Rönneshytta masugn

Kategori: Masugn

Koordinater: 58.923336, 15.038108

Information om Rönneshytta masugn

 RÖNNESHYTTA
Bergsmannshytta
Känd från 1300-talet
Nedlagd 1600-talets början
Ny masugn uppförd 1633
Hyttan flyttad 1783
Nedlagd 1847
Länk: Bygdeband / Sundbohäradsgruppens arbete
LÄNK: RIKSANTIKVARIEÄMBETETS FORNSÖK
LÄNK: HYTTOR / MASUGNAR I SUNDBO HÄRAD OCH LERBÄCKS SOCKEN
 Från Bengt Waldén böcker om Skyllbergs bruk 1947  sid 139.
           Rönnes hytta är, som i det föregående flerstädes omtalats, känd från 1300-talet till 1500-talet. I början av 1600-talet var hyttan tydligen nedlagd, ty 1633 uppfördes en ny masugn av bergsmän. Denna säges i 1666 års relation vara belägen på skatteägor, ha gott vattufall och kunna blåsa fjorton dygn om året. Skogen var snart uthuggen, vilket väl förklarar den korta blåsningstiden. Sedan den mark, varå hyttan var belägen, köpts till frälse av Louis De Geer, betalade hyttlaget till denne årligen 1 skepp. tackjärn för ”tomtevåg” och underhåll av den damm, som hyttan hade gemensam med Rönneshytte stångjärnshammare. Det stora bekymret förblev länge bristen på kolskog. Tidigare hade hyttlaget fått kola på Ånstorps frälsehemmans skog, men sedan denna av Jöns Rosenstrales arvingar försålts till Jean De Geer, ville den nye ägaren ej tillåta någon avverkning, varför hyttlaget på 1670-talet fruktade att bli alldeles skoglöst.
          Under 1600-talets senare del förekomma ideliga tvister medan herrskapet De Geer och Rönnes hyttlag. Vid ett hammar- och gruvting den 13 juni 1704 vid Skyllberg artade det sig till öppet gräl. Hyttfogden, Bengt Jonsson i Dampetorp, samt Nils Olofsson i Ingelsby m.fl. inbrukare meddelade, att hyttlaget ej var hågat att fullfölja den blåsning det börjat i Rönneshytta. Brukspatron Louis De Geer å Skyllberg hade nämligen förbjudit sina frälsebönder i Önnabo, som också voro inbrukare i hyttan, att värma, blåsa och göra dagsverken vid Rönne, oaktat att de hade kol på hyttbacken. De Geer medgav, att han tillsvidare förbjudit värmning men ej dagsverken. Han åberopade Bergskollegiums privilegium av den 14 oktober 1697, ”varuti förmäles att genom denna masugnsbyggnaden ingen skall praejudiceras, havande intressenterna förmått jordäganden fru Sara De Geer, uppå vilkens frälsegrund den nya masugnen kommer att inrättas, att giva därtill sitt frivilliga ja och samtycke”. Hyttlaget invände, att De Geer lovat dem bälgpipor, som de ej fått; därför hade de ej kunnat blåsa förrän till Valborgsmässan. De Geer a sin sida skyllde på brist på dugligt järn. Bergsfogden framhöll, att De Geer vore skyldig att mot betalning hallå erforderliga masugnsredskap. De Geer replikerade fränt, ”att han icke låter sig därtill pocka”. Då ingrep bergmästaren och förmanade De Geer ”att innehålla med slik talan”, som endast vore ägnad ”att irritera bergsmännen till ondsko och oenighet”. Om han icke uppfyllde sina förpliktelser gentemot bergsmännen, sa behövde dessa ej heller stöpa något åt honom. Sedan det kommit till denna urladdning, slutade emellertid det hela i någorlunda sämja. Den lilla situationsbilden ger en föreställning om umgängestonen mellan en hammarpatron och ett nackstyvt hyttlag.
          1705 och 1706 klandrades hyttlaget för usel och försummad blåsning. Bergsmännen skyllde ifrån sig på självsvåldiga drängar, och distriktets masmästareålderman jämte några andra ställdes i gluggen för att de ”för satt” masugnen efter tre veckors blåsning. Det medgavs, att masugnen var mycket svårhanterlig, ”varav den ena olyckan efter den andra timat”.
          Denna gamla olycksaliga masugn stod enligt Sahlström ”cirka 200 m väster om nuvarande handelsboden i Rönneshytta nere vid ån”. Det ovan omtalade privilegiet av år 1697 avsåg en nybyggnad å annan plats närmare Multen, varest fru Sara De Geer upplåtit tomtmark. Denna flyttning kom aldrig till stånd; i stället ombyggdes den gamla masugnen 1723, varvid
material från den samtidigt raserade Glosa hytta synes ha kommit till an vändning. Vid 1700-talets mitt umgicks man ånyo med planer att flytta masugnen. Inbrukarna uraktläto att sörja för kolhusens täckning och gjorde sig även skyldiga till andra försummelser. Då de i slutet av 1760 talet ställdes till svars härför, uppgåvo de, att de redan 1756 till Bergs kollegium ingivit ansökan om masugnens flyttning, men att de aldrig fat besked om, huruvida tillstånd härtill beviljats eller ej. Det skulle också dröja, innan flyttningen blev av.
          Tionde utgick med 12 lisp. per dygn, och om året tillverkades 800 á 900  skepp. tackjärn, som levererades såväl till Skyllbergs d. v. s. Långstorps och Rönneshytte – som Stjernsunds, d. v. s. Dohnafors, hamrar. Enligt Garney försågs hyttan med malm från Håkantorps, Getabonäs, Tabergs, Västerby, Åmme, Garpa, Karstorps, Mörtna, Skuru, Kulla, Kolkärrs, Degernäs, Blåbärs, Kassmyre, Espe och Skärve gruvor.
          Då Bergensköld 1781 besiktigade den 1723 ombyggda hyttan, befann sig denna ännu i tämligen gott stånd, ehuru mulltimret hade börjat ge sig på östra gaveln. Till markägaren, Skyllbergs bruk, betalade hyttlaget i tomtevåg 2 skepp. tackjärn årligen, antingen man blåste eller ej. Kolhusen befunno sig i vacker ordning, men rostgropar fattades. Hjulet drevs genom bröstfall med vatten från Hissjön. Den för hyttan och Hyttehammaren gemensamma hyttdammen underhölls av hyttlaget och bruket. Blåsning försiggick vart tredje år. Malm hämtades från de ovannämnda gruvorna samt från Taberg. Den sistnämnda malmen, varav redan fyra båtlaster à 276 skepp. för året transporterats till hyttan, fraktades vintertid från lastageplatsen Tomtevik 1/2 mil från Rönneshytta. Hyttlaget var indelat i femtioåtta byggnadsdelar, på grund av hemmansklyvningen flerstädes i tolvtedelar, tillhopa sextiosex inbrukare, vilka i öppen åker sådde 50-60 tunnor råg och höllo sextiåtta hästar, varjämte en och annan hade en oxe. Handsmide idkades till husbehov men ej till avsalu. Hyttlaget nyttjade den lilla tenhammaren vid Klysna.
          1783 följde så den länge planerade flyttningen och nybyggnaden. Den nya hyttan uppfördes väster om ån nära Rönneshytte hammare och senare smältsmedja. Arbetet ombesörjdes av den bästa arbetskraft, som fanns att tillgå, nämligen den förfarne hyttbyggmästaren, masmästareåldermannen Jan Jansson från Norra Svaldre. Den 3I januari 1789 nedbrann hyttan men var ett år senare återuppbyggd; den 4 mars 1790 verkställdes ny indelning av hyttlaget.
          I denna sista Rönnes hytta, en arvtagare till ristberganunnornas och statbergsmännens hyttor, fortgick blåsningen – om än med kortare och längre vilostånd – fram till i 847. Påföljande år bortauktionerades masugnen till fyra lerbäcksbor, vilka några månader senare för 125 rdr rmt sålde till inspektor I. S. Mörk på Skyllberg. Denne i sin tur överlät masugnen på Skyllbergs bruk. Den övergivna masugnen kvarstod till ett stycke in på 187o-talet, da den raserades.
 Från: Eva Skyllberg i Altas över Sveriges Bergslag /Lerbäcks Bergslag – sid. 153
           Rönneshyttan är en av de fyra hyttorna i Lerbäcks bergslag som omnämns under medeltiden. År 1346 omnämns ”rønde” hytta i ett upplåtelsebrev från kung Magnus Eriksson till nunnorna i Riseberga kloster ”mansiones dictas hytto jn rønde arno et skyoldeägborg” (Waldén 1947:22). Ytterligare en medeltida hytta finns skriftligt belagd i Emme i Lerbäcks socken, ”heemashyttha” år 1456 (DMS).(Det medeltida Sverige. Riksantikvarieämbetet, Stockholm)
          I äldre källor används namnet Hyttan och senare, får att skilja byn från Klockarhyttan, används oftare namnet Rönneshyttan (Waldén 1947:29). Det är därför inte möjligt att säga vilken av enheterna (möjligen båda) som beläggen jordeböckerna syftar på. 
          Tre eller möjligen fyra hyttområden finns inom Rönneshyttan samt troligen två hammarområden. Vilket som är läget får den medeltida hyttan är osäkert. Det som syns tydligt vid ett besök på platsen år lämningarna efter senare tiders hyttdrift. Eftersom endast en lantmäterikarta finns upprättad över byn (från år 1808) är det inte möjligt att följa hyttans lokalisering i kartmaterialet.
          1808 Ås karta redovisar en masugn och en smedja vid RAR 185. Väster om bäcken år en ”Sme byggning”. Rönneshytta var en bergsmanshytta (Waldén 1947:139). 
 
 
 
 
 
 
 

Bilder och dokument från Rönneshytta masugn

Visa fler bilder & dokument ›



Tillbaka till överordnad plats

Publicerad av

Peter Lundquist
Redaktör peter.lundquist@telia.com