken pinne på samhällsstegen man befann sig. Tillhörde paret de mindre besuttna var det bara att gå till prästen och ta ut lysning. För andra fanns viss ritual att följa. Ibland kanske de unga tu inte hade så mycket att säga till om. Börd och stånd kunde avgöra mycket.

Låt mig börja med lysningen först. De obemedlade kunde gå direkt till prästen. De, lite längre upp på samhällsstegen fick som regel ”begära tillstånd” hos föräldrarna. Att gå till prästen och ta ut lysning var en rejäl pers för många. Katekesens innehåll skulle man kunna utantill. Därtill en hel del s.k. kristendomsstycken och psalmverser. Pastor Ehnebom i Höga var trots sin personliga mildhet, synnerligen sträng herre vid ”kunskapsprovet”. Värst var nog prosten Asklund i Skepplanda, som var en enormt fordrande prelat.

Det berättas om ett par från norra delen av socknen, som inställt sig hos honom för att ta ut lysning. Efter en stunds korsförhör, där ynglingen misslyckades helt, röt prosten till: ”Det här duger inte. Gack hem och läs på. Kom igen om några månader så får vi se!” Så blev det. Då kom paret tillbaka nästa gång, placerads sig flickan på sin stol lite snett bakom pojken. Då han gick bet på frågan viskade hon lite försiktigt. Prosten låtsades om intet och fortsatte. Efter en stund fick de lysning. Troligen såg prosten, att flickan blivit lite ”rundare”om livet sedan sist.

Lysningen kungjordes tre gånger i rad i flickans hemförsamling. Var pojken skriven i samma församling skedde lysning där en gång. När det lystes tredje och sista gången sade man att ”de trå ramlade utför predikstolen”. Varifrån detta uttryck kommer är obekant. Som ett litet bevis på detta kunde de få en lysningsgåva, bestående av en käpp och krycka uppmonterade på en decimeterstor sammetsdyna.

För de besuttna var det lite annorlunda. De skulle först gå till sina resp. fäder med sina planer innan något annat kunde vidtagas. Det började då med att resp. fäder träffades och ”gjorde upp affären” därest den inte var känd tidigare. Det blev då i flickans hem. Formaliteterna växlade självfallet efter ”börd och stånd”. Det hela började med en rejäl måltid. Fäderna drog sig tillbaka till ett enskilt rum eller tog en promenad ute. Då diskuterades övertagande av jord eller inköp av dylik. Även ekonomi i samband med detta. Vem som skulle gå in som långivare m m. Allt formellt, inga vittnen. Ett handslag räckte till för en överenskommelse.

De blivande svärmödrarna samlades för sig. Nu skulle flickans hemgift och vad hon själv hade förfärdigat synas. Det var flickan själv som visade utstyrseln. Allt i linne skulle hon själv ha förfärdigat: kardat, spunnit garn, vävt o sv. Detta granskades noga av den blivande svärmodern. Dessutom borde flickan ha införskaffat en del husgeråd. Det var bara att hoppas att allt skulle vara till pass.

Efter detta samlades fäderna på nytt för att bestämma tid för bröllop. Vilka som borde inbjudas avgjordes ofta av manhusets storlek, tillgängliga rum m m. Efter detta var det dags att planera för den stora dagen.

Enligt gammal tradition skulle grannar lämna ”forn”. Detta kunde bestå av olika matvaror. Sådant som kunde förvaras någon dag utan att fördärvas lämnades så i förväg. Extrema färskvaror lämnades samma dag på morgonen. Alla matvarorna frambars i speciella ”fornkorgar”, flätade av björkrot. Det var ytterligt noga att anteckna vad var och en lämnat. Se nedan.

Fornen kunde bestå av olika sorters korv, ostar, puddingar och olika slag av bröd. Det var ”förstyrets” (värdens) uppgift att hålla reda på vem som lämnat vad. Därför fick han träda ”i tjänst” redan ett par dagar före bröllopet. Han lade små lappar i korgen med givarens namn.

Några dagar före bröllopet hade man vidtagit slakten, bryggt svagdricka och öl. Humle fanns ju på gården. ”Köpeöl” förekom sällan. Man hade även i god tid bokat plats för långväga gäster hos släkt eller grannar.

Så randas då bröllopsdagen. Om vigseln skulle ske i hemmet, hade möblerna i största rummet tagits bort, detta för att så många som möjligt skulle få plats där under vigseln. De, som nu först anlände till bröllopsgården var ”förstyret” ”tappesvennerna” (de som skulle sköta serveringen). Senare tillkom även en värdinna. I god tid kom även ”bruarekvinnan” som skulle klä bruden som var ett hedersuppdrag.

Ett särskilt rum avdelades till brudklädseln. Förutom brudkvinnan hade bara modern tillträde till detta rum. Någon brudkrona fanns inte i Hålanda före 1949. Brudkvinnan tillverkade oftast en sådan av myrten.

Så var det dags för bröllopsgästerna att anlända. Först kom brudgummen och dennes föräldrar. Två spelmän stod nu på var sida om ingången och hälsade välkommen med en kort låt på fiolerna. Därpå följde släkten i ”ståndsordning”. Övriga gäster anlände efter en viss rang och ordning därefter kom klockaren och allra sist prästen. Alla hälsades med en låt av spelmännen. Sedan var det klart att förrätta vigseln i det utrymda rummet. Ett litet bord hade satts dit som ”altare”. Två brudpallar hade införskaffats, lånats eller tillverkats enbart för detta tillfälle. Så började vigselakten.

Så var det dags för brudgummen att hämta sin brud. Då lämnade han brudgåvan: Psalmbok, handkläde (näsduk) och en munknål. Oftast fick brudgummen just då i gåva en psalmbok av bruden. Under spelmansmusik tågade så brudparet till rummet där vigseln skulle ske.

Akten började med att klockaren tog upp den gamla bröllopspsalmen: ”O, Gud se i Din nåd helga anlete stå.” Därefter förrättade prästen vigseln, strängt efter det gamla formuläret, dock med början av ett ”förmaningstal” till brudparet. Som avslutning tog klockaren upp en ny psalm. Sedan skedde snabbt en ommöblering för den följande middagen.

Bordsplaceringen följde alltid en viss tradition. Brudparet satt i mitten. Till höger om bruden satt prästen, som vid sin högra sida hade brudens mor. Till höger om henne satt brudens far. Till vänster om brudgummen satt dennes föräldrar. Obs! Helt olika vid dagens placeringar. Efter detta placerades gästerna i släkt och ”sråndsordning”.

En gammal sed var att truga ”tru” eller ”tröka” gästerna till bords. Detta kunde stundom få uttryck i rätt märkliga former.

”Inte ska väl jag sitta så ”långt upp”. Det gällde enbart kvinnor! Det var nämligen ”fint” att vara trögbädd. En del kvinnor kunde rent smyga sig undan. Så småningom var dock alla placerade och måltiden kunde börja. Den börja de med att klockaren tog upp en lämplig psalm varpå prästen läste en bordsbön. Därpå var det klart ”arr hugga in”. Nu fanns ingen trögbedd!

Som första rätt serverades något som liknar dagens smörgåsbord: puddingar, pannkakor, (speke-) korv av olika sorter ”skörost” (äggost), rökt fläsk mm. Vid varje rätt spelades en låt. Vid denna första rätt togs ”brudegåvan” in. Därvid kungjorde värden vad var och en lagt i densamma (pinsamt?).

Nästa rätt var brynost med lingon. En speciell rätt för Ale härad. Man lade upp ostmassan i breda bunkar eller formar till en höjd av 6 – 8 cm. Sedan skars 2 cm tjocka skivor som bryntes i smör. En delikatess. Nu togs pengar upp till kokerskan.

Som rätt nummer tre bars fiskpuddining in. Nästan uteslutande sötvattensfisk.

Fjärde rätten – huvudrätten – bestod av kött, fläsk, pepparrotssås med potatis. Ibland även kokta och skivade kålrötter.

Som avslutning bars ölsupan in. Denna bestod av kokt vetevälling på vatten, blandad med lite svagdricka, sirap och ingefära. Under hela måltiden sprang uppasserskorna och ”tappesbennerna” kring och såg till att fat och bägare var fulla.

Brännvin eller vin förekom inte vid dessa tillfällen. Först en bit in på 1900-talet. Svagdrickan och ölet var hemtillverkat.

Vid de sista rätterna togs penningar upp till värden, svennerna, uppasserskorna samt spelmännen. Det gällde för gästerna att ha lagom med växel med sig. Gåvorna blev självfallet mindre efter hand.

En sådan här måltid tog som regel flera timmar i anspråk. Ibland behövde gubbarna gå ut för att ”lätta på trycket”. Kvinnorna fick ”knipa”. Men det inträffade ibland att all den myckna maten förorsakade andra obehag. Författaren Karl Gunnarsson har i sin bok ”Vilda tag” beskrivit detta: Gubbarna åt och åt. Snart hade de nått gränsen. De rusade ut och spydde, för att på nytt sätta sig vid matbordet och bara skyffla in”. Då man inte var van vid så mycket mat på en gång kanske det även inträffade vid ett sådant tillfälle, att man behövde avhända sig en del.

Måltiden avslutades med att prästen läste en bön och klockaren på nytt tog upp en psalm. Vad det kunde vara för ”typ” av psalm vet jag inte. Den skulle i varje fall passa vid tillfället.

 

Nu möblerades matsalen om i all hast, för nu skulle det bli dans, där man ätit middagen. Oftast var det två fiolspelmän. Ibland kunde en av dem vara klarinettblåsare.

Dansen avbröts framåt elvasnåret, då det kom ny mat, men i något enklare form. Nu serverades ett enklare smörgåsbord samt rispudding med lingon. Litet senare på natten kom kaffet fram och till detta vetebröd samt en del litet enklare bakverk. Tårta nämns inget om. I stället förekom ”äggakaka” (sockerkaka) med bär på.

Snart var det dags för en del att bryta upp. Då fick värden det jobbigt. Gästerna skulle få med sig hem den tidigare lämnade fornkorgen och med den ”bakform”. Nu läste värden vad som stod på lappen, som han tidigare lagt i korgen. Gästerna skulle få med sig hem en ”smakebete” av vad andra lämnat. Jobbigt värre för värden. Kokerskan var honom behjälplig härvid.

De unga fortsatte dansen, oftast till arla morgonstund. Brudparet drog sig tillbaka strax efter midnatt. De åtföljdes under rop och skratt – lite anspelningar på vad som skulle hända (?).

Men vid dörren till brudkammaren var det stopp. Vilket inte hindrade att tidigare på dagen någon lyckats ta sig och hitta på en del hyss. Väl inne i sovkammaren, låg nu brudgumsskjortan, helt tillverkad av bruden, på brudgummens plats.

Ungdomarna fortsatte att dansa till fram mot morgonväkten. Mest var det vals och polka. Hambo, schottis mm hade ännu inte hunnit hit. Under efternatten förekom lite enklare förtäringar då och då.

Dagen efter bröllopet var det efterkalas på gården. Då trädde de nygifta i funktion som värdfolk. De, som var bjudna var personer, som ej kunnat närvara vid bröllopsdagen. Som måste vara hemma för att vakta gården mm tjänstefolk samt kvarstannande långväga gäster. Men det förekom ofta att man ”kalasade” ytterligare några dagar. Min farfar Carl-Joj´han Andersson i Höga, hade 1869 varit på ett bröllop i Drängedalen som varade en hel vecka med dans och lekar. 1912 bar min far Otto på ett bröllop i Alsbo som varade i tre dagar.

 

Evert Högabo nov -07

 

Hålandabönder deltog i bondetåget 1914 – Av Everth Högabo

Vid årsskiftet 1913-1914, utsändes en budkavel från Uppland om en stor manifestation i Stockholm. Det s.k. Bondetåget. Även till Hålanda nådde detta upprop fram. Bakom detta stod i främsta ledet Högerpartiet.

Politiskt sett var socknens bönder delade mellan Högerpartiet och Liberalerna. Med en klar tyngdpunkt på högern. Bondförbundet som bildats något år tidigare hade ännu inte etablerat sig i Hålanda. Detta etablerade sig i socknen  först 1917. 1914 lär det funnits två socialdemokrater i Verled och något tiotal på Livered. Uppgifterna är rätt osäkra.

Några av Hålandabönderna nappade på uppropet: Janne Johansson på Osakullen, Johan Hansson på Falan, Martin Andersson på Getås, Edvin Nilsson på Bråtaslätt, Bernhard Nilsson på Torpa (min morfar), Birger Nilsson på Torpa (min morbror) samt Otto Karlsson på Höga (min far). Troligen skulle Adolf Johansson på Skaggata ha varit med.

Av min fars berättelser torde det inte ha varit av vare sig parti – eller försvarspolitiska tankegångar, som de deltog i Bondetåget. Snarare var det att för en billig penning få resa till Stockholm ”och se sig omkring”.

Troligen anträddes resan mycket tidigt på morgonen torsdagen den 5 februari 1914. Resan gick med Bergslagens Järnväg från Nygård. Jag har ingen uppgift om den skulle gått norrut eller via Göteborg. Biljettpriset var 7 kr tur och retur. Gubbarna hade förberett sig väl med såväl mat som dryck.

På Stockholms central mättes resenärerna av ciceroner som ledsagade dem till sina kvarter. För Hålandabornas del blev detta i en av gardeskasernerna. På kvällen denna dag bjöds på middag på ”stora bord” ute på Gärdet.

På fredagen skedde uppvaktningen för Kung Gustav V, kronprinsen prins Gustav och Eugen, samt småprinsarna. Hålandabönderna hade turligt nog hamnat på inre borggården. Ingen av deltagarna uppfattade något av vad kungen sade. Senare på eftermiddagen var det ”parad” (förbimarsch) för de kungliga i Vita Havet. Sex man i bredd. Uppvaktningen tog 3 timmar. Far berättade ofta om alla standar och fanor samt om att så många kom i nationalkläder. Två samer fanns med i tåget.

På fredagskvällen fick deltagarna ”förlusta” sig ute i Stockholm. Men då var de synnerligen trötta av såväl resan som uppmarsch, så det blev snart samling i tilldelat kvarter.

Johan Hansson på Falan, avsåg att införskaffa lite dryckjom för återresan. En korpral erbjöd sin hjälp. Hela tre liter införskaffades. När återresan från Stockholms Central påbörjades, skulle Hansson bjuda på en färdknäpp. Glädjen blev kortvarig. Alla tre buteljerna innehöll rent vatten.

Då resenärerna passerade Sundbyberg, möttes de av ett arbetartåg, som nästa söndag skulle demonstrera mot nyss avslutade Bondetåget. Far undrade alltid, vad som skulle ha kunnat inträffa, om båda tågen stannat en stund samtidigt på denna station. Vi rös, sade far, när de hörde ropen skalla ”leve revolutionen” och ”ned med monarkin”.

Före hemresan erhöll varje deltagare i Bondetåget ett diplom samt en minnespeng (nu i min ägo).

Under de två följande åren avhöll deltagarna från Hålanda en liten sammankomst, för att fira minnet av deltagandet. Men utbrottet av första världskriget 1914 satte stopp för vidare sammankomster.

Förspelet till Bondetåget.

Fram till 1920 hade Högerpartiet majoritet i Riksdagen. Vid valet detta år togs majoriteten över av Liberalerna tillsammans med det framväxande Socialdemokratiska partiet. Statsminister Arvid Lindman fick lämna över till liberalen Karl Staaf. Före detta skifte hade Högern – efter starka påtryckningar av Kung Gustav V, beslutet bygga 2 st. pansarskepp (”F-båtarna”) för mycket stora kostnader. Karl Staaf lyckades nu uppskjuta detta bygge ”på obestämd tid”. Säkerligen menat för alltid. Högern rasade villt – utan att få genomfört tidigare beslut.

1913 tog grosshandlare J E Frykberg, Uppsala, initiativet till en manifestation, för att byggandet skulle påbörjas. ”Upplands bönder – förenen Eder och res ned till Stockholm, för att pressa fram ett bygge.” Uppropet spred sig omgående över hela riket och slutade med Bondetåget 6 – 7 februari 1914, då 30.000 bönder samlades i Stockholm. I Kungens borggårdstal riktades – om än fördolt – skarpa anklagelser mot Karl Staaf. Talet var skrivet av forskningsresanden Sven Hedin, senare känd för sina nazistiska tankar.

Den 8 februari tågade 50.000 arbetare – även dessa från hela landet – förbi Karl Staaf för att visa honom sitt stöd. Borggårdstalet tog dock Karl Staaf för hårt och han lämnade regeringen. Karl Staaf efterträddes av Hjalmar Hammarskiöld (Hungersköld) – utsedd och förordnad av kungen. Han satt kvar till 1917. Hammarskiöld genomdrev, trots stora protester det mycket kostbara pansarbyggat.

Evert Högabo i Hålanda

 

VAR VI HÅLANDAS VÄRSTINGAR? – Av Everth Högabo

Vi, som växte upp i Hålanda under 1930-talet, var sannerligen inte bortskämda med nöjen eller andra förlustelser. Under sommartid hade vi visserligen dansbanorna i Lerdal, Välling-kullen och senare Änghagen. ”Livre Laa” inte att förglömma.

Men vinterhalvåret var det dödstrist. Visserligen anordnade Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund någon fest under vintrarna. Oftast i någon nedkyld ödekåk. Vi pojkar ordnade någon gång s k ”tilläggsbal”, dvs vi salade ihop vad musik mm kostade. Samtidigt bjöd vi in var sin flicka. Annars var det att åka utomsocknes.

I början av 30-talet stod ett nybyggt hus tomt och öde i Sandåker. Detta inhyrdes av Pingstförsamlingen i Älvängen. Det var tydligen att ”vildarna” i norr skulle frälsas. Bas för detta hela, var byggmästare Carlsson i Älvängen, en kraftig och bestämd herre. Två s. k evangelister inhystes i bostaden. De predikade, sjöng och spelade gitarr som bara den. Vi kallade dessa två för ”tösera”. Möten hölls som regel en gång per vecka. I Hålanda fanns inga rättrogna medlemmar. De kom från Älvängen eller Skepplanda. Noggrant övervakade av den nämnde Carlsson.

Dessa möten blev nu  –   trots våra föräldrars varningar, tidvis även klara förbud –  en välbevistad samlingsplats under vinterkvällarna. Det var sången – ja även den goa värmen – som drog oss dit. ”Tösera” kunde inte, trots många försök påverka oss ”hedningar”.

Men en kväll tog det regelrätt hus i ”H…..”När en medryckande sång var sjungen till slut, var det någon av oss, som började om på första versen. Först var det lite tvekan från ”tösera” med sina gitarrer. Men snart blev det ”fullt ös” på nytt. Men så hände det som inte fick hända. Vid slutet av sången, tog vi upp första versen på nytt. Men då brakade det loss. Carlsson för upp, illröd i ansiktet och öppnade utgångsdörren. Mer behövdes inte, för att vi formligen rann ut genom den.

På gårdsplanen utanför stod nu ett tiotal sura och molokna ynglingar. Flickorna hade stuckit iväg av rädsla. Vi funderade på hämnd. Och den kom.

På tomten fanns ytterligare en byggnad. I den inrymdes en vedbod och ett utedass med ett hål. Vem som kom upp med idén vet jag inte. Men på en given signal och med många starka och villiga armar lyftes huggkubben ut och vändes upp och ned. Tryckte så ned den 20 – 30 cm i dasshålet, där den kilades rejält fast. Vilka som utförde dådet minns jag ej. Jag var i alla fall med på ett hörn. Vi blev tvungna att stanna kvar och avvakta vad som kom att hända sedan.

Som vi står där på planen i mörkret, öppnas ytterdörren och mötet syntes vara avslutat. Folket började gå ut. Vi hade nu bara en chans – trots mörkret- att dra oss in i dungen vid boden. Där var vi väl gömda. Sist av alla avträdde byggmästare Carlsson. Men vi hann inte ut ur gömstället förrän dörren öppnades på nytt. Ut kommer ”tösera” med en tänd stallykta och går till dasset. Vad de sade, då de öppnade dassdörren, borde inte höra hemma i en evangelists mun. Men svavel osade det lång väg. I vårt gömsle stod vi tysta som möss och avvaktade.

Nöden har som bekant ingen lag. Vad som skulle göras måste göras. Mitt på gårdsplanen och i stallyktans sken. Kjolar upp, pantalonger ned och sittande på huk fullt strilande. Då kan en av kompisarna inte hålla käft. Ett illvrål skär ut i natten. Verkan uteblev inte, ytterligare skratt föll in i tjutet.

Nu blev det för mycket för ”tösera”. Vilt skrikande och med en synnerligen oordnad klädsel, flög de in i huset. Dörren small igen med en fruktansvärd knall. Lyktan stod kvar, ännu tänd.

Nu vågade vi oss fram, tog våra cyklar och for hem. Men nästa morron ……

I ottan visste hela socknen vad som hänt. Vem som spritt det hela har jag ingen aning om.

I varje fall inte ”tösera”. Själv fick jag en rejäl avbasning av fader Otto. Men jag såg, att när han kom lite undan skrattade han rätt hjärtligt. På något vis tyckte ändå ”folket” att det vi

gjort, var rätt åt de här ”frimicklarna”. För de gillade dem inte. ”Rättrogna som de var.

 

Nästa vecka skulle vi på nytt besöka ”frälsarna”. Men se, då stod byggmästare Carlsson i dörren. Ansiktsuttrycket sade: hit men inte längre. Snopna lommade vi av. Vi hade väl inte  – enligt vår mening – gjort något ont Ansåg vi.

I och med detta, så var ett av ett av våra vinternöjen borta.

”Värstingar”, ett uttryck som användes i dag. Inte enligt vår mening. Jag har samma uppfattning i dag. Ingen personskada. Ingen skada på egendom. Bara ett hastigt utslag av leklynne.

Upptecknat i mars 2004 av

Evert Högabo

PS

En trägen gäst vid ”frälsarmötena” i Sandåker var gubben Tenggren på Ryra. En kväll gick frälsningen ut på att ”lämna sig till Gud före man fyllt 70 år”. På något sätt hade Agnes lyckats få med sig Tenggren på ett eftermöte. Agnes ropade: ”fräls Tenggren, fräls Tenggren”. ”Då sa ja tena, töst mä dä Agnes, ja e ju åtti år”.

 

KODOKTORN i HÅLANDA – Av Everth Högabo

I min barndom var det rätt vanligt, att man anlitade speciella gubbar för botande av sjuka djur. Var och en var kunnig på särskilda åkommor. Bland dem som förekom i trakten, var främst Lars i Fale-Damm. Han kunde bota både folk och fä. Hans son, Karl Larsson, hade ärvt faderns kunskaper. Anders Larsson i Torpa kunde bota kor, som förätit sig på morgondaggig nyklöver. Carl Johan Andersson i Höga Mellangård slog åder på sjuka djur. Det gjorde han en tid även på ”sjuka” människor. Men här skall berättas om en annan person: August på Ryra. Han skulle kunna det mesta, sade man. Dessutom var han trollkunnig.

Året var omkring 1925. En ung ko i min fars besättning hade blivit sjuk. Hon blev stel i alla fyra benen. Hon började få krum rygg och till sist slutade hon att äta, och kunde inte stiga upp. Ett typiskt fall för en veterinär. Så blev det nu inte. Efter gammal ”sedvänja” tillkallades August på Ryra. Till honom stod nu hoppet att bota den sjuka kon. Allt enligt den tidens sed och tro.

August kom till vårt hem. Han gjorde en snabb titt på det sjuka djuret. Bad att få någon liter havremjöl, en bunke samt lite vatten. Tar fram en väska med ”medikamenter” varpå han uppmanar far och farfar att lämna fähuset. Ingen får se när han blandar till medicinen.

Men jag själv då? Jo, jag hade krupit upp på foderbordet framför korna. Av någon anledning kom jag inte att lämna fähuset utan blev kvar. Nu hade August börjat sitt verk, och då var det för sent att lämna platsen. Men jag hade, om än dold, bra utsikt över vad som försiggick. Men jag kände mig rädd, rasande rädd, vilket var orsaken till min absoluta stillhet och tystnad.

Så börjar August röra till medicinen. Vatten och mjöl blandas till en fast deg. Ur väskan tar han fram några bruna flaskor, samt en del små påsar. Så börjar det. Uttalande en del konstiga ord, som jag inte begrep, samt rörelser med armarna över huvudet. Sedan blandar han ”medikamenterna” i havredegen. Formar så dessa till runda bollar i biffstorlek och lägger upp dessa på en bräda. Nu darrar jag i hela kroppen.

August kallar in far och farfar. Ber att få en rund käpp. Med hjälp av farfar får han upp kons mun, varpå han med käppens hjälp stöter ned medicinen i kons mage. ”Jaha, då var det klart då. I morron är kon på benen igen”. August fick kaffe, kaffehalv och betalt en krona och åkte hem.

Nästa morgon var den stackars kon ”sanslös”. En slaktare, Karl Johansson på Berget, lindrade plågorna, varpå hon släpades ut ur ladugården och grävdes ned. Nu tror jag inte en veterinär i detta sena skede skulle klarat livet på det arma djuret, men säkerligen lindrat dess oerhörda lidande med en avlivning långt tidigare.

                                                                                                              Evert Högabo i Hålanda

 

 Beskrivning av linberedning – Av Everth Högabo

Skörd.

Varje gård hade avsatt mark för att odla lin, Storleken av denna var beroende på hur mycket man skulle komma att använda kommande vinter eller eventuellt sälja.

Linet skördades för hand genom att dra upp med rötterna. En bunt lin var så mycket man kunde hålla i handen. Tre buntar sattes upp till en ”stuka”. Toppändan uppåt och o-bundet. Sedan linet torkat kördes det in för tröskning varvid fröna tröskades ur,(här måste det väl varit fråga om tröskning med ”prejel” ?). Efter detta skulle linet ”rötas”. varför det kördes ut till någon jämn backe och breddes ut i tunna lager, (Hur länge ”rötningen” pågick har ej angivits.) Då linet var torrt lades det in i la­dan eller annan lämplig plats.

Bearbetning av linet (Se även omstående blad.)

(Här följer avskrift av Otto L Karlssons anteckningar. ) En dag på senhösten, då alla tecken tydde på en lugn och klar dag, samlades fem-sex moror medförande redskap för arbetets utförande.

 Efter intagen frukost i gårdens kök samlades de vid brötegraven”. Denna var belägen en bit från gårdsbyggnaderna med tanke på, eldfaran. Gropen hade ett djup av c:a en meter, 60 cm under markytan och 4o cm över, Över gropen var lagda slanor med ett avstånd av c:a 15 cm mellanrum. I graven hade man eldat bortåt en timma i förväg för att den skulle vara riktigt varm. När arbetet började måste elden hållas nere, den fick inte blossa upp och antända linet. Nu lades ett lagom tjockt lager lin tvärs över slanorna. Att torka och värma linet var ett karlsröra,

Kvinnorna satt nu och väntade vid var sin ”brota”, ett redskap med två långa träknivar fastsatta på en träaxel i ena ändan och ett handtag i den andra. Knivarna gick ner i motsvarande spår i ”brotan”, (se skiss.) Var linet för varmt torkade det f ort. Nu fick en pojke tjänstgöra som mellanhand. Tog torra linlockar – så mycket som rymdes i en hand – och lämnade detta till ”broterskerna. Dessa i sin tur bearbetade lockarna så länge att ”skävan”, det yttersta skalet på. linet föll av.

Så lämnades linet över till nästa kvinna för bearbetning med ”häcklan” (se skiss), På detta redskap skildes eventu­ellt resterande ”skava” från linet, genom de c:a 8 cm långa taggarna som satt ganska tätt tillsammans, Efter detta lämnades linet över till en ny kvinna som arbetade med skäktan”, (se f ig). Här skildes tågoina – ”blånorna” – från. Kvar var nu rena och väl redda lintågorna. Dessa snoddes runt ett par varv och vreds ihop till den s k ”brua”.

Personåtgång:

2 karlar som skötte elden, 1 pojke som sprang med varmt lin, 4 kvinnor som ”brotade”, 2 kvinnor som ”häck­lade” och 2 kvinnor som”skäcktade”.

 

Matilda Larsdotter. – Av Everth Högabo

Hon lyckades på ett bra sätt förmedla faderns kun­skaper i flera år. Men så helt plötslig var olyckan framme. En man, boende i Hålanda, råkade köra vält med sin cykel, varvid ena armen bröts. Matilda tog på sed­vanligt sätt hand om skadan och allt skulle ha varit frid och fröjd om patienten skött sig. Dagen efter spjälkningen satte han sig tillsammans med några kam­rater i ett rejält fyllekalas. Benbrottet blev re­jält infekterat, värk tilltog och läkare i Vänersborg var tvungna att amputera armen strax ovanför armbågsleden. Matilda tog mycket illa vid sig av denna hän­delse och vägrade att i fortsättningen behandla folk för någon åkomma. Någon reprimand från sjukvårdsmyn­dighet fick hon inte.

Matilda skulle ha varit tvillingsyster till KARL LARSSON.

Karl Johan Larsson var född i Stora Mellby den 28 oktober 1859 och avled i Göteborg den 14 april 1922. Han var gift med Ida Matilda Alfredsdotter, född i Skaggata 1:6 den 14 mars 1885, död i Göteborg den 26 april 1970.

Karl hade lärt sig av fadern Lars, att på ett bra sätt hantera och bota både benbrott och stukningar. Han tog aldrig betalt för sina tjänster. Då han på 1920-talet avyttrade Fale Damm och flyttade till Göteborg som snickare, upphörde han helt med att hjälpa folk med benbrott o.s.v.

Han hade också ärvt sin skicklighet som fiolspelman. Till skillnad från Lars uppträdde han ofta och spe­lade vid danser och tillställningar. Han har beskrivits som en mycket lättillgänglig och gladlynt person.

Karl och Ida Larsson hade tre barn, flickorna Hulda Linnea (född 1910), Elsa Theresia (född 1912) samt Anna Viktoria (född 1916)

ETT SJUKBESÖK MED EFTERSPEL.

I min fars anteckningar har jag funnit en episod, som kan var värd att notera. Lars Eriksson hade fått reda på, att på ett litet torp under Hålanda Stom, stod inte allt rätt till. Då han kom dit fick han se, att mannen, som var rejält på fy11an, slagit av armen på hustrun. Vid Lars inträde började mannen bråka även med honom. Han hotade hustrun med ännu mera stryk. Lars, som hade oer­hört goda kroppskrafter, lade ned mannen på golvet, tog en enepåk och gav honom en avbasning, som han aldrig glömde. När detta var avklarat, spjälkade han armen på hustrun. Innan han gick. talade han om för mannen, att om detta inträffade en gång till, skulle han säkerligen behöva spjälkning på både armar och ben.

Everth Högabo

 

Motboken  –  en gångens tid klenod – Av Evert Högabo

Jag minns från min barn- och ungdomstid, hur min gamle far­far Carl-Johan Andersson i Höga, ömt förvarade sin motbok från Systembolaget. Med jämna mellanrum tog han fram boken, och bläddrade försiktigt i den. Då och då med någon liten halvkvävd kommentar. Två gånger pr år tog han ut en del av sin ranson, en liter renat till midsommar och en liter till jul. Bok och butelj förvarade han omsorgsfullt i ett fack i sin fina chiffonie. Det var inte precis lätt att göra något inköp. Det skulle ske i Trollhättan, ända fram till början av trettiotalet, då det överflyttades till Göteborg. Som regel blev det på lördagar, som inköpen gjordes i Troll­hättan. Då var det ofta många bönder runt staden som gjorde detta. Av någon anledning, talade man om ”bonnadan” på syste­met där och utförde vissa ”åtgärder” i samband med dessa. Det vädrades ofta extra dessa dagar. ”Det luktade ko” sade man. Tja, kanske inte överdrivet. En speciell händelse från Trollhätteminuteringsstället har min fader ofta berät­tat om. Det följer:

”DET KOSTADE EN DEL  –  MEN DET VAR DET VÄRT.

En medelålders man från Hålanda – X – var lördagen före jul på Systemet i Trollhättan för att inköpa julbrännvinet. Mycket folk och jäktigt. Mannen var känd för att ibland hetta till rätt rejält. Han står vid kassan och har lämnat sin motbok till kassörskan. Ökänd för lite ”besvärligt humör”. Hon tar emot motboken (som kanske var lite ”tummad”) och utbrister: ”Den ser ut som om ni torkat er med den på ett visst ställe”. Oförsynta ord. Men ”X” repade humör. Följden blev en­ligt vad han själv berättade: ”Jag blev tvärförbannad. Körde in hela armen genom luckan, fick tag med ett bra grepp om näsan på kärringsatan, klämde till och vred om. När jag släppte, rann rejält med blod.” Det blev förståss anmälan, ting. böter och rejält skadestånd. Om han fick ut något julbrännvin förmäler inte historien. Hans kommentar senare var alltid; ”Det kostade en del, men det var det värt”.

”MIN LITER DEN HÖLL”

Min svåger berättade om denna händelse från hans hemtrakt Sollebrunn. Folket däromkring fick åka en fyra mils resa tor med ”den smalspåriga” (Västgötabanan) till Vara. Fyra mil för att göra sina inköp av sprit. Två kumpaner från Erska hade varit i Vara och handlat sin tilldelade ranson. Litrarna förvarade de gemensamt i en s.k. ”doktorsväska”. Redan innan avresan från Vara smuttade de på fluidet. Mera blev det under hemresan på tåget. Kanske litet för mycket. När tåget närmade sig Sollebrunn gjorde det ett tillfälligt stopp strax bortom järnvägsstationen. Kumpanerna fattade det som om det var klart att stiga av. Upptäcker i sista stund fadäsen och klänger sig fast vid fotsteget, men tappar väskan, som far emot ett stenskrammel. Väl framme vid stationen rusar de i villt sken tillbaka längs banan. Väl framme vid ”olycksplatsen” får ägaren till väskan snabbt tag i densamma. Men ve och fasa, det rann betänkligt ur densamma. Öppnar den försiktigt. Kör ner handen och får tag i en hel flaska, varpå han glädjestrå­lande ropar ”men se på fanken – min liter höll som väl var”.

KAPSYL som bevis 

En bit inpå trettiotalet blev det tillåtet för Hålandaborna att köpa ut sin spritranson vid utminuteringsställen i Göte­borg. De hade då blivit vana att skicka bud med b l a mjölk-köraren Ernst Larsson i Verled. Då buden var många och ofta, var han en känd och godtagbar inköpare på bolaget på Storgatan i Göteborg. Vid ett sådant tillfälle hände en olycka, som han ibland berättade om. Efter att fått ut varorna, kom han ut till sin bil parkerad just på Storgatan. Av någon anledning, som han inte kunde förklara, satte han två buteljer på bilens hög­ra fotsteg, varpå han gick runt till andra sidan. Så helt plötsligt satte han sig bakom ratten och körde. Då fick han höra ”en smäll” i gatan och erinrade sig placeringen av de två buteljerna. Stannar, rusar ut och får se dem ligga trasiga på gatan. Han tar buteljhalsarna med obrutna kapsyler med sig och återvän­der till bolaget. Med kapsylerna som bevis fick han ut två nya litrar  –  men självfallet PÅ EGEN BEKOSTNAD.

De obrutna kapsylerna gällde alltså som bevis, för att innehål­let ej kommit ”att förbrukas på orättmätigt sätt”.

MIN FÖRSTA MOTBOK

Jag var fyllda tjugotvå år och tänkte skaffa mig motbok. Just nu var jag hemma på regementet i en vecka mellan turerna av beredskapstjänstgöring Värmland – Tornedalen.

Sagt och gjort. Jag gick till en ”snubbe” på ”bolaget” i Göte-borg för att fylla i ansökan. Jodå, att få bok var det inga problem med. Värre blev det när jag begärde transportkort för ”inköp i Sverige”. Det skulle alltid vara en fast plats som detta skulle ske på. Jag förklarade, att just nu är jag i Gö­teborg. I morgon i Kiruna eller Ystad. Min tjänstgöring kunde vara varsomhelst i riket. ”Gubben” tvärade och jag stod på mig. Han skulle ”överväga” saken. Om en vecka skulle jag få

tillsänt mig handlingarna. Jodå, de kom. Men då var jag förflyttad till Övertorneå. Önskat transportkort var med. Tilldelning: en halv liter i kvartalet tills vidare.

Nu var det så, att närmaste bolag låg i Haparanda. Åtta mil

söderut. Att få ledigt att åka dit för inköp var otänkbart.

Men det ordnade sig. Vår kommissarie åkte dit med lastbil varje dag, för att hämta vår proviant. Han blev nu skickebud, (Även åt många andra – och godkänt av bolaget). Han köpte min ranson. Kommer hem och säger: ”Det här var ju första utköpet. Jag köpte en cognac MONOPOL’. Där rök mycket kosing. Men det fick gå. Den tullades på försiktigt och länge. Jag sparade och gömde väl dessa två dyrgripar genom alla gångna åren. Just nu är de i min äldsta dotters ägo.

I dag fritt fram till köp. Bra – dåligt. Framtiden får väl utvisa detta.

 

Everth Högabo april 2oo8

 

Mystiska personer – Av Everth Högabo

Utdrag ut min fader Ottos minnesanteckningar

När jag var så där åtta till tio år gammal (omkring 1900), gick det en del mystiska personer omkring i vår hembygd. De hade litet ”konstigt språk”. De var fint klädda och uppträdde alltid hövligt. När jag en gång gick från skolan, tyckte jag att de hade något papper, som de läste eller ritade på. De sade att de var sågfilare, och frågade om det inte fanns sådant de kunde skärpa upp.

Hem till oss i Höga kom de en gång. De var tre stycken och fint klädda och hövliga. De talade lite konstigt. Men vi förstod allt de sade. Det här besöket passade bra, för de stora sågarna som användes vid upptagning av is till mejeriet behövde både ”huggas om” och filas skarpa. Detta arbete klarade de galant av. De satt i ”sidokammaren” och arbetade. Då de var klara bjöd mor dem på kaffe och smörgås. Då tog de av sig rocken. Under hade de skjortor eller blusar, som var broderade i skarpa färger eller mönster. Då kaffet var urdrucket, lade de sig på knä på golvet. De tog fram sina läderpungar med tobak, som luktade väldigt skarpt. Rullade fina cigaretter av dem, eller kanske det var cigarrer. Jag minns inte. De rökte inte då de var kvar efter vad jag minns. De verkade vara väldigt hyggliga och snälla. Ofredade ingen och gjorde alltid rätt för sig.

Senare så kallade folket dem där hemma för ryska sågfilare. Man sade också, att de skulle varit ryssar, som varit här för att spionera på vårt försvar. Men varför just då i våra trakter.

Evert Högabo dec 2007

Anm. Liknande berättelser eller sägner förekommer från flera orter i landet, främst från ostkusten.

 

BÖNDERNA SÅLLDE ”PROPPS” – Av Everth Högabo

”Propps” skall egentligen heta ”Petprops”. Ett engelskt ut­tryck. Vad första leden betyder vet jag ej, andra betyder när­mast stöd eller stag.

Proppsen var en form av stöttor, som användes i engelska kol­gruvor under första halvan på nittonhundratalet. Dylikt virke inköptes då från Sverige i rätt stor omfattning, varav mycket exporterades från Hålanda. Måttet på detta skulle vara 6 tum (15 cm) i topp och cirka 2,5 meter i längd. Det skulle vara raka och fina ”klabbar” av gran.

Under denna period avverkades ganska mycket sådant virke i   bl a Hålanda. Detta forslades till Lödöse, där det avhämtades av engelska fraktfartyg. Tyvärr var det den finaste gransko­gen som skars ned, varvid återväxten grundligen förstördes. Något som fick vissa skogsägare att bittert ångra längre fram i tiden.

Min farfar Carl-Johan, och även min far Otto berättade ofta om denna avverkning. Farfar som då ägde Höga Mellangård var mycket sparsam med sådant uttag. Det fick bli enbart gall­ringsträd. Men det fanns som sagt bönder, som raserade en stor del av sin skog.

De båda, farfar och far, berättade en annan sak i samband med en sådan avverkning. En bonde i byn hade en vinter ovanligt stor proppsvälta i förhållande till sin skogsmark. ”Man anade ugglor i mossen. Farfar och en granne, Bänne Andersson i Ekhagen beslöt sig för att ”titta lite närmare” på tillkomsten av just den här vältan.

En dag då det var lagom nysnö travade de åstad till vältan vid Viesbacke. Ock se! Det fanns färska spår efter en dragkälke, både mot skogen och ett visst torp. De tog först upp spåret mot skogen. Fann snart en avverkningsplats, där virket var bort­forslat i tidiga morgontimman. Sedan gick färden till Ringaliden, där det fanns fyra vuxna ynglingar. De bultade på ytter­dörren, men då blev det moltyst i stugan. Nu kom inte gubbarna längre. De skulle så vända hemåt. Men då kom de på ett knep. De tog släden med sig ned till torpet Hagen, där de ställde släden vid vägkanten. Detta fick räcka för stunden. Bonden, som fått extra påökt i sin välta, fick så höra några sanningens ord av gubbarna. Han avbröt omgående den

s.k. avverkningen.

Ersättningen för levererat virke var urusel. Vad värre var, skövlingen av den värdefulla återväxten,

Min far Otto har berättat, att farfar och Bänne jämte dennes broder Anton ofta tuktade upp de bångstyriga Ringaledspoj-karna, stundom ganska hårdhänt”. Det finns flera historier om just detta.

Everth Högabo april 2008

 

Påskeldar – Av Everth Högabo

Under mina barn- och ungdomsår hemma i Höga, kan jag inte minnas att påskeldar var särskilt förekommande. Majbrasor förekom aldrig.

Då jag var 18 år började vi ungdomar att bära ihop ris och anan bråte på ”Barnbergskullen”, det höga berget på sydsidan av vägen till Boet. Berget låg fritt och högt och långt till brandfarliga föremål. Utsikten därifrån var ju milsvid.

Här samlades både barn och vuxna från mitt hem, men även från Boet och Sandåker. Brasan lyste över ”hela södra socknen”.

Ett år – troligen 1935 – hade en granne till mitt hem och jag huggit ned massvis med enar inne på vår mark i Kohålan. På påskaftonen fick vi låna häst och ”hövagn” för att köra hem detta till Barnbergskullen. Där fick vi hjälp av både barn och ungdom att bära upp enarna till bergets topp. Detta var den största påskeld som någonsin eldats där. Många kringboende kom även dit då brasan tändes.

Det var liksom tradition vid dess påskeldar, att pojkarna sökte i smyg att få tag på kolnade bitar och med dessa gnida in händerna så att de var helt nedsotade. Sedan gällde det att smyga på flickorna bakifrån och gnida in sotet i deras ansikten. Ofta skedde detta under en vild jakt på berget, allt under skrik och tjoande.

Det här året minns jag alldeles speciellt en viss händelse. Min bror Åke, som var 10 år, samt hans kompisar Melker på Storäng och Morgan i Sandåker hade tillsammans inköpt ett rejält parti ”gräshoppor”, dvs. sådana där smällare som då de tändes small av tio gånger i följd och samtidigt hoppade omkring. Hur det gick till vet jag inte. Men en nytänd gräshoppa lyckades på något sätt fara upp i byxbenet på Severin Karlsson i Sandåker. Den vilda krigsdans han därpå utförde runt elden – till alla närvarandes skratt – glömmer jag aldrig.

Efter hand minskade intresset för påskeldar. Idag tror jag inte de förekommer alls. Men det förelåg alltid en viss tradition om samvaro i dem.

Förslag: ta upp seden igen, Påskafton eller Valborgsmässoafton. Barnbergskullen finns ju kvar och får säkert användas.

Evert Högabo

 

S T O R B Y K. – Av Everth Högabo

Detta arbete företogs vanligen två gånger årligen, vår och höst. Då kläderna legat i blöt ett par dagar i vatten, blandat med soda, togs kläderna upp och tvättades för hand i såpa och varmt vatten. Detta utfördes helt för hand på tvättbräda. Andra dagens kväll vidtog byken. Detta kalla­des att ”laka”.

Nu användes den stora ”lakesån”. som rymde samtliga tvätt­kläder. I botten på denna lades några vedträn i kors för hålla kläderna från botten. Björkaska lades nu i. Denna hade samlats upp efter hand och förvarats torr i påse. Kläderna varvades nu ner i ”sån” varpå den fylldes helt med hett vatten. När ett nytt vattenkok upphettats, tappades det gamla vattnet ur sån och nytt kokhett östes på. Det vatten som tappades av samlades upp i baljor, för att på nytt upp­hettas. Detta arbete pågick oavbrutet i fyra till fem tim­mar, utan avbrott. Tillsammans med handtvätten kunde detta arbete vara mellan femton-sexton timmar i ett sträck.

Morgonen efter samlades kläderna i baljor, lastades på en vagn och kördes till en å med klart rinnande vatten, eller en sjö. Här var en sköljbrygga iordningställd. Nu be­arbetades varje plagg intensivt med ”klappträt” allt ”vad tygen höll”. Efter noggrann sköljning vreds vattnet ur och kläderna lades i en ny balja för hemtransport och upphängning till tork.

Då kläderna var torra, togs dom in. Nu skulle de kavlas, motsvarigheten till senare tiders mangling men oerhört mera påfrestande. Kavlingen utfördes för hand. Kläderna rullades runt en rund kavel, c. 10 cm i diameter. En kavelbräda togs fram. Den var c. 10 cm bred, 70 cm lång och 2 cm tjock. I brädans ena ända var ett handtag ”inokat” precis som på en rubank. Vänster hand lades på brädans främre del och den högra fattade i handtaget. Med hjälp av kavelbrädan och kroppstyngden flyttades nu kaveln fram och åter till dess plaggen var släta och styva,

Anm. :

En ”lakeså” rymde så där en till enochenhalv kubik­meter vatten. ”Ösningen” gjordes bortåt tio till femton gånger under kvällen (natten). Ett oerhört jobb. De andra momenten, skrubbningen, ”klappningen” m m var även de oer­hört arbetsamma. Två till tre kvinnor hjälptes åt vid en byk.

Everth Högabo 1994

 

STÖPA LJUS – Av Everth Högabo

Då julen stundade ville man ha bättre och varaktigare ljus än till vardags. Då stöptes talgljusen. Förberedelserna här­för hade gjorts under hösten genom att samla talg vid slakt av får eller nöt. Under hösten hade ljusvekar spunnits och tvinnats.

Följande behövdes: talg, vekegarn, smältgryta, stöpkärlet samt ljusvekestickorna.

Vekegarnet skars av till lämpliga längder och i ena änden knöts en ögla. Sedan tog man fram vekestickan och trädde på vekarna med två tums mellanrum, dock inte flera än de lätt kunde sänkas ned i stöpkärlet,

Talg och vatten värmdes var för sig. Det varma vattnet slogs upp i stöpkärlet till en bestämd höjd. Därpå slogs den smälta talgen ovanpå. En första sticka med vekar sänktes ned i kär­let och drogs så sakta upp varpå den hängdes åt sidan för att svalna något. Därefter gjordes samma sak med de övriga stöpestickorna. Så tog man på nytt den första stickan och lät den få nytt bad, varpå de övriga följde efter i tur och ordning. Så höll man på till dess varje talgljus fått önskad tjocklek.

Ljusets längd bestämde hur djupt vattnet skulle vara i stöp­kärlet.

Evert Högabo

 

”Syndafloden” – Av Everth Högabo

Så kallade folket i bygden det våldsamma skyfall som föll en högsommardag, jag tror det var 1928. Min far Otto Karlsson i Höga hade noterat alla speciella händelser i bygden, men just den här finns inte ett ord om. Men själv minns jag den väldigt väl.

Det var en högsommardag, med strålande vackert väder. Det var söndag. Familjen var som vanligt samlad i kyrkan. Vid pass halv elva började det plötsligt mörka ute. Efter en stund blev det svart. Prästen började bli lite orolig och snabbade på predikan. Så kom två rejäla åsksmällar och strax efter brakade ett fruktansvärt skyfall loss. Det brakade rejält i kyrkans tak.

Så plötsligt var ovädret borta.

När vi kom ut ur kyrkan, såg vi spåren efter regnet. Kyrkogårdsgången var full av vatten. Bland gravarna stod det vatten. När vi så kom ut på landsvägen forsade vattnet våldsamt fram från Stommens skolhus. Strax söder om kyrkan hade en sluss över diket från Stommen börjat svämma över. Vi som kom först hann över, men de som kom efter oss fick ta av skor och strumpor och vada över. Hur det gick för dem som bodde i Torpa och Östentorp vet jag inte.

Vid pass tretiden gick vi i Höga ned till Barnbergskullen för att se ”eländet”. Och det var ingen vacker syn. Grönån hade svämmat över sina brädder. Vattenströmmen i Osbäcken hade vänt, vattenströmmen gick nu mot sjön. Det trånga gattet i Grönån norr om Boet förmådde inte sluka vattenmassorna. Ett par timmar senare var bron över Osbäcken till Boet under vatten. Vattnet hade nu även kommit upp på våra mader. Vi hörde även ett mäktigt brus från Boets vattenfall.

Nästa dag, på måndagen hade vattnet stigit ytterligare. På gårdsplanen till affären i Sandåker stod det vatten. Boningshuset liksom affärsbyggnad hade klarat sig, men i ”packeboa” stod vattnet decimeterhögt.

Flera områden hade under måndagen översvämmats: Boljen, Osakullen, Boets mader, Rydalen med flera områden, främst utmed Grönån och Högabäcken.

På tisdagen började vattnet sjunka undan ganska fort. Men det lämnade en del besvärliga spår efter sig. Hur många millimeter regn som fallit under den timman mättes aldrig upp, 100 mm räcker inte långt. Det märkliga var, att det haft en så begränsad bredd. Och en så stark koncentration i det omtalade området.

Se bilaga med karta!

Evert Högabo

 

TRÖSKA MED ”PREJJEL” – Av Everth Högabo

Förr i tiden, innan tröskverk kom i bruk, fick man tröska med slaga, eller som man sade, med  ”pre j j el”. Denna bestod, av tre delar:  ”handval” (den som man höll i), slagval (den som be­arbetade säden) och ”kurra” (den rem som höll ihop båda va­larna) .

Tröskningen började i oktober. Började man för tidigt på en gård, sade man att nu rådde ”hungerklockan” där, dvs man hade hushållat dåligt med förra årets skörd,

Sädeskärvarna löstes upp och lades i en lång sträng längs ena loghalvan, med kornen mot logens mitt och rotändan mot ladan, På samma sätt gjordes så på den andra loghalvan, varvid alla korn nu var samlade mot mitten. Varje sådan sträng kal­lades för ”floka” och alltsammans för ”blöta”.

Tröskekarlarna bearbetade nu den del av ”blötan” med ”slagvalen” medelst lagom hårda slag (säden fick inte krossas) under det man gick fram och åter över loggolvet. Då man ansåg att säden var lagom bearbetad vän­des flokan helt om med att två man utnyttjade ”hanvalen”. Nu kom kornet att ligga mot ”lobriket” och rötterna mot logens mitt. Nu ny bearbetning.

Då alla kornen avskilts, tog man fram ”röstetjyva” och ska­kade ur halmen och lade undan den på annan plats.

Nu hade man kommit till det moment då korn och agnar skulle skiljas åt. Varje loge hade som regel två portar mittemot varandra. Varje port bestod av ”underport” och ”överport”, oftast lika stora. Underporten skulle vara stängd. Det var bra om det drog in genom den övre. Med ett ”hämte-såll”. ( 4t ”lobriket/’hämte = säd plus agnar och boss). skilde man nu bort det grövsta från säden, som lades upp invid ena por­ten. Med ”kastskovel” kastades så säden över till andra delen av logen, varvid säden som var tyngst for längst och de lättare agnarna stannade halvvägs. Var det så att det var ”motdrag” underlättades arbetet. ”Kastningen” kunde få göras flera gånger, till dess kornet var fritt.

Hade man kvarstående arbete ute på åker och äng, bör­jades tröskningen vid tre-fyratiden på morgonen och efter ett uppehåll under dagen, fullbordades tröskningen mellan sex till tolv på, kvällen, Reglerad arbetstid fanns inte.

Man kunde avlyssna och avgöra gårdens storlek genom att avgöra antal man i trösklaget. Man lyssnade på slagen: så här lät det: TICK TICK TICK TICK = en slaga och en liten gård, TICK TACK TICK TACK TICK TACK = medelstor gård och två slagor. TICKETACKE TICKETACKE TICKETACKE = en stor gård och fyra slagor.”

(Everth Högabo  1994)

 

Tillverkning av tågvirke – Av Everth Högabo

Efter Otto L Karlsson, Höga Mg:s anteckningar

Bland de många olika ting, som är erforderliga vid en lantgård är bl a tågvirke. Numera kan ju sådant köpas till ett billigt pris. Förr fick det tillverkas hemma. Även då så billigt som möjligt. I det följande skall re­dogöras för råvaran och tillverkningssättet.

Råvaran utgjordes av tre slag: hampa, tagel och bast. Bäst var nog hampan att både arbeta med och lägga. Men tagel tillsammans med nöthår var heller inte något dåligt material. Hampa odlades hemma i mindre skala. Tagel och nöt­hår samlades under året, det senare företrädesvis vid höstslakten. Nöthåret lades in i taglet under arbetets gång. I vårt hem var rep av tagel i bruk under min barndom, men de var vassa att ha i händerna.

Basten fordrade mera arbete, framför allt förarbetet. Av trädslagen var det endast linden, som gav den rätta basten. Men en lind kunde inte skattas mer än vart tionde år. Kvistarna eller rättare sagt ”skotten” skördades då lin­den savade. Dessa lades l vatten eller ännu bättre i en dyig mosse. Där fick de ligga i fyra veckor. Därpå togs de upp barkades och hängdes upp. Lukten av dessa var allt

An­nat än angenäm, men försvann rätt snart. När linbasten tor­kat var den färdig att användas, antingen man nu skulle ha den till rep eller bastmattor.

Tagelrepen fick slås till c. en tums tjocklek och fodrade stor skicklighet vid tillverkningen. Hampa och bastrep kunde slås till önskad tjocklek»

Nämnas kan, att jag själv varit med och tillverkat rep 1904 i Ekhagen.

 

ULLGARN. – Av Everth Högabo

Materialet till detta garn, ullen, fick sin första behandling på ”skrubborna”. Dessa utgjordes av en bred planka i vars ena ände en lådliknande påbyggnad var anbragd. Denna lådas översida var riktad rakt snett bakåt mot plankans andra ände och överklädd med skinn fullsatt med korta något framåtriktade ståltrådar, s k kardduk. En annan plankbit med samma storlek som förgående (c:a 23 cm i fyrkant), skinnbeklädd på under­sidan och försedd med likadana taggar, men riktade åt mot­satt håll, utgjorde redskapets överdel. Den var försedd med ett 15 cm långt handtag på översidan. Med detta redskap ut­fördes ”skrubbningen”.

Efter ”skrubbningen” vidtogs kardningen. Aven kardorna var försedda med kardduk. Ullen formades med dessa till 25 cm långa och 3 cm tjocka porösa rullar, som fick behandlas myc­ket varsamt. Dessa var nu färdiga att spinnas, och formades av flinka fingrar till grövre eller finare garn. Skulle gar­net vare för något särskilt grovt ändamål, tvinnades två el­ler flera trådar tillsammans.,.

Anm. :

Kardor finns många bevarade och de flesta vet säkert hur de använts. ”Skrubba” fanns i Höga Mg omkring 1925-1930.

Evert Högabo 1994

 

STUDERA VALSEDELN NOGA – Av Everth Högabo

Året är 1936 och september månad. Just den här söndagen var det val till Riksdagens andra kammare, så även i Hålanda. Röst­ningen skedde i det ganska nya Kommunalhuset i Verled.

Min far Otto var med i valnämnden. Men då det var lite stando i besöken, passade han på att gå ut för s.k. ”naturbehov. Det var vid middags tiden. Då han var klar, stannade han kvar ute en stund och kom i samspråk med ett par sockengubbar.

Som de står där och samtalar, kom en medelålders kvinna, för att fullgöra sin skyldighet. Hennes namn var Agda Skogsberg från Östentorp. Hon var känd för sin stora reliositet och tillika kyrksamhet. Hon gick in i lokalen och fullgjorde röstningen.

Men väl ute igen, stannade hon upp på planen utanför lokalen och såg sig villrådigt omkring. Efter en liten stund sade hon ”Det här med att rösta är ändå rätt underligt”. ”Varför nu detta” sade far. Det är ju bara att ta den valsedel, som passar en bäst, lägga den i kuvertet, klistra igen och lämna den vid bordet.” ”Det är inte detta” svarade Agda. ”Jag gjorde så, på lappen stod  KOMMINISTRARNA. Men när jag nu tänker efter, så var det inte en enda präst bland namnen på den”. Gubbarna förstod direkt vad hon gjort för fel. På valsedeln stod ju KOMMUNISTERNA. Det hajade tydligen inte den stackars Agda. Turligt (märkvärdigt), nog, lyckades gubbarna hålla inne ett skratt. Och Agda fick nog aldrig veta vilket fel hon gjort.

Sens moral: Läs noga vad som står på valsedeln.

Senare på dagen, då valet var avslutat och inrapporterat, satt far och morfar hemma hos oss i Höga och kommenterade valresultatet. Det var mest Bondeförbundare, några Frisinnade, Liberaler och högermän. Ett tjugotal socialdemokrater (Livered: min not) samt EN (säger en) kommunist. VEM kunde ha avgett den?

Everth Högabo 2008

 

VÄGARNAS VANDRINGSMÄN –  Av Everth Högabo

Bearbetat ur Hålanda Sockenbok sid 279-283 av Christer Damm 2016.

Stoffet till den här berättelsen har jag fått efter min fader Otto L. Karlsssons efterlämnade anteckningar, samt en omfattande berättelse från systrarna Margit och Sara Larsson i Trollhättan (döttrar till Anna och Oscar Karlsson i Verled). Före 1935 förekom i Ale härad många sk. luffare, nasare och knallar. Ja, rent av tiggare. Men kring 1936 skärptes ”lösdrivandet” rätt betydligt, och vandringsmännen blev färre. Några av dem i berättelsen har jag beskrivit i Hålanda sockenbok, eller i förut överlämnade berättelser.

”ALGOT”

Han kallades oftast ”Galne Algot”. Kanske en något felaktig bedömning. Han var i själva verket en rätt timid och snäll person. Stundom kunde han vara rätt pratsam. Bad sällan om något. Men fick alltid lite mat, för vilket han jämt var tacksam. Han sade ibland att när han blev gammal, skulle han gifta sig med sin mamma. Omkring 1935 försvann han helt.

”ARTUR”

Han var ifrån andra sidan, dvs. Bohuslän. Han gick omkring och tiggde. Han hade ett intyg från präster? i hemförsamlingen, att han var ”hjälpbehövande”. Senare kom det fram att han inte alls varit så fattig. Han skulle ha köpt en stor gård hemma i Bohuslän.

”BLÄCKEN”

Bläcke-Klas, Claes Tillander från Gällsta i Sjuhäradsbygden. Han tillhörde dem, som med jämna mellanrum besökte socknen. Han var den som man kanske kan säga tillhörde aristokratin bland knallarna. Betecknande för honom var den oerhört stora börda varor, som han medförde. En börda som stundtals kunde väga upp till 60-70 kilo. Utöver detta hade han upplag i någon gård. Bördan bestod av en större blå tygsäck i vilken tyger, underkläder, byxor och mycket annat förvarades. Denna säck var sammanfogad med en mindre, som bars framtill. Häri förvarades schalar, halsdukar, prydnadssaker, leksaker mm. I händerna bar han sedan kakformar, borstar och bleckkärl. De senare var det som gav upphovet till namnet Bläcken.

Denne knalle tillhörde den grupp av kringresande handelsmän, som hade lätt för att sälja. Han förde bra varor och var dessutom billig. Folk köpte gärna av honom. Ofta fick man höra, att det väntar vi med att köpa till dess Bläcken kommer. Han hade sålunda en verklig ”good will”, som affärsman. Bläcken var även känd för sin egna humor – stundom något omedvetet fräck.

Under sina besök i Hålanda var han en flitig kyrkobesökare. Han inackorderade sig alltid hos Severin Karlsson i Sandåker. Bläcken var en mycket trevlig och ordentlig inhysing.

Men folk hade ont om pengar förr i tiden. Det var inte alltid som man hade råd att köpa vad man önskade när Bläcken kom. Då lämnade han helt enkelt kredit. På så sätt fick han sålt ännu mera. Och pengarna fick han alltid in senare.

Bläcken var en kraftnatur. Såvitt det var känt vandrade han omkring i bygden från omkring 1920 till 1940. Han lär ha avlidit i sin hemsocken någon gång på 1940-talet. Utan tvivel var han ett praktexemplar för gångna tiders knallar.

”BRÖKALLE”

En person som skulle ha vandrat omkring i trakten på 1920-talet eller tidigare.

”BÄCKSTRÖM”.

En gubbe som bar en stor säck på ryggen, innehållet obekant. Han spelade munspel och dansade runt samtidigt. Försvann helt på 30-talet. ”Snäll” och oförarglig person

”EN GUBBE”

som sålde moraknivar.

”EKBLAD”

En gubbe, som vandrade omkring ”och bad”, i början av 1900- talet.

”FAGERLUND”

Se HSb, Knalle från Fagerås i Halland. Sålde liar, knivar samt diverse eggverktyg. For omkring med häst och vagn.

”KAFFE-KALLE OCH KÄRINGEN”

Karl Andersson och Rut. De var bosatta i Ryk i Skepplanda. Sonen Sven bodde i Skår. De lär en gång fått en stuga byggd i Skår, som gåva av kom­munen. De sålde sysaker, pennor, skosnören och en mängd småartik- lar. Varorna bar Karl omkring på ryggen i en stor väska. De tiggde ofta mat och kaffe. Rut hade onormalt tjocka vader och vrister, varför folk sade, att hon var vanskapt och hade låren i kängskaften. Ibland kunde Karl vara lite påstridig. De levde i ett slags samboförhållande. För att råda bot på detta, ordnades en vigsel för dem, på torpet Skansen (norr om Livered) där ”Orren” var vigselförrättare. Han berättade att han fullgjort akten med ett för tillfället helt egen formulering och att gubbarna, som logerade på torpet, sjöng allt vad de orkade – dock inga psalmer. Sedan intogs en enkel måltid. Riktigt gifta skulle paret aldrig varit. Paret var ganska omaka: Karl lång och gänglig. Rut var liten, kortväxt och ganska knubbig. Innan de fått sin bostad i Skår, huserade paret ofta i någon ladugård. Borta sedan 1940-talet.

”KNEKTEN AHLBERG”

En rätt ”proper” nasare. Från 1920 – 1930

”KIHLMAN

En gubbe som gick omkring och tiggde. Borta före 1930.

”KONKERULLE”

Ej särskild känd. Gifte sig och bosatte sig i Göteborg

”KVASTE-PER, ”Kosten”

Sålde sopkvastar.  Ej speciellt känd.

”LJUSE – RUDOLF

Detta var en ung pojke som drev omkring i bygden en tid. Blev omhändertagen.

”LUSEGUBBEN”

Denne gubbe var full med löss. Vägrades tillträde till alla hem.

”MANDA”

En lite gubbe från Skepplanda. Hade sin hustru Britta i sitt följe. Sålde småkrams. Borta före 1920. ”ORREN”

En legendarisk lodare. Känd för sitt glada humör. Skojade ofta med folk, renlig. Min farfar Carl-Johan frågade honom en gång: ”Varifrån kommer han nu? ”Orren svarade: ”Igår slog jag ett varv runt i Da­larna. I morgon ska jag se hur långt bönderna i Skåne kommit med våren”. Då han miste sin fru, började han gå på luffen. Vid 80-års ålder till Lerum. Fick tårar i ögonen då han aldrig  uppvaktats av tre st. damer

”ORSTENSGUBBEN”

En gubbe från Skaraborg, som sålde s.k. orsten (bituminös kalksten) även kallad ”brunsten”. Förekommer som små bollar i alunskiffer. Korna slickade på den. Hämtades i Halle- och Hunneberg. Fraktade stenen på en liten handkärra.

”Vårtegubben.”

Kallades även ”Kulegubben”. Hade huvudet fullt med stora vårtor eller utväxter. Såg bedrövlig ut. Fick sällan komma inomhus. Tiggare, hemvist obekant.

”Träandreas”

”Tralur”

”Orren”

”Manda”

”Ola i Skår” runt selelskiftet

”Gubben Ekblad”

”Gesäller”

”Rackare”

”Rosara”

Detta var ett urval av alla dem som under det gångna seklet vandrade omkring i socknen. Ytterligare några namn kan nämnas:

”Galna Ida”(särskild uppsats).

”Potäte-Kalle”

”Pappersgubben
”Skaraborgaren”

”Skånska John” 

”Ida-snidaren” skar figurer i trä, bl. a Kristusbilder

”Sölve-Janne” = Lusegubben. Han hade en spark med godset på, som sommartid hade hjul under. Medarna var så slitna baktill så dom var alldeles spetsiga. 1940-50 talet. Kom från Sylvatorp i Skaraborg.

”Tralur”, Herberts fästmö Dagmar drunknade i Hålsjön. Han själv ångrade sig med sin drunkning.

Andra personer:

Oskar på Kloa, körde vägskrapa

Skrape-Fredrik, körde vägskrapa, men oftast för högt från gruset

Kandidaten ( Karl Larsson) deklarerade för många i trakten. Han har sagt: ”kan ni tänka er, Länsstyrelsen valde mej till kommunalstyrelsens ordförande”. ”Hela valnämnden var enig om att fru … var den vackraste”.

Hans i Boet, såg dåligt, cyklade över Vanderydsvattnet och hamnade med cykel och fisklåda i en vak, men kom upp och även cykeln, men inte fiskarna.

John, cyklade till Göteborg och köpte fisk. Sände fisken till Nygård, där pappan hämtade.

Skärslipare och förtennare samt ett flertal skrotköpare. Alla speciella på sitt sätt.

Det årliga zigenarbesöket må ej förglömmas. De slog sitt läger i kullen strax norr om Högabäcken på västsidan landsvägen. (Nu sommarstuga.) Till en början i tält, senare i en rätt fin husvagn. Deras hästar var alltid mycket magra och gamla.

Ett tag förekom s.k. ”separatoragenter”. De lurade ett äldre par (utan kor) att köpa en separator på avbetalning. Landsfiskalen i Ale ingrep snabb och annullerade affären. Handpenningen blev de dock av med.

Everth Högabo 2009

 

Vägsyn i Hålanda – Av Everth Högabo

Enligt en Kunglig förordning var ortens bönder skyldiga att stå för skötseln och underhåll av rikets allmänna vägar. Varje rote i en socken tilldelades en viss vägsträcka att svara för. Då det gällde Hålanda, se Sockenboken sid 29-35. Jag tror att det rör sig om år 1922, då en vägsyn passerade vårt hem.

Jag har ett svagt minne hur vägen såg ut då. I mitten en upptrampad rand av hästfötter. Med jämna mellanrum lite hästskit. Så hjulspåren. Samt längst åt sidorna mot dikeskanten en grön gräsvall. Detta var alltså före 1923, då ”Skrape-Fredrik” kom med sin väghyvel och jämnade till vägen. (Se min berättelse om ”Galna Ida”).

Genom kronolänsmans försorg, med biträde av några godemän, skulle synen verkställas sent på våren, då bönderna skulle ha fullgjort sin skyldighet.

Mitt minne från en sådan synresa är: jag hörde sång och oväsen åt Sandåkershållet. Det var en hästskjuts som kom där. Jag sprang olovandes ned till landsvägen vid mejeriet för att titta. Jodå, där kom dom. En vagn med fyra gubbar i. Alla sjöng och var glada. Av vilken orsak? Jo, de hade väl lite ”skaffning” med sig. De två i baksätet satt och höll om varandra och vinkade åt folk och sjöng. ”Detta var vägsyna” sa farfar. Han sade också några år senare: ”en kunde höra syna nör hu kom i Lunnehallera, änna te di hade åkt förbi Stömmen”. Om de överhuvudtaget tittade på vägens beskaffenhet och tillstånd kan man ifrågasätta.

I sockenboken finns en bild på en sten där det står: OLA TORPA. Den stod en gång på landsvägens västsida 50 m norr om mejeriet. Varför den stod där är obegripligt, för Torpa hade sitt vägunderhåll på Nygårdsvägen. Namnet tyder troligen på ”Sneppola” i Torpa Västergård.

När så ”Sprape-Frefrik” började hyvla vägen blev den plötsligt bortåt en dryg meter bredare, då gräskanterna helt plötsligt försvann.

Frågan är: borde det inte finnas någon form av vägsyn än i dag, så dåliga vägarna är?

Evert Högabo febr. 2008

 

Ang. Kolera i Hålanda – Nedtecknat av Christer Damm

1857 dog 5 personer Marberg, mfl

1853         1

1850   3 st i Torpa Ög

2 Torpa Mg

1 st i Boljen

1 st i Verle Vg

 

Torpgrunder och placering i Hålanda Socken
Hålanda Hembygdsförening 2009
(Placering, se HHF:s karta) Rev.    2018-03-27
Skylt Koordinat Torpnamn Sista boende Född / Död Koordinat GPS
nr karta
1 3F Djupedal Karl Hansson systrarna Alma o Kristina N 58.06,806
NO om Strömängen Ö12.24,614
2 3G Påvels Lars Pettersson Anna Påvelsdotter 1809-1853 1811-1884 N 58.06,071
Älghult Ö 12.25,215
3 3F Skölds N 58.06,115
Älghult Ö 12.25,098
4 4F Småkullen Carl Andersson Ingeborg Svensdtr 1827-  1824- N 58.06,103
Älghult Ö 12.25,023
5 4F Olas Anders Olofsson Hilma Anders dotter 1850-1923  1859- N 58.06,113
Älghult Ö 12.25,040
6 4F Grinden Andreas Persson Britta Olsdotter 1817-1901 1823-1902 N 58.06,120
Älghult Ö 12.24,564
7 3F Strömängen Olof Olsson 1928-2008 N 58.06,534
Ej utsatt skylt Gerd Olsson Ö 12.23,489
8 3E Oset V om Krobäcken Gösta Grund N 58.06,414
Ej utsatt skylt Ö 12.22,014
9 4E Hallen Johan Larsson Annika Persdotter 1844-  1832- N 58.06,092
NO om Krobäcken Ö 12.22,996
10 5E Skyttetorpet Anders Lindqvist Margareta Larsdtr 1797- N 58.05,092
Livered 1801- Ö12.23,016
11 5F Ekeskogen Grunden 100 m rakt väster från källaren 1832- N58.05,070
N Idåsen (V G. Krogen) 1825- Ö12.24,052
12 5F Idåsen på Livered Charlotta Andersson -1943 N 58.04,865
V Mista Ö 12.23,811
13 5F Mista Anders Svensson Sofia Svensdotter 1827- N 58.04,934
V om G. Krogen 1835- Ö 12.24,300
14 5G Skansen Anders Olofsson Anna Andersdotter 1833-1881 1832-1903 N 58.04,766
N om G. Krogen Ö12.25,781
15 6F Stavsjön Karl Karlsson -1909 N 58.04,413
V Stavsjön (höjd 141m) Ö 12.24,190
16 6F Lilla Stavsjön Anders Andersson Anna Olofsdtr 1839-1918 1831-1906 N 58.04,385
NO Ullsjön (höjd 149m) Ö12.23,342
17 6G Kärret                                                    SO om Stavsjön N 58.04,096
Ö 12.25,179
18 6E Torpet Erik Gustavsson 1909-1982 N 58.04,356
Ö om Klevbäcken Ö 12.22,583
19 5E Hasselliden                                              N Klevbäcken ”i Healia” Carl-Albert Andersson 1875- N 58.04,598
Ö 12.22,183
20 6E Ullsjöpetters Petter Eriksson 1819- N 58.04,278
Ö om Ullsjön Ö 12.23,130
21 6E Brådalen Johan Persson 1845-1928 N 58.03,837
S om Bråtaslätt Ö 12.21,725
22 6C Långvråna Johan Persson Johanna 1845-1928 N 58.04,129
N om Vadet Ö 12.19,829
23 5D Beatas August Svensson Beata Svensson 1837- N 58.04,803
S om Sjömaden 1833- Ö 12.20,614
24 6C Svedjan (Sveas) Karl-Edvin A-son  Emma Andersson 1860-1945 1960-1930 N 58.04,466
S om Västra Grankärr Ö 12.19,745
25 5C Timmerkärret John Karlsson 1905-1967 N 58.04,714
V om Västra Grankärr Ö 12.19,308
26 Ej utmärkt
27 5E Hedebergsäng Anders Andreason Anna Nilsdotter 1851-1892  1849- N 58.05,032
S om Livereds skola Ö12.23,133
28 6D Kajsa-Johannas Kajsa Jonasdotter 1798-1885 N 8.04,054
300m S om Klovet Ö 12.21,106
29 6D Getås kvarn i Espet Hans Hansson 1832-1903  1835-1916 N 58.03,644
Torpskylt saknas Anna-Britta Persdt Ö 12.20,599
30 6C Klinten N 58.03,589
Öster om Skaggata Ö 12.20,073
31 5E Stensvedjan  Brann 1826. Kalhygge 1982. Öster Heden – Kroppsjön N 58.04,576 Ö12.23,366
32 6F Daskens Andreas Persson  Katarina Svensdtr 1826-1908  1835-1900 N 58.03,709
Ö om St Värhuvudsjön Ö 12.23,582
33 6F Mattsons Anders Mattsson  Maria Olofsdotter 1798-1871?  1800-1844 N 58.03,596
Ö om St Värhuvudsjön Ö 12.23,545
34 6C Katarinas Katarina Andersdotter 1826-1903 N 58.03,885
V om Drottninggärdet Ö 12.19,019
35 6C Kalvhagen Edvin Olofsson 1884-1956 N 58.03,772
V om Drottninggärdet Anna Ofofsdotter 1886-1937 Ö 12.18,624
36 6C Backa-Kalles Karl Andersson 1832- N 58.01,710
V om Kalvhagen Johanna Olofsdotter 1832-1887 Ö 12.18,391
37 6B Svens i Föstorp (Svärs) Sven Andersson 1836-1920 N 58.03,953
NNO om Föstorp Charlotta Johansdotter 1855-1915 Ö 12.18,106
38 6B Nilsatorpet, Norra torpet Nils Olsson 1829-1908 N 58.03,886
1 km N Föstorp Stina Johansdotter 1833-1910 Ö 12.17,532
39 6B Jakobssons, Södra  torpet Anders Jakobsson 1817-1906 N 58.03,792
1 km N Föstorp Britta Andersdotter 1818-1900 Ö 12.17,280
40 7D Kärret Olof Svensson 1825-1885 N 58.03,495
Skaggata Greta Andersdotter 1822-1907 Ö 12.20,163
41 7D Änghagen Anders Andersson 1794-1875 N 58.03,431
Ö om Råda Maria Jonasdotter 1793-1875 Ö12.19,925
42 7D Mon Martin Pärsson 1870-1930 N 58.03,374
Skaggata Matilda Andreasdotter 1853-1928 Ö12.20,160
43 7C Djupa Ma 1752- N 58.03,209
OSO om Råda Ö12.20,060
44 6C Sågesa Anders Svensson 1825-1876 N 58.03,677
Vid hembygdsstugan Anna-Greta Andersdotter 1830-1903 Ö 12.19,321
45 6C Löckesvens Sven Andersson 1816-1894 N 58.03,833
V om Mauritzberg Börta Svensdotter 1810-1889 Ö12.19,607
46 6C Mossen Johannes Eriksson 1815-1892 N 58.03,645
NO om Järnklev Beata Andersson 1814-1883 Ö 12.19,311
47 6C Tyskens Anders Andersson 1828-1914 N 58.03,667
Mossen Järnklev Maria Svensdotter 1829-1914 Ö 12.19,349
48 6C Ledbacken Karl Danielsson 1830-1899 N 58.03,656
Ö La Verleberg Britta Larsdotter 1832-1892 Ö 12.18,831
49 7C Skräddars Anders Pärsson 1816-1891 N 58.03,197
Ö om Verle Ög                 Skylten saknas Katarina Andersdotter 1814-1898 Ö 12.18,920
50 7C Smörbacken Karl Otto Andersson 1887-1970 N 58.03,205
Ö om Verle Ög Ö 12.19,292
51 7C Kohagen 1 Jonas Jonasson 1833-1917 N 58.03,090
SV om Smörkullen Anna Eriksdotter 1820-1883 Ö 12.19,020
52 7C Kohagen  2 Andreas Persson 1808-1875 N 58.03,061
SV om Smörkullen Ingrid Jonasdotter 1820-1883 Ö 12.18,995
53 7C Hansa-Johanneses   (Nr 4) Jonas Hansson 1822-1884 N 58.03,077
Bodakärr (Innan 54) Johanna Karlsdotter 1815-1882 Ö 12.19,292
54 7C Anna-Brittas (i kurvan)      (Nr 1) Nils Svensson 1831-1899 N 58.02,993
Bodakärr (fd Nilvalls) Anna-Britta Andersdotter 1938-1917 Ö 12.19,622
55 7C Bodakärr               (Nr 2) Johan Andersson 1841-1890 N 58.02,934
S om Rådadamm Kristina Andersdotter 1846-1930 Ö 12.19,873
56 Råda Damm  (Nr 3) Bernhard Hansson 1843-1919 N 58.03,071
S om Råda Maria Eriksdotter 1842-1929 Ö12.19,844
57 7C Bodakärr (intill 55) August Svensson 1839-1892 N 58.02,970
S om Råda Damm Anna Svensdotter 1836-1916 Ö 12.19,896
58 Ingeborgs Verle Ög Ingeborg 1820- N 58.03,576
S om St Verleberg Ö 12.18,595
59 6B Rökärret Jonas Persson 1813-1879 N 58.03,616
S om St Verleberg Börta Nilsdotter Ö 12.18,454
60 6C Nolängen Jonas Svensson 1805-1859 N 58.03,459
N om Verle Mg Katarina Jonasdotter 1809-1867 Ö 12.18,005
61 7F Ljungkvistes Jonas Ljungkvist 1772-1839 N 58.03,520
Värhuvud (Upptäck din hembygd s. 91) Lena Larsdotter 1776-1835 Ö 12.23,574
62 7F Larses Lars Andersson 1804-1882 N 58.03,414
Värhuvud (Upptäck din hembygd s. 91) Kärstin Jakobsdotter 1802-1886 Ö 12.23,624
63 7F Olauses Olaus Svensson 1832- N 58.03,165
Vid bäcken 1.   Anna Eriksdotter 1823-1873 Ö 12.23,470
Värhuvud (Upptäck din hembygd s. 91) 2.   Anna Andersdotter 1841-1915
64 7F Anderses Anders Magnusson 1806-1864 N 58.03,055
Värhuvud. Ö om La Värhuvudsjön Britta Jonasdotter 1814-1886 Ö 12.23,398
65 7E Svens Sven Nilsson 1848-1923 N 58.03,055
På ängen 1. Hilda Andersdotter 1839-1884 Ö 12.23,240
Värhuvud (Upptäck din hembygd s. 91) 2.     Tilda Andersdotter 1869-
66 7F Anderses Anders Hansson 1840-1903 N 58.02,962
Tätt intill vägen Anna-Britta Hansdotter 1850-1899 Ö 12.23,331
Värhuvud
67 7E Kattarinas Andreas Svensson 1829-1894 N 58.02,700
Värhuvud (Upptäck din hembygd s. 91) Katarina Fredriksdotter 1839-1914 Ö 12.22,850
68 7F Klinten Ö om bommen Anders Börjesson 1813-1899 N 58.03,211
mot Långemaden i Stockedalen Börta Pärsdotter 1832-1903 Ö 12.24,429
69 8F Spinnrockemakarn Lars Andersson 1822-1904 N 58.02,507
Marberg Elin Börjesdotter 1816-1913 Ö 12.23,770
70 8F Anderses Anders Börjesson 1820-1908 N 58.02,534
Marberg. N om Brännan. Innanför 69 Kristina Andersdotter 1819-1901 Ö 12.24,218
71 8F Bernhards Bernhard Anderson 1848-1934 N 58.02,454
Marberg. S om 69. Intill 70 Karolina Anderdotter 1858-1938 Ö 12.23,759
72 8E Örebacken Andreas Andersson 1818-1895 N 52.01,997
Ö om Södra Örevatten Britta Eriksdotter 1824-1917 Ö 12.23,263
73 7E Karl-Hansas Karl Andersson-Hansson 1884-1964 N 58.03,241
Värhuvud (Upptäck din hembygd s. 91) August Andersson-Kärsen 1849-1936 Ö 12.23,186
74 7B Hansakullen Hans Hansson 1798-1861 N 58.03,452
Ö om Verle Mg (kulle på gärdet) Britta Andersdotter 1795- Ö 12.18,320
75 7B SkoleBetty Anna Beata Persdotter 1827-1893 N 58.03,113
Verle Mg Ö 12.18,176
76 7C Lerdala (dansbana) August Svensson 1839-1892 N 58.03,003
Grimsängsvägen Anna Svensdotter 1836-1916 Ö 12.18,543
77 7B Annikas-Anna Anna Andersdotter 1830-1905 N 58.02,985
Grimsängsvägen (Grimsängsvägen) Ö 12.18,359
78 7B Vällingkullen Jonas Jonasson 1838-1937 N 58.02,929
Grimsängsvägen Eva Eriksdotter 1839-1908 Ö 12.18,399
79 7B JansAnnas Backes Anna Svensdotter 1820-1892 N 58.02,808
(Ovan Holmbergs) Ö 12.18,348
80 7B Båtsmanstorpet-Grimsäng Karl Wahlberg (båtsman) 1848- N 58.02,723
Grimsäng  (skylt 100 m V torpet)  (skylt 100 m V torpet) Ö12.18,348
81 7B Gästgivars-Anna Anna Pärsdotter 1824-1911 N 58.03,160
Verle Vg (vid vägen norr Verle by) Ö 12.17,972
82 7B Mästaremågens Anders Magnusson 1829-1904 N 58.03,016
N om Arne Augustssons Britta Andersdotter 1829-1889 Ö 12.17,720
83 7B Pottekajsas Erik Kristoffersson 1824-1892 N 58.02,999
N om Arne Augustssons Ö 12.17,668
84 7B Kristoffers Verle Vg Kristoffer Larsson 1831-1918 N 58.02,924
Ö om Arne Augustssons Maria Hansdotter 1829-1893 Ö 12.17,548
85 7B Börtas Verle Vg Börta Svensdotter 1819-1889 N 85.02,946
Ö om Bygdegården Ö 12.17,738
86 7B Velanders Verle Vg Per Velander 1873-1920 N 58.03,340
Verle Vg. Ö om Föstorp Maria Olsdotter 1848-1932 Ö 12.17,566
87 7B Enebacken Johannes Andersson 1836-1904 N 58.02,819
Stommen Greta Larsdotter 1837- Ö 12.17,118
88 8C Stärkedammen August Larsson 1873-1957 N 58.02,577
NNV  om Ringaledet Ö 12.19,239
89 7B Trolldalen Niklas Karlsson 1836-1902 N 58.02,628
VSV om Stommen Anna Andersdotter 1826-1913 Ö 12.17,983
90 7A Norra torpet- Edvards Edvard Jonasson 1848-1937 N 58.03,029
Rydal Ö 12.15,685
91 7A Mellersta torpet- Fredrikssons Fredrik Olsson 1859-1938 N 58.02,996
Rydal Albertina Carlsdotter 1859-1908 Ö 12.15,688
92 7A Södra torpet- Karls Karl Olofsson 1865-1943 N 58.02,969
Rydal Ö 12.15,680
92B /A Hagen Tåatorpet N 58.02,812
S i Rydal Ö 12.15,659
93 7B Kullen August Andersson 1848-1896 N 58.02,909
Långetorp. Ö om bygdegården Maria Larsdotter 1844-1919 Ö 12.17,385
94 7B Smens Anders Hansson (smed) 1811- N 58.02,928
Bygdegårdens tomt Anna-Britta 1812- Ö 12.17,309
95 7B Kuskens Per Eriksson Kusk 1816-1897 N 58.02,853
Långetorp Anna-Greta Hallbäck 1817-1897 Ö 12.17,248
96 7B Kuskens Anders Kusk 1843-1898 N 58.02,883
Stommen Johanna Andersdotter 1846-1897 Ö 12.17,267
97 8A Martins Martin Olsson 1854-1929 N 58.02,170
Boets Mader (Lilla kullen) Johanna Johansdotter 1850-1923 Ö 12.14,755
98 8A Larses Lars Larsson 1829-1909 N 58.02,245
Boets Mader (Skogskanten) Sabina Johansdotter 1836 Ö 12.14,897
99 8B Anderses (speleman) Anders Pettersson (speleman) 1835-1923 N 58.02,547
Höga. SV om Trolldalen Kristina Johansdotter 1844- Ö 12.18,135
100 9B Aspelund Lorens Ring 1859-1912 N 58.02,566
SÖ om Gatetorpet Kristina Olofsdotter 1855-1932 Ö 12.18,594
101 7B Jonases Jonas Andersson 1832-1907 N 58.03,169
Verle Mg Augusta Andersdotter 1840-1912 Ö 12.18,185
102 8D Funta Källa 1100-1200 N 58.01,683
3 km SÖ om Viesbacke Ö 12.20,168
103 9B Fredriks Fredrik Larsson 1833-1908 N 58.01,717
Långhage. (100 m innan L.) Anna Larsson 1842- Ö 12.17,033
104 9B Augusts August Andersson 1861-1929 N 58.01,671
Boljen Långehage Augusta Andersdotter 1863-1943 Ö 12.16,818
105 9B Karls Karl Andersson 1824-1886 N 58.01,671
Långhage. (300 m söder L.) Anna-Britta Johansdotter 1824- Ö 12.16,818
106 9A Jonases Jonas Larsson 1833-1907 N 58.01,463
Gällsås. Mellersta torpet Ö 12.16,365
107 9A Anderses Andreas Eriksson 1824-1881 N 58.01,448
Gällsås. Södra torpet Kristina Eriksson 1855- Ö 12.16,372
108 9A Norra torpet Carl Andreasson 1857-1938 N 58.01,574
Gällsås. Norra torpet (intill berget) Lotta Larsdotter 1855-1947 Ö 12.16,264
109 8B Annikas Annika Olofsdotter (lärarinna) 1844-1936 58.01,568
Gällsås. Norra Gällsås Lärarinna i ? 12.16,490
110 9B Västerhagen Augustes August Andersson 1861-1929 N 58.01,720
SV om Långhage Augusta Andersdotter 1863–1943 Ö 12.16,820
111 9B Dammen Britta Augusta Fredriksdotter 1855-1895 N 58.01,712
Boljen Ö 12.17,263
112 9B Södra torpet Anders Andersson 1777-1856 N 58.01,760
Boljen ( S om Hylta) Britta Esbjörnsson 1788-1862 Ö 12.17,466
113 8B Norra torpet Anna Gudmundsdotter -1886 N 58.01,814
Boljen ( S om Hylta) Ö 12.17,485
114 9B Svedjan (högst uppe) Anders Eriksson 1812- N 58.01,714
Båljen (SÖ Hylta) Britta Andersdotter 1812- Ö 12.17,845
115 8B Axels Axel Olsson 1852-1925 N 58.01,941
Båljen 1. Sofia Andersdotter 1861-1900 Ö 12.16,948
2. Lovisa Eriksson 1865-1947
116 3F Kroken NV om Ryse-Lena Jordemor N 58.06,626
Strömängen Per Asklund Ö 12.23,397
117 8A Kullen-Sköttla N 58.02,501
V om Torpa Vg Ö 12.15,762
118 8A Dammen N 58.02,535
V om Torpa Vg Ö 12.15,404
119 8A Erikssons N 58.02,448
V om Torpa Vg (Lerkil) Ö 12.15,414
120 8A Långa-Lena N 58.02,451
V om Torpa Vg (Lerkil) Ö 12.15,466
121 8A Liljedals N 58.02,566
V om Torpa Vg Ö 12.15,102
122 6D Nolbergs C.L. Nolberg  Utflyttad 1881 N 58.04,129
Lilla Ljungered Ö 12.20,532
123 Espet
Äspet. Grunden N om Äspet
124
Höga. V om Berget
125
Marberg. Intill Brännan
126 Nybygget
Oset
127 Nilsa-Martins Karl Nilsson 1863-1943
Skaggata. N om Gullis Ellen
128 Gustavs Gustav Andersson 1838-
Värhuvud (Upptäck din hembygd s. 91) Kajsa Andersdotter 1841-
129
Torpa. Ö Olofs
130
Hultet. Äldsta grunden på Hultet
131
Långetorp. V om Kyrkbyn
132 Sven Herman Kusk
Östentorp. Kuskalyckan vid Brattlövs
133 Kyrkotorpet
Långetorp. Gatetorpet S om Sundens
134
135
136
137
138
139
140 9D Kråkebacken N 58.01,009
V om Alsbo Ö 12.21,790
141 10D Johannes N 58.00,790
Slerebo Ö 12.21,254
142 10D Blombacken N 58.00,495
S om Drängedalen Ö 12.20,751
143 10D Börjes Augusta                                      N om Sörhagen, S om  Slerebo N 58.00,559
Ö 12.20,731
144 9E Bergen? Grunden nedanför gården N 58.01,341
Norr Grandalen Bergen. SV om gården Ö 12.22,654

Bilder och dokument från Hålanda..

Visa fler bilder & dokument ›



Tillbaka till överordnad plats

Publicerad av

Christer Damm