Mörkö socken

Kategori: Socken

Mörkö socken utgörs av den 2½ mil långa ön Mörkö längs leden in mot Södertälje, med omkringliggande öar. Mörkö nämns i handskrifter från 1290. Ön ingår från 1972 i Södertälje kommun i Stockholms län.

Visa karta
Mörkö socken
Koordinater: 58.981376, 17.666669

Information om Mörkö socken

mörköMörkö socken omfattar den nästan 2½ mil långa ön Mörkö längs sjöfartsleden in mot Södertälje, inklusive omkringliggande öar. De största av dessa är Fifång långt i söder och kalkbrottsön Oaxen i öster.

Namnet Mörkö nämns i handskrifter från 1290 och framåt. Betydelsen är oklar – möjligtvis ”den mörka ön”.

I norr ser vi öppen jordbruksbygd, uppbruten av bergknallar och partier med barrträdsdominerad blandskog. Södra delen av ön är en mera typisk skärgårdsnatur med djupa vikar, höjdryggar och smala tegar med brukad jord.

Mörkö tillhörde fram till 1972 Nyköpings/Södermanlands län, men överfördes då till Stockholms län. Ön ingår nu i Hölö-Mörkö kommundel i Södertälje kommun.
.

Veta mera?
Gå på upptäcktsfärd i litteraturlistan (egen ´plats´) eller kontakta föreningen. Vi har också i Bygdeband lagt in en sida om mörköcirklar och mörköstudier.
Bland tusentals faktauppgifter i vårt Mörkö-materiel har det säkert insmugit sig felaktigheter, och för ganska många platser är uppgifterna knapphändiga. Vi är tacksamma för all hjälp, inte minst med bilder från äldre tider.

”Hos infödingarne äro karlarnas kroppsbyggnad mera fast och starkt byggd än reslig.”
(Citat ur ”Mörkö Socken”, utgiven 1828 av mörköprosten Carl Ulric Ekström.)

Vårt Mörkö!
Vi läser i kommunens Kulturmiljöplan: ”Mörkö är i sin helhet exceptionellt i sin välbevarade och ålderdomliga struktur med odlingslandskap och agrart bebyggelsemönster, historiskt sett präglat av frälsets ägande. Merparten av miljöerna är kulturhistoriskt intressanta som enskilda miljöer men framför allt som en del av socknens samlade kulturhistoriska värde.”

Stora delar av ön är riksintresseområden enligt Miljöbalken och/eller områden av riksintresse för kulturmiljövården.

En stor del av ön ägs sedan 1500/1600-talen av, enkelt uttryckt, ”Hörningsholm”. Efter Bondesläktens förvärv av Hörningsholm i mitten av 1700-talet utökades detta ägande till kanske 90 % av ön. Undantagen (i stort) var, och är fortfarande, ”Kungens” ägande på Eriksö och de små gårdarna i kilen vid Egelsvik. Under familjen Bondes ägartid har Bottens gård avsatts till kyrkan och Eneboda gård avsatts till skolmästarens försörjning, senare med kommunen som ägare. Oaxen med Söräng har sålts till Karta & Oaxen AB. Ett tiotal mindre avstyckningar enligt ensittarlagen har också skett under 1900-talet.

Att Mörkö varit ett fideikommiss har i hög grad präglat ön. Ännu 2012 är exploateringsgraden låg vad gäller avstyckningar för nybebyggelse eller annan markanvändning.

Uppskattningsvis 10-15% av tidigare uppodlad areal har planterats med främst gran från mitten av 1900-talet, men landskapsbilden har i övrigt varit relativt oförändrad sedan de stora skogsplanteringarna på ”den öde ön” under andra hälften av 1800-talet.

Längs stränderna har det sedan 1940-talet (i ett fåtal fall tidigare) byggts några hundra privata fritidshus på arrendetomter.

Öborna
Ön hade som mest under 1800-talet omkring 1400 bofasta invånare. Den 31 december 2011 är antalet 469, en fortsatt minskning trots viss inflyttning på Oaxen och vid Eneboda.

Från och till Mörkö
Förbindelserna till ön gick via tre färjeöverfarter: Pålsundet i söder, Ulvsundet i nordväst och Skanssundet i norr. Pålsundet och Skanssundet kan dokumenteras till tidigt 1600-tal – troligtvis har de fungerat långt tidigare. Från mitten av 1800-talet var alla tre av typen linfärjor – enstaka passagerare roddes dock fortfarande över vattnet i mindre båtar.

1912 anlades nya vägsträckningar och en öppningsbar bro byggdes vid Kasholmen, vilket medförde nedläggning av färjan vid Pålsundet.
Den sista brovakten där, Stina Åström, avslutade sitt arbete 1972 när den nuvarande fasta bron stod klar. Denna hade endast cirka 4 meters fri höjd – slut på linjetrafiken med skärgårdsfartygen, och inga flera segelbåtar genom Pålsundet!

Ulvsundsfärjan försvann i mitten av 1980-talet, trots kraftiga protester och överklaganden upp till regeringsnivå.

Skanssundsfärjan finns nu ensam kvar, sedan länge som ”frigående” färja. Den utökade trafiken i södertäljeleden kan inte samsas med grova kablar tvärs över farleden.

Alla dessa gamla namn – utdrag ur Bo Öbergs forskning
”Enkla” naturnamn på –a har troligen skapats under hela årtusendet efter år noll: Berga, Sanda, Håga, Tuna, Ytterberga, Nora, Skåra, Kumla, Brunna

Namn på –by hör förmodligen till yngre järnålder: Vickelby, Ekeby, Skälby, Tegneby, Hammarby, Lundby

Namn på –sta(d) hör också de till yngre järnålder, kanske något yngre än –by-namnen: Hostan, Örsta, Tramsta, Gåsta, Tormesta

Namn på –torp började användas i slutet av vikingatiden och in i medeltiden: Lisstorp, Uggeltorp

Här ovan har vi bara tagit med namn med medeltida skriftliga belägg. Vi kan konstatera att med några få undantag finns dessa boplatser kvar till vår tid. Helt annorlunda förhåller det sig med antalet ”brukade enheter”, som ju har minskat från mer än hundra under sent 1800-tal till fem stycken år 2012. Hela Hörningsholms markinnehav brukas detta år från huvudgården – undantagen är Ekö, som arrenderas som fårgård, och Tuna gård med fortsatt köttdjursuppfödning.


Bilder och dokument från Mörkö socken

Visa fler bilder & dokument ›



Tillbaka till överordnad plats

Publicerad av

Bengt Stenberg