Gödestad skola

Kategori: Skola

Gödestad skola 1869 – 1967 knappt 100 år fanns skola i Gödestad. Hur undervisningen fungerade tiden innan skolan, hur skolan blev till och tiden med skola i Gödestad, är nedtecknat. Nedan är det John Johanssons berättelse ur boken om Gödestad som på ett levande sätt talar om detta för oss.
Enligt S.P.Bexell sker barnundervisningen i Gödestad dels av kringvandrande skolmästare uti ambuleriska skolor, dels även av klockaren, som undervisar barnen i läsning och skrivning. Bexell 1817 – 1819.

Visa karta
Gödestad skola
Koordinater: 57.131899, 12.376722

Information om Gödestad skola

 

Första gången det förekommer ett protokoll om byggande av skola i Gödestad, är 1848. Det verkar här, som att det några år var gemensam skola med Hunnestad. Beslutet då, tycks vara, att skolan skall byggas i Hunnestad. Ett beslut, att de båda församlingarna ska dela lika på kostnaderna för lärarlönen väcker missnöje i Gödestad. De som klagar menar, att Gödestad är mycket mindre än Hunnestad och får därför betala en större andel.

Av en paragraf från 1850 kan man dra slutsatsen, att det togs ut avgifter från föräldrarna för att få ha barnen i skola. En torpare anklagas för bristande betalningsvilja.

Bidraget till skollärarens avlöning från Gödestads 335 personer är år 1855 enligt folkskolestadgan följande: kontant lön, som ersättning för 8 tunnor spannmål minst 55 riksdaler 16 sk. 4 tunnor råg och 4 tunnor korn/1080 riksdaler. Ersättning för kofoder 1 tunna råg, 1 tunna korn 20 riksdaler. 153 riksdaler 16 sk.

Vid laga skiftet i Ljungstorps by 1856 vill Justus Nerman, att en plats uttages till skolhustomt. Detta sker också intill Spånggårdsvägen. Något år senare avsätter Gödestad och Algustorps byar hela 3 tunnland för samma ändamål. Skiftet var klart 1862.

Gödestadborna är nu beredda att bygga en egen skola, även om det är dyrbart för den lilla församlingen. Sockenborna var försiktiga ekonomer på den tiden. Det måste vara billigt, då det gällde det allmänna. Så hände det sig, att någon sockenbp fått reda på, att det blivit beslutat att bygga ny prästgård i Träslöv. Detta kunde vara ett gott tillfälle. Den gamla prästgården var i mycket gott skick och Träslövsborna hade ingenting emot, att låta Gödestadborna överta byggnaden.

Gödestadborna hade nyss genomfört Laga skifte och skaffat sig en lärdom i att flytta hus. Denna erfarenhet kom säkert till god nytta, då nedtagning, forsling och uppbyggnad utfördes. Det räckte gott med en skolsal, och halva byggnaden kunde inredas till bostad åt skolläraren.

Till en början var det nog meningen, att samarbetet med Hunnestad skulle fortsätta. Så när skolan i Gödestad stod färdig 1869, så var en av lärarna klockaren och skolläraren Andersson i Hunnestad. Det fanns också en småskollärarinna, som hette Dorothea. Denna skolform pågick till i maj 1871, då Andersson begärde avsked efter innevarande lärsårs slut. Detta medförde, att den 30 oktober 1871 gick de båda små församlingarnas skolform isär. Gödestadborna annonserade i Post- och inrikestidningar folkskollärarbefattningen ledig, att sökas hos Gödestad kyrkoråd inom 60 dagar efter kungörelsen. Det kom 2 sökande, en från Södermanland och den tjänstgörande vikarien C. August Gustafsson. Den senare fick vid valet samtliga röster.

Skolformen i den lilla socknen var säkert obekväm för både lärare och elever. Alla skolbarnen i en skolsal innebar många bekymmer. Visserligen tillämpades varannadagsläsning, och anspråken var inte särskilt stora. Läser man idag en lärobok från slutet av 1800 – talet, finner man en annan effektivt koncentrerad uppläggning av skolämnena, som måste ha gett eleverna en bra grund för livet. Tiden var sådan, att en stor del av skolarbetet gick åt att lära barnen kristendom. Bibeln, psalmboken och katekesen var de viktigaste läromedlen. Hemläxorna var många men nyttiga. Konsten att läsa och tala uppövades med omsorg. Duktiga lärare såg till, att eleverna skrev snyggt, rätt och meningsfullt. Att kunna räkna med de 4 räknesätten var en skyldighet, och att kunna multiplikationstabellen utantill hörde till reglerna. Mycket av skrivarbetet utfördes på en liten griffeltavla, som hade den fördelen, att den kunde användas till ständigt nya uppgifter. Slöseri av papper fick inte förekomma.

Det dröjde ända till 1912, innan skolinspektören började uppmana Gödestadborna att tänka på att inrätta småskola med särskild lärarinna. Som väntat var Gödestadborna motsträviga. Intressant är att läsa protokollet av den 11 december 1912, där stämman enhälligt avslog framställningen. Motivet var, att det skulle bli betungande för Gödestads blott 300 personer att genomföra yrkandet. Socknen hade nämligen ännu i 7,5 år en årlig amortering av kyrkobyggnaden av 756 kronor, och en årlig amortering av 815 kronor för ganska lång tid av ett järnvägslån. För närvarande uppgår skatten till det ganska höga beloppet av 10 kronor per beviljningskrona. Då dessutom skolhuset är gammalt, och om några år torde kräva grundlig reparation eller till och med nybyggnad, torde det lätt inses, att det för närvarande skulle bli betungande för socknen att bifalla inspektörens yrkande. Sammanlagda barnantalet i hela folk- och småskolan har av inspektören angetts vara 50, men antalet skolbarn uppgår inte till denna summa, emedan några barn, som avgått från fjärde klassen frivilligt stannar kvar i skolan ännu ett år. Dessutom torde det vara ett tillfällighetsförhållande, att antalet skolpliktiga barn uppgår till en så hög summa, som 1/6 av sammanlagda invånarantalet.

Lärarinnans lön på den tiden var 900 kronor årligen, bostad och fri ved samt avsättning till pensionskassa på 50 kronor per år.

År 1915 återkom inspektören med omedelbara åtgärder för att införa småskola. I detta skede inträffade ett märkligt förslag. Den yngre befolkningen med barn i skolåldern yrkade på, att indelningen skulle göras så, att tredje klass skulle utbrytas och läggas till småskolan. Motivet för detta torde ha varit, att den tjänstgörande lärarinnan hade svaga nerver, och inte lämpade sig att undervisa. Men eftersom denna lärare var folkskollärare, ansågs det klokare, att denna fick undervisa de små barnen. Fördes då den tredje klassen till de små skulle det vara möjligt att tillsätta folkskollärare med statsbidrag för båda avdelningarna. Yrkandet lyckades i första stämman, men överklagning med massor av namnunderskrifter följde, och så småningom fick Gödestadborna reglementsenlig småskola med 2 klasser och folkskola med 4 klasser, vardera med vardagsläsning, vilket allt skulle vara klart från och med höstterminen 1917.

Efter detta besked blev det klart, att skolbyggnadsfrågan måste ordnas snarast. Man beslutade att provisoriskt inreda kommunalrummet ett litet krypin på vinden till småskolesal. Härefter följde beslut om byggande av ny lärarbostad med 2 lägenheter och omplanering av skolhuset, så att två utmärkta salar kunde inredas för den nya skolformen. Den förut nämnda lärarinnan blev småskollärare med folkskolelön, medan den nya ordinarie tjänsten blev ledig för ansökan. Stämman hade att välja mellan följande tre förslag. 1. Oskar Broberg, Veddige 2. Fsk Henning Marklind från Björketorp samt Fsk John Nilsson, Örkelljunga. Härvid valdes Oskar Broberg med acklamation, sedan stämman avslagit den i sista stund inkomna avsägelsen från honom. Ett sådant val var kanske strategiskt. I skolan fanns nämligen en ung vikarie – Hugo L. Gustafsson – som gjort sig populär i bygden. Den valde skolläraren vidhöll sin avsägelse, och tjänsten i Gödestad blev åter ledigförklarad med nämnde vikarierande skollärare som ende sökande. Han valdes också enhälligt och alla blev nöjda. Gödestad hade fått en skollärare, som stannade till sin död 1948. En svår hjärtsjukdom medförde dock stor sjukfrånvaro, och ett stort antal vikarier har tjänstgjort i Gödestad skola.

År 1921 inrättades fortsättningsskola i Gödestad. Två årsklasser, som lämnat folkskolan fick här tillfälle, att under december och januari lära sig medborgarkunskap och en del praktiska ämnen.

Under 1922 tog det ordentlig fart i skolarbetet. Det köptes symaskin åt flickslöjden, och en del verktyg till pojkslöjden, som fått en utmärkt plats på vinden i skolbyggnaden. Det beslöts också det året att anordna en skolkökskurs under sommaren.

Det inträffade en strid om kultur i Gödestad 1923. En framställning om att upplåta skollokalen för föreläsningar till en hyresersättning på 100 kronor årligen godkändes visserligen efter votering inom skolrådet med siffrorna 5 mot 4. Motståndet var dock hårt, och ordförande Kyrkoherden O. Ulrici var mycket bekymrad, Han fick med ett par tilläggspunkter, där det hette, att ingen som helst föreläsning fick hållas på sön – och helgdag, och att programmet för varje föreläsningstermin delgavs skolrådet jämte dess ordförande för granskning med rätt för skolrådet jämte dess ordförande att ändra eller utesluta sådana ämnen, som kunde anses olämpliga eller skadliga.

Den 22 mars 1927 förrättades val av ny lärarinna till Gödestad småskola. Skolrådet hade bland 8 sökande uppfört följande förslag 1) Helga Marie Lundqvist i Halmstad, 2) härvarande vikarien Maria Josefina Johansson från Varberg samt 3) Helga Teresia Maria Andersson från Kinnared. Ärendet föredrogs, och valdes utan votering och med acklamation Maria Josefina Johansson till församlingens lärarinna. Hon stannade till pensioneringen och blev ett begrepp i Gödestad under namnet fröken Mia.

Hur var det då att vara skolbarn i Gödestad under olika tider? Intressant är att ta del av de många skolkort, som tagits under alla år. Det första togs ju som redan beskrivits 1893, men de följande har var och ett för sin tid ett synnerligt stort värde, särskilt om samtida skriftligt beskrivit sina kamraters namn och hemvist. Skolarbetet i Gödestad i början av 1900-talet var inte bara att läsa, räkna och skriva. Barnen fick passa upp för lärarna. De fick bära in ved och elda i kakelugn och kamin. De fick bära in vatten från brunnen, där en hink hängde i en kedja och kunde vinchas ner till vattennivån. De fick också hjälpa till i trädgården, då detta var aktuellt.

Själv kommer jag ihåg, hur jag i kyrkan fick höra det högtidliga pålysanet, att skolans hösttermin skulle börja. De flesta sjuåringarna hade en viss respekt för detta omtalade och nervösa ögonblick, då man nu skulle ställas öga mot öga med fröken, en av drängar och pigor samt äldre syskon mycket omtalad skräcktant, som skulle banka in vett och kunskap i villrådiga och lättskrämda barnahjärnor. Verkligheten blev en annan. Första dagen ordnade vikarie fröken Sjöholm från Skurup i Skåne till med saftkalas i skolträdgården. Barnen och medföljande mammor bänkades i gemytlig och trivsam miljö. Fröken presenterade sig på bred skånska och fortsatte med att skriva in oss barn på en anmälningslista. Det första provet borde inte varit svårt. Det gällde att komma på vad vi hette och när vi hade vår födelsedag, men i rådande spänning kunde även detta ställa till besvär, och i stundens allvar gjorde nervositeten en del helt okunniga. Första dagen i skolan blev kort, men ett oförglömligt minne för livet. Fortsättningen i skolan blev snart rutin. Fröken fick ha tålamod med oss. Alla var vi inte läraktiga, på olika förutsättningar och intresse för uppgifterna. Jag tror inte fröken Sjöholm var särskilt religiös, men det hörde till reglementet, att kristendomskunskap skulle ha en timma om dagen, och fröken Sjöholm hade en viss förmåga att göra dessa timmar intressanta och tankeväckande.

I storskolan, på andra sidan avklädningsrummet, mötte oss förut nämnde skollärare, Hugo Gustafsson. Han undervisade numera 5 klasser samtidigt, då Gödestads skolstyrelse ökat på med en sjunde klass. Undervisningen byggde mycket på hemläxor i olika ämnen. Tyvärr blev det ofta så, att förhören på hemläxorna släpade efter, varför det många gånger blev nervöst att vänta på förhören. Det kan tyckas obegripligt, att någon lärdom gick att banka in i ett sådant virrvarr av klasser och i samma lärosal samtidigt? Märkligt nog kunde schemat läggas upp så, att alla var sysselsatta med sitt ämne. Tredje och fjärde klass följde en tvåårsuppläggning, som innebar, att tredje kunde få börja med fjärde klassens program, för att nästa år som fjärdeklassare läsa tredje klassen schema. Detta gällde t.e.x. historia, geografi, biologi, matematik o.d. Andra timmar fick vi sitta med välskrivning, medan läraren huvudsakligen ägnade sig åt de övriga 3 klasserna. Som liten var det ofta intressant att följa de äldres förehavanden. I vissa fall användes en 3-årsplan som följde de 3 klasserna åren igenom. I andra ämnen, de mera praktiska, blev de tre klassernas arbeten mera en-klassbetonade. Jag har en känsla av, att denna uppläggning ingalunda var av ondo. Eleverna, åtminstone de kunskapstörstande, fick en större omfattning av olika ämnen. Det smög sig in kunskaper, som gav en bredare plattform för livsuppgifterna.

En företeelse, som förekom varje år i fastan var skolbarnens gemensamma marsch till kurkan för att bevista de fyra veckopredikningarna. Några skolskjutsar eller skolmåltider var inte uppfunna. Inte ens cykling till skolan förekom. Det hade varit otillburen lyx, att familjens enda cykel skulle stått oåtkomlig i skolan om dagarna, och tänk vilka risker, det var att få den fördärvad. Däremot fick om vintern sparkstöttingen ett snabbt genombrott. Den användes inte minst som sportredskap, och som sådant mycket farligt ned för branta backar och genom skarpa kurvor.

En inte oväsentlig del av skolan var rasterna. de utnyttjades fullständigt. Olika lekar hade sina perioder. Flickorna hoppade hage. Deras huvudsakliga sysselsättning var att kasta boll. De kunde bli verkliga virituoser i 20-leken, som bestod av ständigt ökad svårighetsgrad i konsten att studsa bollen på vägg utan att tappa. För oss pojkar var fotboll mera intressant, även om den utövades fjärran från giltiga regler och klädsel. Särskilt trätofflor satte sina spår. Ibland åkte en sådan i skallen på en kamrat. Nästan värre var, då trätoffeln eller bollen dundrade in i någon av skolans fönster. Att slå sönder en fönsterruta var det mest besvärliga, som kunde hända. Inte bara det att man fick ovett av läraren, man fick också se till att skaffa fram en ny ruta, vilket var särskilt bekymmersamt, då det kostade pengar, och därigenom medförde ovett även i hemmet.

En lek, som ständigt återkom, var att pimsa. Lekmaterialet var två pinnar, av vilka den ene var en aln och den andre en fot lång. Leken bestod av tre grenar, som alla gick ut på, att ur en liten skåra i marken skicka bort den lilla pinnen med den stora pinnens hjälp så långt, att motståndaren skulle få besvär att antingen bränna den stora pinnen, som efter slaget lagts över skåran, eller också i andra momentet gällde det förpassa den tillbakakastade pinnen så långt som möjligt från skåran. Den följande poängräkningen gällde avståndet till skåran och mättes i andra momentet med den långa pinnen och i det tredje med den korta pinnens längd.

Andra lekar var springa pajs eller digge. Om våren kom pjäxekulorna, som ett säkert vårtecken. Flickorna var bra på att samla och byta bokmärken. Var vädret vackert sprang vi i vilda lekar på Källeberg, och då hände det, att vi kom försent till lektionen, vilket möttes med oförstående av läraren. Tråkigast var det, när det regnade, då blev rasterna tråkiga på träbänkarna bland de regnvåta ytterklåderna i avklädesrummen.

Från träslöjden vill jag nämna en sak, som kanske överraskar. I vanliga fall fick vi göra små fina nyttoföremål allt efter ålder och träning. Coronnespelet blev modernt vid slutet av 20-talet, vi grabbar var förtjusta i detta spel, Även skolläraren tyckte detta var roligt, och vi fick lov att göra sådan spel. När vi var färdiga med dem, ordnade vi seriespel, där alla mötte alla. Jag kommer ihåg, att vi pojkar hade fullt knog med att klara av Simmens Dagny, som var en baddare på det spelet.

När de båda terminerna var slut, var det dags för examen, som inträffade i mitten av juni. Detta var en stor högtidsdag. Nya kläder. Stor blomsterprakt. Utställning av flickornas syarbeten och pojkarnas träslöjdsalster. Teckningstimmarnas prestationer. Sång och musik runt orgeln. Nervösa ungar som skulle svara på lärarens stickprov av inlärda kunskaper. I en ring runt salen satt föräldrarna och andra anhöriga, och följde sina ungdomars ansträngningar och tankemöda med både förväntan och oro.

I stort sett gällde denna skolformen fram till 1950, då storkommunen Himledalen bildades av sex ”gamla” kommunder i Himledalens dalgång. Efter detta årtal infördes barnbespisning i skolan. Detta medförde en utgrävning under halva skolbyggnaden, och i detta utrymme ordnades en barnbespisningslokal. Samtidigt ersattes den gamla eldningsformen, bestående av koksmaskiner, med värmeeldning och tank för eldningsolja. Den nya kommunen såg inte längre tíll de gamla hävdvunna socken-gränserna utan arbetade med ”större” mål för ögonen. Det planerades för skola med A-form, det vill säga en åldersgrupp i varje klass. På så sätt byggdes år 1967 Göthriks skola, dit Gödestadsbarnen skjutsades med skolskjuts.

Den gamla skolan i Gödestad hade nu tjänat ut efter 100 år, och kommunen sålde byggnaden till Gödestads församling. I byggnaden användes de två skolsalarna under 1960 – och 70 talet till kontorslokaler för Himledalens elkraftbolag. I den gamla matbespisningslokalen i källaren blev det klubblokal för Gödestad 4H. På vinden där bl.a. slöjdsal fanns fick hembygdsföreningen lokaler till ett hembygdsmuseeum.

Under de sista decennierna på 1900 talet då Himledalens elkraftbolag flyttat sin verksamhet användes skolsalarna till församlingshem.Omkring sekelskiftet 1900 och 2000 hyrde församlingen ut lokalerna till Varbergs kommun för att användas till filial för förskolans verksamhet på Ekarevägen. 4H och hembygdsföreningen är fortsatt kvar i lokalerna.

 


Bildgallerier från Gödestad skola

Visa fler bildgallerier från Gödestad skola ›


Bilder och dokument från Gödestad skola

Visa fler bilder & dokument ›



Tillbaka till överordnad plats

Publicerad av

Kenneth Johansson
Föreningsredaktör för Bygdeband i Gödestads Hembygdsförening. För att komma i kontakt med föreningen använd mailadress: godhemb@gmail.com