Långetorp..

Kategori: By

Koordinater: 58.040846, 12.281212

Information om Långetorp..

Långetorp.

Ägare: 1:3  ½  1/4          Anton Erik Johan Karlsson f 25/3 1901

Hustru:                                Helga Teresia Karlsdotter f 15/7 1899

Barn:                                   Erik f 1930

Harry f 1931

Rut f 1933

Ragnhild Karlsson f 1934

Trädgårdsarb.                     Anton Emil Johansson f 1861

  1. hemansäg. Karl Oskar Johansson f 1867

 

 

LADUGÅRDSBRANDEN I LÅNGETORP 1936 – Av Everth Högabo

Vissa händelser etsar sig kvar i minnet på ett alldeles spe­ciellt sätt. Så ock denna brand.

Det är en vacker höstdag fram i mitten av augusti. Solen lyser så vackert och del blåser en lätt bris från söder. Ute på fäl­ten håller bönderna i trakten som bäst på med havreskörden. Vid Hålanda kyrka håller Algot Bengtsson i Ekhagen och jag på med att måla dess södersida. Jag hade just varit nere och fyllt på mera färg, då jag vände mig mot söder och fick se en kraftig, svart rök stiga upp från Långetorp. Jag ropade till Algot: ”Det ryker så konstigt i Långetorp: ” Han svarade utan att se sig om: ”De lakar väl.(Laka = byka eller tvätta.) Bry dig inte om det. Fortsätt att måla!”Han hade ju alltid så rasan­de brått med allt vad han företog sig. Jag klev upp en två-­tre steg och vände mig sedan om på nytt. Då vällde en stor tjock svart rök och gnistor upp från gården. Jag skrek till: ”Algot, det brinner i Långetorp.” Hoppade ned och sprang bort till min motorcykel och for iväg söderut. Algot skulle skynda sig ned från sin plats på stegen, men han rev åt sig färgpyttsen, som stjälpte och all färgen for över hans huvud och axlar. Han såg ut som en snögubbe när han någon minut efter anlände till gården .

Ännu hade inget folk kommit hit. Hela södra ladugårdsga­veln brann för fullt. I köksingången stod Helga Carlsson med ett barn i famnen och två barn som krampaktigt höll henne i kjolen. Alla storgrät. Ägaren Eric, visste jag hade på morgonen cyklat till en snickerifabrik i Sollebrunn, for att förhandsbeställa fönster och dörrar till ett planerat ladugårdsbygge. Min nästa fråga blev nu automatiskt: ”Var är Johansson.” Eriks far. Helga visste inte men trodde i ladu­gården. Än var det ingen fara att springa in i fähuset. Jag gjorde detta. Och mycket riktigt där var han. I en kätte fanns det en några veckor gammal spädkolv. Vi hjälptes åt att få ut den. Jag drog den med mig tvärs över gårdsplanen bort mot lands­vägen. Där hade samlats rätt mycket folk nu. med hinkar och öskärl. . Bl a stod där tre flickor i min ålder, väl kända. I hastigheten bad jag dem ta hand om kalven, vilket de även gjorde Inga namn! Mer om detta senare.

Just då började det klämta i kyrkans storklocka, Min morfar Bernt- Johan Nilsson hade varit i sin Långtorpsgård och obser­verat vad som var på färde i granngården. Han hastade raskt över åkern till kyrkan och svarade för klämtningen. Nu blev det folkuppbåd.

Så kom jag att tänka på att kätten intill kalven fanns en liten griskulting.  Denna gång fick jag sällskap av någon. Jag är inte säker, men jag tror det var Gunnar Andersson i Östentorp. Vi bar ut grisen hängande i benen. Den vägde inte många kilo. Ute vid landsvägen slet den sig lös. Men där var så mycket folk, att den snabbt motades över vägen in till Magnussons, där den införpassades i ett skjul.

Nu fick jag se en verkligt festlig syn i all villervallan. Det fanns en ganska ny tillbyggnad till södra delen av ladugården. I dess västra, nedre del var ett hönshus inrymt. Hans Johans­son i Falan hade upptäckt detta och skulle fösa ut hönsen. Dörren stod på vid gavel. Många höns hade flugit ut, men dånet och värmen gjorde dem livrädda. De skulle in i sin skyddade tillvaro. Nu står Hans mitt i dörröppningen – med sin obliga­toriska rökpipa i munnen och fäktar och sparkar för fullt. Men snart fick han ge upp för värmen. Många hönor blev därmed helstekta.

Då kom en tanke på mig. Johansson! Var fanns han Jag kunde inte se honom bland allt folket, Var han kvar inne i fähuset? Vem som rusade med mig in minns jag inte Men det var i abso­lut sista stunden att rusa in där. Och där fanns han hängande över ett räcke. Han var rätt chockad. Vi fick honom med oss i sista stund, för nu började det brinna i fähustaket. Vi läm­nade av honom vid köksingången.

En lite stund senare kommer en hästskjuts ”i vild karriär” farande mot Långetorp. På flaket stod Verled bys brandspruta. Den riggades snabbt upp vid norra gaveln av huset. Det behövdes fyra man att pumpa den, och det fanns. Vatten togs i en angrän­sande brunn. Av någon anledning blev jag ”beordrad” att föra brandmunstycket. Att spruta vatten på ladugården var helt meningslöst. Boningshuset var nu av den oerhörda hettan i fara. Jag tillsades att spruta på husets långsida och tak. Men värmen var mycket svår från ladugården.

Efter en liten stund kom Johansson och bad att jag skulle fara iväg och försöka få tag på Erik. Javisst. Men min från alla håll hopplockade motorcykel var inte lämpad för vare sig hög fart eller lång väg, Jag fick låna en av Karl-Johan i Vrångekärr. Och så bar det iväg norrut.

Möter ingen Erik på vägen. Hamnar till slut i Sollebrunn. In i fabriken. Jo, han hade varit där men lämnat den för någon timma sedan. Ingen i de andra affärerna heller. Hemåt. Till Grävs­näs och Lundgrens affär. Erik hade varit inne även där men rest för en halvtimma sedan. Hemåt på nytt. Hinner upp Erik vid Gamla Krogen och stannar och ropar: ”Erik ladugården i Långetorp brin­ner.” Men tillade: ”Ingen människa skadad!” Idet ögonblicket såg jag ett lättnadens skimmer dra över hans ansikte. Vi läm­nade cykel och en del paket till August Andreasson. Sedan åter allt för fort för min körskicklighet. Men vi kom fram. Det var ingen vacker syn som mötte Erik. Ladugården helt ned­brunnen. En enda stor glödhög som Älvängens brandkår nu bekäm­pade. När jag tidigare lämnade Långetorp tyckte jag det hördes sirener åt Sandåkershållet. Det var denna brandkår som korn då. De tog vatten i ”isdammen” vid mejeriet, Men nu var den tömd. De packade ihop och for strax därefter hem.

Nu stannade hela eldsvådan med bara den brunna ladugården, men illa nog. Norr om gården låg gården Åsen. Och strax i nordöst Åsa­kullen. Gnistor drevs av viddraget över dem båda. Mycket folk hade samlats vid Åsen om något skulle hända, Jo, det hände. Strax norr om boningshuset föll gnistor eller en brandhärd på källartaket 5o meter norr om huset. Taket brann upp. I Åsa-kullen uppstod ett par bränder, men de släcktes snabbt.

Antag nu att vinden varit starkare. Då hade både Åsen och Åsa­kullen inte gått att rädda. Kyrkan låg då även i farozonen. Hade elden slagit över till Hamrabergen, kunde det ha gått illa med Gatetorpet, Grimsäng, Stommen och östra delarna av Verleds by.

Erik hade helförsäkrat byggnader m m. Men förlusten blev ändå mycket omfattande. Ett års skörd. Ett halvt års intäkter på mjölkleveranser. Ny boskapsuppsättning. Allt röjningsarbete och mycket annat. Men fram på våren 1937 stod det en modern, rymlig och prima ladugård på plats. Och livet kunde fortsätta.

Efter ett tag stod det att läsa i Elfsborgs Läns Tidning, hur branden på ett effektivt sätt bekämpades av Älvängens brandkår. Ytter­ligare ett par dagar senare kunde man läsa i ELT: ”Ett beriktigande”, där det redogjordes för Verledbysprutas insats liksom att folket i bygden gjort ett gott arbete. Jag påstår, att det var nog denna spruta och det jättestora vårdträdet mitt på gårdsplanen som varit räddningen. Tål att diskutera.

Ett par veckor efter branden inträffade ombudet för Ahle Härads Brandstodsbolag (där Erik hade sin försäkring) Edvin Nilsson i Bråtaslätt, dess ombud, för att utröna brandorsaken. Det var så här, att medan Helga varit i Åsakullen och mjölkat korna var den yngste sonen Henry lämnats kvar hemma. Han fick då tag på en tändsticksask och skulle pröva om han kunde elda gräs. Han försökte söder om ladugårdsgaveln. Och visst kunde han. Felet var bara det, att han kom för nära ladugården. Sedan var det ”tänt”.

Fram i oktober kom Edvin Nilsson hem till oss i Höga. Jag fick då en gratifikation av bolaget i form av en ny, helt ny TIA. Tio kronor! Jo det var två dagsförtjänster på den tiden. Inte så illa. Samma tilldelades Hans Eklund i Boet för hans insats. Om Hans kan nämnas, att han, då han på vägen mot Långetorp den här branddagen, passerade Osbäcken, stannade han upp, hop­pade i vattnet och rullade runt, så när han kom fram till Lång­etorp var han helt dyvåt. Bara det var väl värt en premie.

Så var det det här med den där spädkalven. När vi lämnade den till de där tre flickorna ute vid landsvägen, inträffade något märkligt. Nu blev det ju bara jag som fick skulden. I sin villrådighet vad de skulle ta sig till med den hände följande: Josua Andersson bagarn, hade strax före parkerat sin personbil där. De tre hjälptes åt att förpassa kalven in i bilens baksäte. Men Josua trodde det var jag som gjort detta. Tre månaders skäll föll på mig för det. När så Josua fick reda på att jag var helt skuldfri, blev allt bra igen. Men vilka som stoppat in kalven, som sket baksätet fullt fick han aldrig reda på. Jag vet vilka de var men har aldrig och kommer aldrig att nämna deras namn. I skrivande stund är två av dem borta.

Stoffet till den här berättelsen är främst mina egna minnes­bilder, men även min fader Ottos alla  efterlämnade skrifter. Jag har dessutom fått några uppgifter av Eriks yngsta dotter, Inger, som nu bor i Kungälv. Data från Christer Damm i Hålanda.

Jag har letat efter om det i Hålanda tidigare funnit någon brand där byggnader varit inblandade. Så är inte fallet. Däremot några skogbränder. 1826 en omfattande brand vid Marberg, Senare en runt Idåsen.1912 en brand som började vid Höga Präst­gård och gick in till Relsbo. På 4o-talet en liten brand på Verledsbergen, som snabb släcktes.

Tillägg

På bilden ovan syns en lada mellan källaren och ladugården. Vid branden måste denna ha varit nedriven tidigare. Annars skulle inte boningshuset gått att rädda.

Everth Högabo 2008

 

Var skulle vi vara – Av Everth Högabo

Vintertid hade vi ungdomar ingenstans att ta vägen om vi ville roa oss. Ville vi dansa fick vi åka till Folkets Hus i Lödöse eller Älvängen. Och det var rätt sällan vi gjorde det. Lördagarna vintertid kunde vara rätt trista. Trava upp till ”höjda” (Mauritzberg) och träffa ”uppegårdarna” prata bort någon timma och sedan vandra hemåt. Ibland kunde vi träffas i något hem.

När Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU) bildades1930 kom kravet att vintertid söka någon lokal där en eller annan fest kunde avhållas.

Det första stället jag minns vi fick låna var ett obebott hus i Långetorp 1:6, som då tillhörde min morfar B J Nilsson i Torpa. Huset var rätt gammalt och svårt att elda varmt om det var stark kyla ute. Men det gick. Vi köpte bröd av ”Josuas bageri”, lånade porslin av ”Ejnar i Verle.” På det sättet kunde vi ordna med förtäring fram på nattkröken. En del pojkar hade lite ”extra förtäring” med sig. Omkostnaderna? Ja vi pojkar satsade ett par kronor per man och kunde bjuda med en flicka på den avgiften. Pengar till spelemannen togs upp via en mössa som vandrade runt. De första gångerna jag var med svarade Nils Kjellberg (fiol) för musiken.

Vid ett tillfälle råkade jag illa ut. Några flickor råkade ut för diarré då de kom hem. Ryktet spreds att det orsakades av ”Josuas pepparkakor. Jäklar vad skäll jag fick av honom. Orsak: någon hade tagit vatten ur fel brunn. När fadäsen uppdagades fick jag förlåtelse av Josua.

 


Bilder och dokument från Långetorp..

Visa fler bilder & dokument ›



Tillbaka till överordnad plats

Publicerad av

Åke Karlsson
Åke Karlsson Bygdebandsredaktör för Hålanda hembygdsförening. Om du har information om, eller bilder från, Hålanda är du mycket välkommen att ringa till mig på telefon 0520-668384, eller skriva till mig på adressen akmt43@gmail.com