Höga..

Kategori: By

Koordinater: 58.039642, 12.290410

Information om Höga..

Höga Östergård.

Ägare: 1:6 och  1:7  ¼

Änka:                                  Sofia Johansson f 1857

Ägare:  1:6 och  1:7  ¼

Hustru:

Barn:                                   Karl Rickard Johansson f 25/3 1883

Klara Viktoria Johansson f 29/1 1892

Ellen f 1894

Fritz Andro Johansson f 27/1 1898

Ägare:                                 Fritz Andro Johansson f 27/1 1898

Barn:                                   Sven i Berget f. 1941

 

Ägare:  1:4  ¼                     Fritz Leander Persson f 20/5 1908

Hustru:                                Elsa Amalia Karlsson f 1/9 1910

Barn:                                   John f 1929

Karl f 1935

Ägare:  1:8  7/32                 Karl Rickard Johansson f 25/3 1883

Hustru:                                Augusta Bernhardina Karlsdotter f 3/3 1875

Barn:                                   Elsa Linnea Johansson f 20/11 1917

John HelgeJohansson f 28/1 1910

Ägare: 1:10-15                    Karl Rickard Johansson (Se ovan)

 

Höga Västergård.  Prästgården

Ägare:  3:1  ½                     Kyrkorådet i Ale Skövde pastorat

Torpare: 1/2                         John Rickard Andersson f 26/7 1890

Hustru:                                Anna Linnéa Larsson f 14/11 1900

Barn:                                   Arne f 1930

Ingrid f 1932

Rut f 1933

Dräng:                                 Folke Harry Georg Hellberg f 30/12 1908

Komminister:                      Olof Ebbe Hallander f 29/7 1909

Husföreståndare:                Sigrid Ahlström f 20/10 1884

 

Höga Mellangård.

Ägare:                                 Anders Jönsson f 1817 i Falan, d 1892, farfarsfar till Everth Högabo

Hustru:                                Anna Gunnarsdotter f 1821 i Drängedalen, 1894

Ägare:                                 Carl-Johan Andersson f 1849, d 1935, farfar till E. Högabo

Hustru:                                Johanna f 1850, d 1925

Ägare: 2:1                           Johan Algot Bengtsson f 26/1 1875

Hustru:                                Anna Cecilia Svensdotter f 5/5 1882

 

Höga Mellangård.

Ägare: 2:3                           Anders Jönsson f 1817 i Falan, d 1892, farfarsfar till E. Högabo

Hustru:                                Anna Gunnarsdotter f 1821 i Drängedalen, 1894

 

Ägare:2:3                            Karl-Johan Andersson f 1849, d 1935, farfar till E. Högabo

Hustru:                                Johanna f Olsdotter f 1850, d 1925

Barn:                                   Josef Evald f 1890

 

Ägare:  2:4. Ekhagen      Ingrid Eriksson

Man:                                       Anders

Barn:                                        Sven

Adolf

Berndt-Johan (Bränne) f 1847, d 1931

Lovisa f 1844, d 1931

Anton f 1857, d 1934

Sofia f 1860, d 1935

Svens dotter:                      Anna

Make:                                  Algot Bengtsson, övertog gården 1905

Ägare:  2:4  1/4                 Karl Otto Tilly f 2/4 1906

Hustru:                                Ada Kristina Persson f 9/8 1906

Barn:                                   Britta f 1932

Ingrid f 1933

Bengt f 1936

Ägare:  2:7                          Johan Severin Augustsson f 7/8 1883

Hustru:                                Anna Teresia Johansdotter f 24/5 1886

Ägare:  2:3  ¼                     Otto Leander Karlsson f 8/3 1892

Hustru:                                Ellen Justina Nilsson f 4/9 1891

Barn:                                   Åke f 1926

Johan Olof Evert Karlsson Högabo f 14/10 1917

Sara Ingegärd Karlsson f 11/3 1920

Ägare:  2:5  ¼                     Axel Leonard Alfredsson f 24/4 1894

Hustru:                                Anna Judit Ottilia Olsson f 1/2 1896

Ägare:2:2  ¼                       Emil Verner Eklund f 31/7 1912

Hustru:                                Alma Margareta Martinsson f 21/7 1911

Barn:                                   Henry f 1937

Ägare:                                 John Teodor Everhult f 26/3 1898

Hustru:                                Rosa Viola Everhult f 6/2 1909

Barn:                                   Stig f 1928

Bengt f 1928

Kurt f 1930

Junis f 1933

Berit f 1934

Ägare: 2:8-11                      Karl Rickard Johansson i Höga Östergård

Ägare  2:12                         J. Andersson Mjölkförsäljning AB

 

Gustavslyckan. Höga Mg.

Torpare:         Lars Svensson f 18/3 1817, d 16/1 1886, se anteckning

Hustru:          Kjerstin Jonasdotter f 9/3 1819, d 1875

Barn:             Britta f 9/10 1844

Johanna f 26/6 1847

Maria f 12/10 1850

Charolina f 14/3 1853

Anna Sofia f 24/10 1858

Johan Albin f 25/5 1861

August Jonasson Ring

Hustru:          Anna Sofia f 24/10 1858, se ovan

Barn:             Hilding f 30/9 1884

Familjen flyttar 1885 till Carl Johans församling

 

Gatan. Höga Ög 1:3

Ägare:           Carl-Johan

Hustru:          Greta d 1902

Dotter:          Anna-Britta, d 1908

A-B:s dotter: Fredrika

Ägare:           Anders ”Musse”, tidigare gift med Pernilla= syster till Ehnebom

Hustru:          Anna-Britta i Gatan d 1908, se ovan

Dotter:          Erika Johansdotter, Rika, se ovan, (förestod Slittorps mejeri),

Sista brukare: Anna-Britta i Gatan d 1908

Huset rivet 1900

Se Högabos uppsats

 

Ägare:  2:7 Gustavslyckan ,  John Severin Augustsson f 7/8 1883,

Hustru:                                  Anna Teresia Johansdotter f 24/5 1886, från Kohålan

Barn:                                    Jenny gift med Per Andersson Verle Gästgivargård

Ägare: 2:8-11                      Karl Rickard Johansson i Höga Östergård, f 25/3 1883

Hyrde 2:12                          John Teodor Everhult f 26/3 1898, från Viesbacke, sjöman. Bror till Gerda Karlsson på Viesbacke och Ida Stolt på Ryren i Skepplanda

Hustru:                                Rosa Viola Everhult Johansson f 6/2 1909, från Gbg

Barn:                                   Stig f 1928

Bengt Rune f 1928

Kurt f 1930

Junis f 1933

Berit f 1934

Ägare  2:12, Mejeriet          J. Andersson Mjölkförsäljning AB

Återköpt av Otto L Karlsson Höga Mg 2:3 ca 1950

 

LAGA SKIFTE AV HÖGA BY 1830. – Av Everth Högabo

Några kommentarer med hänsyn till denna handling.

Förut hade man genom storskifte och enskifte sökt förbättra  villkoren för brukandet av ”odaljord” (skattelagd) jord. Resul­tatet blev i båda fallen rätt dåligt, mycket beroende på jord­innehavarna själva. Under 1820-30-talet hade flera förslag om denna reform lagts i Sveriges Riksdag, men alltid nedröstats, ofta med hjälp av Bondeståndet, märkligt nog.1827 drevs för­slaget igenom. Det skulle vara helt genomfört 183o, men p g a brist på utbildade lantmätare kom det att dröja ett par år. Att svara för genomförandet lades på Konungens Befallningshavande i resp. län. KB kunde ålägga en by att skifta jordinnehavet, som då bestod av en mängd smålotter för varje brukare. Lagen sade; att det räckte att om en brukare i byn fram­ställde önskemål om skiftning, då skulle denna verkställas. Den 9 okt 1829 förordnade KB i Vänersborg att Höga By skulle skiftas. Samtidigt utsågs lantmätaren Gustaf E Enander att svara för arbetet. Denne tog god tid på sig för studium av kartor och skifteshandlingar innan han började sitt arbete på plats. Låt oss försöka följa förrättningen bit för bit. _

  1. Förrättningen kungjordes genom KB:s kungörelse tre gånger i följd från predikstolen i Hålanda kyrka, lika med laga kal­lelse. Bl a meddelades tid och plats för första sammanträde.
  2. Lantmätaren infann sig på utsatt dag i Höga. Vad lagen inne­bar meddelades. Han erhöll då bostad, arbetsrum, erforderlig hjälp under förrättningens gång, diverse hjälpmedel (käppar för markering). Han föredrog och visade kartor och skifteshandlingar samt tog del av byns olika akter. Därefter följde de olika handlingarna i stora drag.
  3. Byns yttre gräns kontrollerades och fastställdes. Till denna förrättning var omgivande grannar kallade att närvara. Förrättningen började vid Hålsjöns utlopp i Osbäcken (Oset), fortsatte i bäcken till ”Korsåna”, följde Grönån till plats där Långetorps mark anslöt, fortsatte så i gränsen mot denna gård, vidare gräns mot Stommen, Verled, Falan, Boljen och Sandåker, för att åter avslutas vid sjön. Hade någon anmärkning mot gränsdragningen, synade lantmätaren befintliga kartor och fastställde därpå gräns. Om någon jordägare ej godtog beslutet, hade denne ”att inom 3 veckor framföre klagan till KB. Ett par anm: vid utskriften av förrättningen, står Höga Vg, skall vara Torpa Vg och Boet, ska11 vara Boljen.
  4. Efter detta skulle gränser kontrolleras, främst mellan de små jordlotterna (tegarna) inom byn. Summa 375 stycken. I många fall omfattande bara 300 m. Ett drygt arbete. Om ytmått se nedan. Sedan kom turen till övrig mark: impediment, samfällighet m m.
  5. All mark skulle uppmätas i tunnland och kappland. Se nedan.
  6. Varje jordbit skulle nu ”graderas” till sitt bruksvärde i
    65 klasser. 1 = finjor (bönjord), 3 = gullera, 34 = berg osv.
    7. Med dessa uppgifter skulle nu marken delas upp i l0 likvärdiga
    ”fjärdingar”, med hänsyn till yta, bördighet m m. Ett tidsödande och svårt arbete.
  7. Lantmätaren fick även avgöra om kvarboende på gamla bytomten eller påtvingad utflyttning.
  8. Tio lika stora ytor lades ut på ny karta (2 för Höga Vg) ”Prästgården”. Ytorna kom att ruckas något med hänsyn till jordens beskaffenhet. I slutändan cirka 20 tunnland.
  9. De nya jordarealerna märktes ut i terrängen och visades

upp för bönderna. Östergården kvarblev i stort sett på sin gamla plats. Likaså Västergården som omfattade 2 fjärdingar. Mellangården flyttades sydväst ut. Ev. klagomål som ovan.

  1. Klargjordes tid för när utflyttning skulle vara verkställd.
  2. Redogjordes för hur en avträdd tomt skulle se ut, då den avträddes. Byggnader, träd, buskar m m skulle vara borta.

Nye ägaren till tomten kunde övertaga vissa byggnader m m för överenskommet pris.

De nya tomtplatserna var valfria. Däremot utstakades nya gator mellan gårdarna

  1. Vissa samfälligheter kvarstod: bygatan, vattenfallet med dämme och kvarnbacken, Tån (samlingsplatsen vid fägatan, bykällan samt sandtexterna vid Ringaledet och Kohålan. Jakt och fiskerätt tillkom den nye markägaren.

Ny samfällighet tillkom: De förlorade fiske från strand. Men fick nu fiska ”utanför vassarna” i den del av Hålsjön som låg på f d byns mark. Problemet i dag är att hela området är igen­växt av just vass. För denna ”rätt” tillkom ”Ekestan”, en plats att förtöja ekor på, samt en plats att torka näten, s k ”Havra-bingen”. För att komma till denna plats uttogs en 3 alnar bred väg i sydkanten ”H” mark, från stora landsvägen, i sydsidan av åkern  till sjön.

  1. Falans lilla markområde på byns mark hade vid förrättningen ovan ingen större betydelse.*

Tabellen ”Sammanställning efter laga skifte

Här har tillförts dagens fastighetsbeckning, omräkning från tunnland till hektar samt ägarna vid Laga skiftets slut 1831.

Beteckning                                                Tunnland       Hektar           Ägare

Höga Ög A  = 1:4                                      24                                        11,6                                     Per Persson

Ög B = 1:3                                       26                                        12,8                                     Lars Jonsson

Ög C = 1:8                                       21                                        10;3                                     Sven Börjesson

Ög D = 1:5 – !:7                                26                                        12,8                                     Anders Andersson

Höga Mg E = 1:2                                       23                                        11,4                                     Sven Andersson

Mg F = 2:3                                       27                                        13;3                                     Ingrid Andersdtr ”Stomnamora”

Mg G = 2:5                                       23                                        11,4                                     Anders Linnarsson

Mg H = 2:4                                       26                                        12,8                                     Ingrid Eriksdotter

Mg I = 3:1                                        59                                        29;3                                     Prästgården Ägare: Kyrkan

Impediment                                               21                                        10,4                                     Se nedan: Ägare Jöns Hansson

Falan                                                                               2                                          1.0                                       ”Fale äng”

Summa:                                                     278 tunnland = 131,2 hektar

1 tunnland = 4936 m2 = 32,5 kappland (70,3 x 70,3 meter )

1kappland = 151 m2 = 1/32 tunnland (12,3 x 12,3 meter)

1830-års uppdelning av byn har i stort sett bevarats under de gångna åren. Ett par undantag föreligger dock.

Omkring 1850 sålde Anders Andersson Höga Ög D (1:6) halva gården (l:7) till_Per Persson Ög A. 1860 övertog Alfred Johansson båda delarna, som nu fick beteckningen Ög 1:6-1:7.

Omkring 1885 delades Höga Mg 2:5 upp i två delar: norra delen köptes av Lars Ericsson (Erska) (”Lars i Faledamm”), den södra delen av  Olof Johansson (”Flis-Olle”). Omkring 1885 återföre­nades även denna gård, då den inköptes av Anders Andersson (känd son handlare i Verled).

Från 1880 har ett otal tomter, utmed vägen till Viesbacke och trakten däromkring, avstyckats till sommarstugetomter.

I skifteshandlingar kan utläsas en mängd nu helt försvunna namn på områden. Några exempel: Bohl-åkra, Brann-åkra, Dräfte-kullarna, Floga-kärret, Gatan, Hykle-backarna, Hjorte-mossen, Högare-backar, Kjers-berg, Oxhagen, Russ-åkra, och många nu bortglömda. Men lätta att åter finna med hjälp av numren på tegarna på 1791 års bykarta. Dessa nummer anger i stort hur jorden kring byn en gång odlats upp: låga nummer i byns närhet, höga nummer längre från byn.

Benämningen på jordbeskaffenhet ger även viss anvisning: bästa jord ”böne-jord” (där bönor med fördel odlades), bördig mylla, svartmylla, lerbotten, slänter, backar, berg osv.

Vid fördelningen av areal fick olika gårdar olika storlek på innehåll, beroende på jordens beskaffenhet. Ett exempel: Höga Mg F och H fick ett par tunnland ”extra”. Detta berodde på, att marken norr Hålsjön var bara ”gungfly”. Då Grönån och Osbäcken rätades och fördjupades, sänktes vattnet i sjön med någon halvmeter. ”Gungflyt” torrlades och blev bördig åkermark.

Ett samtidigt studium av detta Laga Skifteshandling: tillsa­mmans med l791-års bykarta, berättar rätt mycket om Höga By. Troligen förrättades detta skifte utan några större trätor.

Slutresultat:

Förlust: Gemenskapen, samvaron och den skyddade vistelsen i byn.

Vinst. Herre på egen täppa. Ingen byfogde, som bestämde vad som

skulle göras och när. Smålotterna blev  stora  stycken där hästar och nya moderna åkerredskap kunde användas.

Men utflyttningen kostade den enskilde stora penningar och mycket extra arbete. Viss hjälp och penningbidrag kunde erhållas

En berättelse från utflyttningen: Väg skulle utläggas från ”Prästavägen” i Mellangårdens ”centrum” till stora landsvägen. När Mellangårdsbönderna kommit fram till en plats mitt emellan, skällde de så ohejdat på varann, att lantmätaren fattade humör, slog sin käpp i marken och skrek: ”här stannar uttagen väg, sedan får ni köra hur fasen ni vill”. Än i dag finns där ingen ut­tagen väg, man färdas på gammal ”hävd”.

Den 12 dec 1831 avslutade lantmätaren sitt arbete efter tio månaders verksamhet, den mesta tiden i byn.

Underlag för denna skrift: ”Karta öfver Höga by” år 1791. Skogs­karta för samma by 1775, ”utdrag ur Laga skifte” ”Berättelser av min farfar Carl Johan Andersson och far 0tto L Karlsson, båda Höga.

 

Det är jag som bestämmer – Av Everth Högabo

Det är som jag minns det, en sommarkväll i mitten av 1920-talet. Kritterna skulle hämtas in till ladugården. Farfar hade varit i en hage öster om gården och hämtat en så där fyra-fem månader gammal tjurkalv. De kom knallande nedför vägen till magasinet. Allt syntes gå lugnt och stilla, farfar först och kalven i en töm efteråt.

Så var det något som flög i kalven. Han tog sats och rände huvudet rätt i baken på farfar, som lyckades stå kvar på benen. Farfar visade inte en min av ilska, vände sig om och tittade en stund på kalven, som nu tydligen blivit något fundersam. Så fattade farfar tag i de små hornstumparna med vänsterhanden omvänd. Börjar sakta vrida runt huvudet. Då han kommit ett kvartsvarv, började kalven böla och åker ned på knä. Farfar fortsätter vridandet tills kalven faller ned på sidan, fortfarande bölande och sprattlande. Så släpper farfar greppet. Rycker i repet så kalven reser sig. Marschen mot ladugården fortsätter. Kalven lugnt och stilla bakom. Inte ett ord hade farfar använt sig av, bara sin enorma muskelstyrka.

De följande dagarna leder farfar kalven till och från beteshagen, utan att denne försöker att göra den minsta ansats till bråk. Den som bemästrade situationen det var farfar, på ett lugnt men effektivt sätt. Farfar var rätt kort, inte över 170 cm. Men han var i sin krafts dagar ett enormt muskelberg. Det var detta han just nu utnyttjat, även om han nu var nära de åttio.

Evert Högabo jan 2008

 

En ung forkusk – Av Everth Högabo

Min farfar Carl-Johan Andersson (1849 – 1934) berättade ofta om sin första färd som forkusk till Göteborg. Han skulle bara ha varit sex år gammal, då han av sin far Anders Jönsson (1817-07-28 – 1892-01-18) skulle ha satts som kusk på en fora tur och retur Hålanda – Göteborg. Jag hade lite svårt att tro att detta var riktigt. Men farfar berättade detta sanningsenligt och min far påstod alltid att detta skulle ha varit rätt. Anders Jönsson skulle enligt båda ha varit en speciellt sträng husbonde.

Det här med forkusk har sin speciella förklaring. Dels reste bönderna i Hålanda i samlade foror till Göteborg då de hade ärenden, beroende på överfall utmed vägen. De for sällan ensamma. Dessutom fanns en regelrätt ”fortransport” mellan Skara och Göteborg på den här tiden. Ofta var det då så ordnat, att bönderna utmed traden åtog sig att köra vissa sträckor med egna hästar. ”De bytte lass.” En trad var Hålanda – Göteborg, en Hålanda – Skara. Farfars forresa var alltså Hålanda – Göteborg och åter. Vändplatsen i Göteborg var ”Larssons i Redbergslid”, där det oftast var fråga om övernattning.

När farfar gjorde den här resan var det förmodligen sträng vinter. För hans del var det bara att se till att hästen höll sin plats och fart i kolonnen. Hästen klarade det mesta själv. I Göteborg skulle han fått hjälp av de andra forkuskarna att lossa och lasta.

På vägen hem slog kylan till ordentligt. Då foran kom fram till rastplatsen ”Ingeborgs ve Let” (avtagsvägen mot Alafors) upptäckte man, att farfar hade förfrusit båda fötterna. Då fick kuskarna se hur det var beställt. Farfar fick gå barfota i en dyngestad och trampa runt i hästgödseln till dess att han återfått känseln. Sedan ”lindades” fötterna och färden fortsatte hem.

Jag minns hur farfars fötter såg ut blålila, starkt uppsvullna och tjocka. Han kunde aldrig ha ”köpeskor” utan fick anlita någon av ortens skomakare. Ibland klagade han över värk i dem. ”Då ble de allti dålit vär om ett par dar.”

Om det här att vara flera i sällskap i dessa foror ska jag återkomma till i ett annat sammanhang. En farlig plats nattetid var bl a Skårs Lid.

Självfallet reste en del bönder själva till Göteborg i olika ärenden. Men då företogs resan alltid i dagsljus.

Forkuskarna var alltid utrustade med speciella vapen och utbildade att snabbt hantera dessa vid överfall.

Evert Högabo

 

Farligt att köra forlass nattetid – Av Everth Högabo

Jag har i ett annat avsnitt berättat om foror, som utgick från Hålanda. Jag nämnde där att forkuskarna hade vissa knep för att skydda sig. Jag skall här berätta vad farfar gjorde, om det behövdes, samt vissa ”redskap”.

Vissa sträckor utmed forvägen kunde vara farliga, för där uppträdde ”rövare”. En sådan sträcka var i en del av Skårs Lid. Där bodde förr en släckt som kallades ”Rosara” (Roos). De sista av dessa var fader Andreas och hans sex pojkar, ”änna vildinger”. En av dessa, Vilhelm hade dock fast anställning vid BJ i Göteborg. Den vildaste skulle ha varit Edvin (”Eddy”).

Forkuskarna hade speciella attribut för att skydda sig. I mitt föräldrahem i Höga, hade min farfar Karl-Johan Andersson, en del bevarade, som han en gång demonstrerade för mig.

Piskan var ett sådant. Skaftet till denna var ungefär sextio cm långt, alltså rätt kort. Men snärten var nog 150 cm. I dess ända fanns en 8-10 cm bred påse (pongen) som var fylld med blyhagel. Det fanns även en kortare piska, även den med blyhagelpåse. Utöver detta hade farfar kvar knogjärn. ”Di har ja allri behövt använna.” I ett låst skåp förvarade han en gammal revolver (unik sak med s.k. stiftantändning), som han ärvt efter sin far. Någon form av kniv eller dylikt nämnde han aldrig.

Men han berättade om en annan sak forkuskarna hade med sig. Det var en hårt torkad lem efter en stor tjur eller oxe. ”Den var lätt att ha med sig” Någon sådan fanns dock icke i vårt hem.”Pesen” förvarade kusken i stövelskaftet vid färd.

Han visade några gånger hur han använde den längre piskan. Han låtsades att han satt på ett lass. Först en tre till fyra snabba och kraftiga horisontella slag, fram över hästens huvud. Sedan två – tre först på ena sidan av hästen fram till dess huvud, därpå snabbt över till andra sidan. Med det horisontella slaget träffades den som försökte krypa upp på lasset bakifrån. Med de vertikala den som sökte hålla fast hästen i grimman. Blypåsen gjorde sitt till. Om de andra attributen nämnde han inte mycket.

Åter till ”Rosarna i Skårs Lid”. Eddy var död och begraven ett par veckor före den här händelsen. Farfar kommer förbi deras hus i Skårs Lid sent en månljus kväll. Mitt för huset stannar hästen. Vägrar att flytta sig. Farfar går fram för att se vad det var. Inget syntes. Så tittar han upp mot huset. Där står Eddy lutad mot väggen. Farfar lugnar ned hästen och när han tittar upp nästa gång är Eddy försvunnen. Hästen börjar gå självmant. Farfar: ”De va nött kunstit mä Rosara.” Han sade att han inte kände sig rädd. När skulle han ha varit det? ”Ja har allri vart rädder” sade han. Jag tror honom. Han var bara 160 cm lång, men ett enormt muskelknippe.

Vid ändstationen hos ”Larssons i Redbergslid” fanns höga och flera meter långa bås där fordonet nattetid lastat och klart för avfärd nästa morgon backades in. Skalmarna bands upp. Hästen bands i fordonet. Kusken lade sig ”invirad i täcke” ovanpå lasset och sov gott. Kom någon för nära blev hästen orolig och väckte kusken.

Evert Högabo

 

FÅTT POTATIS FASTNAD I HALSEN- Av Everth Högabo

Min farfar Carl-Johan Andersson i Höga kunde avhjälpa en hel del krämpor på väl folk som kreatur. På folk slog han åder, spjälkade benbrott (om de lovade att omgående söka läkarhjälp) drog axel i led samt hade sin mixtur (blyvatten) mot sår och revor. Ett ”medikament” som sved alldeles grymt då det användes. Till fä användes en typ av s.k. ”årbill”. Dessutom hade han ett mycket smalt 10 cm långt och skarpvässat rör, som han stack in i våmmen på en ko, då denna en tidig sommarmorgon ätit för mycket av daggvåt nyklöver.

Farfar berättade en gång i början av trettiotalet för mig följ- ande händelse. Han hade varit ”utsocknes” och på väg hem, åkandes på en kärra förspänd med hans kära häst Palla. Då han passerade en gård, kom moran rusande mot honom med full fart och ropade: ”Carl-Johan, du får hjälpa oss, en ko har satt en potatis i halsen.” Farfar stannade, hoppade av kärran och sade till Palla: ”nu står du stilla här medan jag följer med henne”. Väl framme på gården stod där två gubbar och stöttade en ko på väg att falla omkull. Farfar frågade vad det var fatt. ”Jo”, svarade bonden, ”kon har satt en potatis i halsen och X och jag skulle krossa den, så hon kunde svälja den”. ”Hur bar ni er då åt” frågade farfar. ”Jo, M stod på den sidan halsen och jag på denna. Han höll en stor vedklabb mot halsen och jag slog till mot potatisen med denna klubba”. Kon var nu väldigt illa däran. Hängde ned med huvudet, blod rann rejält ur munnen, hon hade svårt att andas och såg ut att ramla omkull när som helst. Farfar kände på halsen och såg så vad det var. ”Ni har ju sla­git struphuvudet i trasor på den stackaren. Hon ramlar ner och dör när som helst. Nu får vi avliva henne. Spring och hämta en rejäl yxa och en skarp kniv så ska jag göra vad jag kan.” Det tog inte lång stund förrän verktygen var på plats. Farfar måttade med hammardelen på yxa ett rejält slag mot kons pann­ben. Denna segnade ned direkt. Så tog han fram kniven och med ett vant snitt skar han av halspulsådern. Kon låg nu alldeles stilla och var död. Tre förvånade personer stod nu bara och tit­tade. Kunde inte få fram ett ord.

”Nu får ni ta hand om resten. Jag far hem”. Återvände till Palla och klev upp på kärran. ”Hem Palla!” Och så bar det i väg.

När farfar berättade om denna händelse, talade han om; både var gården låg och vad folket hette. Min far Otto har långt senare berättat vilka de var. Det finns barnbarn till dem i livet, men jag har därför beslutat att ej nämna deras namn eller vad gården hette.

Everth Högabo 2009

 

GAMLA ANNA I HÅLANDA – Av Everth Högabo

Anna Eriksson, eller som vi i vårt hem kallade henne, Gamla Anna, var född 1834. Hon hade någon tid varit intagen på Restads sjukhus, men kom efter utskrivning tillbaka till Hålanda. Där hon bodde hos en anförvant, Anna Nordberg i Torpa. Då denna av olika skäl ej längre kunde hysa Anna, kom hon sommaren 1898 till vårt hem i Höga, dit hon bett att få komma. Jag var då sex år fyllda och var med och bar hennes bibel vid flyttningen. När auktionen (kommunen auktionerade ut gamlingar till den som kom med lägsta budet) skulle hållas på hösten för det kommande året, bad Anna min far: ”du ropar la in mäk igen”. Men vid utropet av Anna var det en anan bonde från Höga, Mull-Olle, som ej ville släppa taget och kom med det lägsta budet. Anna visste om detta men sade inget.

Vid nyår kom Mull-Olle med häst och släde för att hämta Anna. ”Jag flyttar inte, å de du vet de”, sa hon, varpå hon gick till sin kista och hämtade ett papper, lämnade detta till min far med orden: ”läs detta du”. Där stod bl. a ”— ofvanbemälda Anna Eriksson, må ej af hvad här ofvan sagts, flyttas till ett ställe, där hon icke af fri vilja vistas vill —-”. Intyget var utfärdat av läkaren på Restads sjukhus.

Alltnog, Mull-Olle fick fara hem ensam. Några år senare flyttade Anna av fri vilja till en släkting i Råhagen, där hon senare avled.

Anna var en sällsynt klok och rättrådig kvinna, som alltid tänkte och rådde till det bästa då hon bodde i vårt hem, men hon kunde även säga ifrån på skarpen om det var något hon ansåg vara galet.

Anm: Detta är ett exempel på ”fattigvård”, där hjonen auktionerades bort till den som vid förrättningen bjöd lägst.

Everth Högabo i Hålanda

 

Gälla grisar – Av Everth Högabo

Ungefär 3 – 4 veckor efter födseln skulle grisarna kastreras. Äldre var inte bra.

Min farfar Carl-Johan Andersson i Höga, som var kunnig i det mesta både då det gällde folk som fä, fullgjorde alltid detta ingrepp. Utrustning: rakkniv, hink och en flaska med ”blysocker”.

När jag var i tioårsåldern, fick jag börja som ”assistent”. Min far Otto kunde aldrig biträda. Han var så blödig att han inte kunde nacka en höna. Proceduren var följande: Den fullgjordes i vårt kök. Jag satt på en stol med slutna knän och hade ett skynke över benen. Farfar tog kultingen i bakbenen. Lade den med huvudet mot mig och på rygg. Tryckte så in grisens huvud i mitt skrev. Jag fattade så grisens bakben och höll den i rätt läge. De sista åren satt farfar framför mig även han på en stol. Självfallet skrek grisen för full hals. Vad annat var att vänta. Ett snabbt snitt över den ena testikeln, med hjälp av tummen pressades denna ut, ett nytt snitt och denna var fri och kastades i hinken. Lika snabbt ingrepp på den andra. Men det var inte slut med detta. Så kom desinfektionen. Farfar hade hällt upp lite blysocker på ett fat. Doppade en trasa i vätskan och tryckte in sådan i såret. Men nu ökade grisens skrik till ett riktigt galltjut. Vätskan medförde en våldsam sveda. Jag vet detta av egen erfarenhet, då farfar behandlat sår och revor på mig med just denna vätska. Men operationen var över, grisen släpptes fri och snart bar allt frid och fröjd.

Jag tror att året var 1930 och jag var 13 år gammal och farfar var då 81. Han såg dåligt och var lite fumlig med händerna. Skulle han klara ingreppet denna gång? Det gällde att vara försiktig. Jag frågade: ”Skulle jag nu få lov att göra detta? Jag har ju sett på så många gånger?” ”Jodå, det går bra du har ju sett hur det gått till” Jag var hypernervös. Första ingreppet gick inte bra. Farfar var nära att återta verksamheten. Andra och tredje ingreppet gick perfekt.

Detta var sista året vi hade spädgrisar hos oss. Så mina färdigheter behövdes inte i fortsättningen. Nu får detta ingrepp bara utföras av veterinär.

Evert Högabo

 

Häddas – Av Everth Högabo

Häddas är ett litet ställe, som ligger utmed vägen halvvägs mellan Höga by och Viesbacke, på marken Stommen 1:3 och 1:4. Numera friköpt med beteckningen Stommen 1:16 och 1:17.

Vem, som en gång byggt stället, vet jag inte. I min ungdom beboddes stället av ”Hädde-Alfred” och hans hustru Hedda. Alfred var son till ”Långetorps-mågen” Anders Andersson, som brukade Långetorp 1:4. Han hade tre barn: Alfred, Sofia (Soffi på vinden).  Hon hade ett s k undantagsrum på vinden i manbyggnaden till sina döddagar. Den andra systern lär ha hetat Maria.

Enligt vissa rykten skulle A. A haft det ”dåligt ställt” och tvingats lämna gården i förtid. Något arv lär inte funnits till barnen, varför Alfred blev torpare. Om Häddas härkomst vet jag inget.

Alfred och Hädda hade två barn, sönerna Johan och Hjalmar. Mer om dem senare. Hur de drog sig fram på detta ställe är rätt obegripligt. De arrenderade en liten jordbit på Stommen 1:4. Därigenom hade de vinterfoder till en ko. Under Alfreds sista år förföll ladugården, varvid sonen Hjalmar helt resolut röjde enda rummet i huset och tog in kon dit. Sista åren, som Hädda levde, skulle hon haft hönsen i köket. Flera nu bortgångna bybor påstår att detta varit sant.

Hädda spelade munspel mycket bra. Vid fint sommarväder, kunde hon sitta på en stol utanför stugdörren och spela. Men kom det någon person i närheten, avbröt hon omgående och försvann in. Hädda lär ha varit folkskygg.

Alfred och Häddas sista levnadsår lär inte varit de bästa. Sonen Hjalmar hade inte de förutsättningarna att vårda dem på rätt sätt. När detta par avled vet jag inte.

Äldste sonen Johan Alfredsson .

Johan sökte i unga år arbete vid Tingstads Pappersbruk i Göteborg. Där råkade han ut för en olycka. Han fick in en arm i en pappersmaskin och blev av med densamma. Han flyttade därefter hem till Hålanda. Trots sitt handikapp drog han sig fram genom att hjälpa bönderna med åkerbruk eller i skogen. Han uppfattades alltid som gemytlig och lättsam människa.

Någon gång under 1920-talet flyttade han till en änka. Johanna Jonsson, som arrenderade Gatetorpet och bodde kvar där till sin död. Om Johanna sade han alltid: ”min tilltänkta hustru”. Mer än ”tilltänkt” blev det dock aldrig. Vad jag hört lär de två haft det bra tillsammans. Johan avled på Gatetorpet.

Yngste sonen Hjalmar Alfredsson.

Hjalmar var rätt svår att komma i kontakt med. Han var dessutom rätt hetsig av sig. Han övertog torpet efter föräldrarnas död. Hur han livnärde sig är rätt svårt att förstå. Vintertid var det lite skogsavverkning. Sommartid kunde han stundtals hjälpa bönderna. Hösttiden plockade han mycket bär ”en svåring att plocka”, som han sedan reste till Göteborg och sålde på torget. Den lilla folkpensionen, som han så småningom erhöll, hjälpte väl till att klara de sista levnadsåren.

Men han var ytterligt sparsam till naturen.

På trettitalet hade några av pojkarna (läs gubbarna) i Höga by inbillat Hjalmar att han borde skaffa hushållerska. Hjalmar nappade direkt. Tillsammans svarvade de ihop en ”frestande” annons, som infördes i Elfsborgs Läns Tidning. Den gav flera napp. Man hjälpte Hjalmar att välja ut rätt person. Så kom den stora dagen då ”huskorset” skulle anlända. Ryktet härom spred sig vida om i socknen.

Dagen före ankomsten hade Hjalmar varit hos Ejnar Anderssons speceriaffär och inhandlat en rejäl börda matvaror, bl a konserver. Så kommer den stora dagen. Hjalmar hade beställt skjuts av Gustav Larsson i Verled och mötte själv upp vid Nygårds station. När Gustav L avlämnade paret i Höga, hade han en viss aning om att en ny snabb skjuts ”stod för dörren”. Och mycket riktigt. Damen ifråga kommer med ilfart tillbaka och beställer omgående ny skjuts. Nu tillbaka till Nygård. Av Hjalmar syntes inte ett spår. Men ryktet om återfärden spred sig blixtsnabbt i bygden.

Mot kvällningen samma dag kommer Hjalmar tillbaka till affären med föregående dags inhandlade varor och slänger utan ett ord upp dessa på varudisken. Einar visste redan då vad som hänt, men låtsade om ingenting. Under tiden han räknade in de returnerade varorna, frågade han lite försiktigt: ”kom hon inte?” Hjalmar kom med svaret direkt: ”de gjorde ho – men fanskapet vände i dörra”. Ejnar lyckades lägga upp ett förvånat uttryck, men sade ingenting.

Detta lär ha varit Hjalmars enda s k fruntimmersaffär. Han nämnde senare inte ett ord om detta. Efter detta saknade han intresse ”för fruntimmer”.

Om Hjalmars sista år vet jag intet. Han lär ha blivit omhändertagen av socialvården.

Everth Högabo

 

JULBAKET  –  Av Everth Högabo

Julbaket bestod av ett s. k storbak. Brödet skulle näm­ligen räcka ända fram till Tjugondagsknut, däri inräk­nat alla julkalasen. Detta tog två till tre dagar i an­språk.

Det bröd, som skulle användas till vardags bakades av sammalen råg, där inblandningen utgjordes av korn- eller bönmjöl. Av likvärdig sats bakades även tunnbrödet, kakor med hål i mitten och som hängdes upp på brödstången. Skulle man ha tunnbröd, bröts detta på stången utan att man behövde lossa densamma från upphängningen. (Brödspettet.)

Finbrödet bakades av handsiktat rågmjöl. Man bakade run­da kakor, sirapslimpa och vörtbröd. Till barnen – i främsta hand – bakades små runda kakor, korsvagnar, grisar och gubbar, som skulle ingå i julhögen på julaftonen.

Rågbröd användes ganska länge mest till helgdags, nästan under hela 1800-talets första hälft. (Vetebröd kom ju långt senare.)

Min far Carl Johan Andersson berättade från sin barndom (född 1849) då folk från Bjärke Härad var hos farfar och spanntöskade (med slaga). De höll sig själva med mat, men brödet hade tagit slut för dem. De erbjöds då få bröd ba­kat av råg, men avböjde detta med orden: ”Näe, vi äter inte aent än havrebrö, vi tôl inte rôgbrö”

Anm. :

Under baket var manfolken mer eller mindre portförbjudna i köket. Bröd var satt på jäsning över allt, inte minst på de 2-3 meter långa och 50 cm breda ”bakelava”, som kunde staplas på en höjd av 8-10 stycken.

Evert Högabo

 

Julosten ystas – Av Everth Högabo

I slutet av september, medan djuren ännu gick på bete, skulle julosten ystas. Detta var ett grannlaga arbete och fordrade stor erfarenhet om det skulle lyckas.

Vid detta tillfälle kom de stora kopparkittlarna rymmande 100 – 150 liter, till användning. Nu hade inte gården så mycket mjölk som behövdes för detta yste, varför man gick till­väga på två sätt:

ysta i omgångar under ett par dagar och samla ”plocka”ostmassa eller att ställa till med ”ystekalas”.  Detta tillämpades mest.

Ystedagens morgon infann sig granngårdsmororna med sitt tillskott av mjölk. Det var även vanligt, att man gick till de ställen, som inte hade någon ko. Mororna skulle nu fägnas med en ”ystesmörgås”, som bestod av en fjärdedel av en stor vetekaka (tidigare rågkaka), bredd med ett tjockt lager smör och på detta socker och kanel. Kakan avsmakades med endast en liten bit, då sed var att den skulle medföras hem, så att alla fick smaka på densamma.

Till ystet användes hemtillverkat löpe. Detta gjordes på följande sätt. Då man tidigare hade slaktat kalv (enstaka fall gris) tog man tillvara kalvens löpmage. Innehållet töm­des i en skål, rensades noga från främmande föremål som strå m m, tömdes så tillbaka i löpmagen, efter en liten till­sats av salt. Löpmagen hängdes nu upp över spisen där den fick torka. När man senare behövde ostlöpe, togs den torra löpmagen ner, lades i vatten varvid en vätska uppstod, löpe eller ”löpespat”. Detta skulle förvaras i en träbytta, som kallades för ”löpebötta”. Ibland kunde någon gård tillverka löpe, som kunde räcka för hela byns ystande. Detta kallades för ”rotelöpet”.

Då mjölken värmts upp till 55-60 grader, slogs ostlöpet på under omröring. Då. ”skar sig” mjölken och ostämnet fälldes ut. Detta – ”plockan” – togs nu upp och lades i fyrkantiga, vackert utsirade ”ystekar” i vilka en handduk placerats. Vasslan kramades ur över en balja. Ostmassan skulle därpå vara ca. en tredjedel över karkanten. Denna del hölls sam­man av handduken. Osten torkade efter hand samman till karets höjd. Varje dag fick den vändas i karet morgon och kväll till dess den behöll formen och ”skinnats”. Då togs den upp försågs med ”maggördel” samt lades i värme för att ytterligare mogna.

Anm. :

Detta förfaringssätt att tillverka löpe torde i dag vara ett ganska okänt begrepp,

Angående vackra ostkar: se Hålanda sockenbok sidan 304. Det berättades även av far, att till den vassla som blev kvar vid ystet, tillsattes lite kärnmjölk och genom ett nytt uppkok fick man fram någon ”plocka” som man åt direkt.

Everth Högabo  1994

 

”Klockare Martin” – Av Everth Högabo

Ägare:           Martin Persson

Hustru:          Ida

Barn:             Fritz Martinsson f 18/8 1904, d 4/7 1970

John Alrik flyttat till Gbg

Evald flyttat till Sandåker

Per flyttat till Gbg

Ella flyttat till Gbg

Annie Jung? flyttat till Älvängen

Annies dotter Britt

Enligt Evert Högabo:

Martin Persson kan ha kallats för ”Klockare- Martin”. Det kan härledas till att just sista man som bebott Båtsmanstorpet var Högbåtsmannen och klockaren Lorentz Ring. (se Hsb sid 350)

1911 köpte Martin Persson torpet

Martin var ju arrendator av Höga Prästgård i många år. Sina sista år bodde han på

Höga Östergård ”Sväs i Berget” kallades detta hus.

Martin var en legendarisk och skicklig jägare. Med sin s k ”ormbössa”, en Hammerless med avkortade pipor. Det var så här: Martin var ute och jagade. Han sköt ett skott mot en orm. Den dog inte strax. ”Jag skall ge dig en skjuts” sade han. Trär ner ormen i ena gevärspipan och fyrar av ett skott. Det räckte med att pipan brast av just vid ormens svans. Hade den sprängts hade det gått illa för Martin. Piporna sågades nu av – ca 15 cm förkortade. Men vapnet fungerade, men med lite extra hagelspridning. Med den sköt Martin mycket vilt.

Barnen: Jo de känner jag väl allihop. Per och Ella var ungdomskamrater till mig. Av Alrik köpte jag en motorcykel av total okänd (ökänd senare i tiden) tillverkning. Den hade aldrig ljuddämpare. Körde i 4 månader utan körkort. Ingen bönpall. En trädkloss med tyg över. Stackars flickor, som åkte med ibland!

 

MARKNADSRESOR. – Av Everth Högabo

Det var inte särskilt vanligt att bönderna i södra delen av Hålanda besökte marknader. De, som bodde i Livered var däremot ofta på Sollebrunnsmarknaden. Men jag ska nu berätta om två marknadsresor, jag fick vara med om. Året torde ha varit 1935.

Efter några års uppehåll började min far Otto, åter med att föda upp spädgrisar. Fram i början av försommaren hade vi en kull på sju kultingar. Men trots att de varit till avsalu en längre tid, hade det inte gått att avyttra en enda av dem i bygden. Läget började bli lite bekymmersamt. Av de sju kultingarna, skulle sex säljas. En skulle födas upp och slaktas som julgris till det egna hushållet. Det var nu som far bestämde sig för ett marknadsbesök. I detta fall Kungälv.

Vi hade förberett oss väl. Jag skulle få följa med. En ”lätt” åkvagn hade vi fått låna av morfar Bernhard i Torpa. På den hade kvällen före avresan placerats en säck med hö, en tornister med havre samt en spann för vattning av Mille, som skulle dra ekipaget. Till Kungälv var det bortåt dryga tre mil, varför vi fick starta i ottan. Lådan med sex grisar var packad bakpå vagnen. Mor Ellen hade försett oss med rejäl skaffning: två termosar med kaffe, rikligt med smörgåsar och kaffebröd, samt två flaskor med hallonsaft. Mille var rask av sig, så resan gick rätt bra, trots avståndet. Vid Jordfallets färja i Bohus var det en rejäl kö av marknadsresenärer. Hästar, åkdon. kor. grisar och mycket annat. Det blev en del väntetid. Men när vi skulle köra ombord på färjan vrenskades Mille rejält. Var han rädd eller ville han hem. Far fick ta honom i betslet och leda honom ombord. Vi kom emellertid fram till ”Komarken”, jag vill minnas att marknadsplatsen i Kungälv kallades så. Fick en bra plats i ”grisområdet”. Mille selades av och bands i vagnen. Fick vatten och hö. Själva pallade vi upp grislådan för beskådning. Priset för en kulting fick vi lyssna oss till. Det blev fem kronor styck. Inte särskilt högt. Vår närmaste granne var en Hisingsbonde, tror ja. Det verkade så på språket. Samtidigt som han pratade, så stod fradgan ur munnen. Han visade upp sina grisar på ett speciellt sätt med ena handen under frambenen och den andra i bakbenen, fick han grisarna att se ovanligt stora ut. Folk kom, tittade, frågade på pris och fortsatte vidare. Ingen av oss lyckades bli av med någon gris. Säljstopp, lindrigt sagt.

Jag rörde mig lite om på marknadsplatsen. Beskådade de olika varustånden med alla dess utbud. Köpte en ”billig” Morakniv för en krona och visar stolt upp den för far. Hans omedelbara kommentar: ”Den kunde du ha köpt av Ejnar i Verled för sjuttiofem öre!” Jag köpte ingenting mera.

Runt omkring på marknadsplatsen strövade Zigenarföljen. Kar­larna var och mosade i vagnar och kärror. Kärringarna med en hop av ungar kring sig ville spå om en framtid. ”Lägg tio öre i min hand och du ska få veta vilken lycka som väntar på dig.” Nej, tack. Det var vi inte intresserade av. Mille gillade inte doften av personerna. Han vrenskades och fnyste väldeliga. Far måste lugna honom ordentligt. Anade han någonting märkligt? Fram mot tiotiden inträffade något som väckte allas uppmärk- samhet. Mitt på marknadsplatsen rök två tattargäng ihop och slogs för det vilda. Svordomar ekade över platsen. Flaskor och andra tillhyggen användes. Knivar tror jag inte förekom. Runt kämparna stod käringarna och ungarna och skrek och hejade på. Dock utan att ingripa. När striden rasade som värst kom två poliser med dragna sablar, åtföljda av tre ordningsvakter (fjärdingsman?) med polismössor och banderoller på vänstra armen. All kommers upp­hörde i avvaktan på resultatet. Efter en stunds fäktande och rop stannade slagsmålet helt raskt upp. Kämparna skildes åt. Men kärringarna stod kvar en stund och öste galla över var­andra. En av vakterna hade blivit av med sin mössa i tumultet. Den låg nu söndertrampad på marken. Annars verkade allt lugnt. Jo, en och annan s.k. nasare for runt med diverse utbud. Liksom några som tittat lite för djupt i flaskan. Mille fick sin havre i tornistern. Vi åt av vår resekost. Far hade varit borta och köpt några ”Kungälvs pepparkakor” att få med hem.

Framemot tolvslaget började i stort all verksamhet att avstanna. Far beslöt nu fara hem med de sex grisarna. Ingen såld. Mille var otålig och ville iväg. Den här gången vrenskades han inte med att gå på färjan. Ingen behövde mana på honom under hem­färden, som kändes lite dyster.

Så småningom hamnade vi i Skår i Skepplanda. Där kom vi sam­språk med en bonde. Han bjöd far åtta kronor för två grisar, samt pengar när de råkades nästa gång. Det blev affär. Vi blev bjudna på kaffe. Gott, för vårt var slut. Far fick dessutom en kaffehalv. Men utanför på gården stod Mille och gnäggade och sparkade. Han hade fått en knippa nyslaget gräs, men rörde det inte. Han ville hem.

Sent på eftermiddagen eller mot kvällningen kom vi hem till
Höga. Farfar, Carl-Johan, mötte upp på gårdsplanen. Tittade ned i lådan men sade ingenting. Hjälpte oss in i ladugården med lådan. Där vilade modersuggan i lugn och ro. Den hemmavarande kul­tingen låg proppmätt vid sidan. Han åkte nu på några rejäla
snytingar av de hemvändande fyra syskonen, som med våldsam
energi tog för sig på ”matbordet”. Inte så märkligt med det.
De ha ju varit utan föda i en femton timmar.
Någon vecka efter Kungälvsresan, kom en granne till oss, Johan
Magnusson och berättade, att han skulle utföra ett jobb i Sol-
lebrunn, samma dag som det var marknad där. Han hade en liten
lastbil. Borde vi då inte åka med och sälja de resterande
fyra grisarna. Far tvekade. Men jag hade fått blodad tand och
menade att detta skulle jag nog klara av. Far gav med sig. Jag
skulle få göra min andra resa på egen hand.                    i

Då dagen var inne, bar det iväg. I Sollebrunn fick jag en bra marknadsplats, så där 30 meter öster ”Gästis”, en liten servering. Till vänster om mig stod en liten tyst gubbe. Till höger, en bastant man från trakten (av språket att döma). Han hade ett stort helskägg och var nog i sextioårsåldern. Vi sam­rådde litet, om vilket pris vi skulle ta. Sex kronor ansåg jag. Fem sade gubbarna, och så fick det bli. Ibland kom det någon spekulant, jämförde, prutade och – gick. Ingen av oss tre lyckades sälja någon gris. Klockan började dra mot elva. Trist dag. Då kom jag att tänka på vad far sade vid avfärden från Höga: ”Du får behålla en krona för varje gris du säljer.”En sporre att göra affär, en krona. Jag tittade bort mot Gästis. Det borde räcka till en kopp kaffe och ett wienerbröd, kanske  t o m två. Men så kom jag in på en annan tankebana: Jag borde väl få göra som jag vill med den kronan? Jag slår ned priset till fyra kronor per gris. Just då, kom en gubbe och tittade lite extra på mina kultingar. Jag böjde min fram mot honom och sade lite tyst ”FYRA KRONER”. Då tog det eld i grannen till höger. Han högg tag i min högerarm, ruskade om och skrek: ”Hele, du sa’ inte stå här å bynka bort gresera dinna. Då sa’ du få stryk!! Jag blev faktiskt rädd. Sade till min ”köpare”: ÄH, det är FEM kronor ”. Han lade upp ett flin – och gick. När klockan drog mot tolv började folk dra sig bort. Ingen av oss tre hade gjort någon affär. Sidogubbarna talade om avfart. Just då kom Johan Magnusson. Vi lastade på våra grisar och for hem.

Hemma mötte far och farfar. Det blev inte mycket sagt. De tog hand om grisarna. Jag slank i till mor Ellen och fick en rejäl portion stekt potatis med fläsk och löksås. Senare på dagen fick jag redogöra för min marknadsresa, även om den rasande gubben. Far tyckte dock det var synd att han hörde mitt låga bud. Jag var nu en erfarenhet rikare på affärsliv.

Några veckor förflöt sedan. Far hade lyckats sälja tre smågri­sar där hemmavid. Den fjärde skulle uppfödas tillsammans med vår julgris och säljas till slakt.

Far hade nu bestämt sig: ingen mer grisuppfödning i fortsätt­ningen. Avelssuggan hade gjort sitt och skulle säljas. I Hålanda verkade då en ”hemmaslaktare” Per Andersson på Gästgivargården. Vid ett besök av honom hemma i Höga, tog far med honom till ladugården, visade suggan och sade: ”Ge mig ett bud på den.” Per skakade på huvudet och sade: ”Vågar inte, för då blir du arg.” ”Bjud något!” ”Trettiofem kronor” svarade Per. ”Ta den, den är din” svarade far. Detta hade inte Per tänkt sig. Men affär är affär. Två dagar senare levererades suggan i Gästgivargården för trettiofem kronor. Suggan vägde väl sina modiga nittiofem kilo. Det blir knappt 3o öre kilot!! Inget att göra. Bort skulle hon ändå. Tre dagar senare körde Per omkring i bygden och sålde nymalen fläskfärs. Han kom hem till oss i Höga. Mor Ellen köpte två kilo, pliktskyldigast!

Trettiotalet var enormt svåra tider för alla. Så också för bön­derna. Jag har studerat fars efterlämnade minnesanteck- ningar. Tio – femton kronor för en spädkalv till slaktaren. Trettio för en gödkalv. Sex till sexochetthalvt öre för mjölk, som levererades till det mejeri vi förestod. Utmed vägarna stod massor av famnvedstravar. Överfullt i sädesbingarna.

I Göteborg hade jag en farbror, två kusiner och en morbror som gått arbetslösa i flera månader i sträck. I Verled inhys­tes ett tiotal s.k. AK-arbetare, vars arbete bestod i att måla järnstolparna på den stora kraftledningen som gick mellan Trollhättan och Alingsås. Lönen lär ha varit en krona per dag, plus mat och husrum. Svåra tider för alla detta decennium.

Men så dök en viss Herr Adolf Hitler upp och hela läget kom att snabbt ändras under decenniets sista är

Ur minnets bok – – – –

Everth Högabo 2009

 

Tillverkning av potatismjöl och potatisgryn. – Av Everth Högabo

Tillverkningen av dessa för ett hushåll så viktiga produkter ägde rum på gårdarna långt in på 1900-talet. Från början ägde detta arbete rum för hand, då potatisen revs på vanliga riv­järn. Under seklets början revs den på potatiskvarn dragen av två man, Detta förekommer väl knappast numera, i varje fall inte i Höga by.

På hösten då potatisen togs upp, togs vanligen det parti un­dan, som var avsett för potatismjöl, ungefär 1-2 tunnor på varje gård,

När kvällarna blev långa och mörka, togs rivjärnen fram. En träbalja placerades mitt på köksgolvet. Runt denna satte sig nu husfolket med sina rivjärn och bunkar. Bunken tömdes i träbal­jan alltefter de fylldes. Det fanns nästan ingen, som hade något skinn kvar på högra handens nedersta lillfingerled när det rivits färdigt. Det fick nämligen inte bli för stora bitar av potatisarna.

Nästa moment var silningen, Detta skedde vid gårdsbrunnen. Två baljor sattes fram. Den ena fylldes med vatten. Över den andra lades två käppar och på detta lades ett siktesåll, I sållet östes portionsvis den rivna massan samtidigt som man under omröring öste på vatten ur den andra baljan, stärkelsen urvattnades nu. Resterande del av massan kramades till bollar och lades i ett annat kärl. Detta blev koföda. När förs­ta silningen var klar, togs ett såll med finare maskor fram och massan silades en andra gång, Efter hand sjönk stärkel­sen till botten.

En gång om dagen byttes vatten. Men innan detta gjordes fick man skrapa bort det bruna lager, som avsatts ovanpå stärkelsen. Då det nya vattnet fyllts på rördes stärkelsen upp. Så höll man på till dess stärkelsen var alldeles vitt.

Så fort stärkelsen höll ihop skulle det torkas. Man skar upp fyrkantiga bitar. Var vädret vackert lades dessa för torkning utomhus, vid dåligt väder inomhus. Då stärkelsen var genomtorrt, siktades detta efter söndersmulning med händerna. Ett fint såll så att mjöl och gryn åtskildes.

Så var behovet av stärkelsegryn och stärkelsemjöl säkrat för ett år framåt. Så som det synes var det mycket arbete, men det kostade ju heller inget i reda pengar. Tid hade man ju alltid,

Sista gången potatismjöl tillverkades i Höga Mg var tro­ligen 1925 eller 1926.

Everth Högabo 1994

 

Spottkoppen – Av Everth Högabo

På 1920-talet och tidigare fanns det hemma i Hålanda en alldeles speciell ”attiralj”, som kallades ”spöttkupp”. Som regel fanns det flera och utplacerade på vad man skulle kunna kalla strategiska platser i de olika rummen.

De var tillverkade antingen av stabilt gjutjärn eller av uthamrad mässing. Båda typerna var försedda med olika mönster. De av mässing var väldigt fint ornamenterade. De liknade mest en djup tallrik eller skål, ca 20 – 25 cm i diameter. Varje sådan hade sin bestämda plats, allt efter ägarens villkor eller önskemål. De var fyllda med finhackat enris.

Så var det placeringen.

Normalt stod det en spottkopp placerad innanför köksdörren. Den brukades inte bara av husets folk, utan även av manliga besökare, som använde sig av snus som vanemedel. Bra för tänderna sade man. Även de som inga tänder hade.

Men manfolken hade även sina egna ”avstjälpningsplatser” i egna hemmet. Oftast var det vid deras matplats vid köksbordet eller vid sängkanten. Att dessa uppsamlingskärl skulle räknas som ohälsosamma var det ingen som tänkte på. Jo, de stackare som svarade för dess rengöring, husmor eller piga.

Men man måste ju servera även gäster. Var det kalas stod en särskild spottkopp av mässing vid kakelugnen. Den frekventerade gubbarna innan de tog för sig av den varma toddyn. Hade det blivit lite mycket av den varan, kunde det hända att det blev lite svårt att träffa rätt.

Rengöringen, ja det ålåg husmor eller i de flesta fall pigan att ansvara för. Det skulle ske på lördagen. Bedöm själv hur en sådan attiralj såg ut då. Tömning, skurning, skrapning,  ordentlig rengöring, hacka nytt enris, och sedan placera den på sin rätta plats.

Jag har på många auktioner genom åren sökt en sådan här spottkopp. Putsa upp den och ha som ren curiosa. Men aldrig funnit någon. Kanske såg husmor till att tingesten helt kom att förstöras. Helt förståeligt.

I samband med snusande kan jag inte annat än berätta om sådan händelse i mitt hem i Höga. Min far, farfar och drängen snusade alla tre. Det hörde till kutymen att då min mor lördagshandlade, köpte hon även en stor strut av varan för karlarnas veckobehov. Snuset hälldes i en glasburk med lock och placerades på ett lämpligt ställe, där var och en kunde fylla på sitt behov i sin dosa.

Det var ofta kusiner från Göteborg hemma hos oss i Höga under en eller annan sommarvecka. En jämnårig till mig kom på en idé 1925 att vi borde ”smaksätta” snusen. Vi letade i mors kryddhylla och fann en lämplig ingrediens. Starkpeppar! Gubbarna lade in, spottade och sköljde munnen. Så fick de sår i munnen. Då skvallrade någon närstående.

Fan vad det sved i ändalykten sedan!

Evert Högabo i Hålanda

 

Uppsnappat – Av Everth Högabo

Kalas i Falan

I början av 30-talet hade syskonen Annie och Hans Johansson i Falan inbjudit några bekanta till ”kalas”. Mina föräldrar var som vanligt med. Det var en mycket varm och het sommar- söndagseftermiddag. En av gästerna var Martin Johansson i Vrångekärr.

När kaffet var drucket, försvann karlarna ut för att ”lufta av sig lite”, d v s bakom närmsta knut. Kvar inne råkade så Martin i Vrångekärr vara. Efter en liten stund kommer så värdinnan infarande och viftar med händerna och säger: ”det är bedrövligt vad hett det är idag. Vet ni vad vi tar och gör fruntimmer. Vi går ner till Sjön och badar allihop!”

Då far Martin upp där han satt ”gömd” i vrån och utbrast: ”Nej, det låter ni allt bli, för då kommer varenda fisk att hoppa ur sjön.” Det blev inget bad, men mycket skratt.

Fästmöbyte

En av pojkarna i vår omgivning hade helt hastigt bytt till en ny ”fästmö”.

Min mor Ellen träffade hans äldre broder ett tag efteråt och frågade då denne: ”Vad tycker du om din brors nya fästmö?”

Svaret kom direkt, på hans genuina sockenmål: ”De ska ja sega dä Ellen, um hennes huvve suttet på en gris, så skulle ja allri ta en fläskebete i min käft. Klara besked.

Färgsättning

När den nya prästgården byggdes i Höga, kom av sparsamhetsskäl ett vindsrum att ha lämnats omålat. Pastor Johansson inredde då detta på egen bekostnad. Han hade lite egna tankar om färgsättning. När rummet var färdigmålat, bad han arrendatorn på prästgården (Rickard Andersson) att komma med och beskåda verket, där färgsättningen faktiskt var rätt besynnerlig. Uppe på rummet frågade prästen Rickard: ”Nå, vad tycks?” Rickard drog på svaret. ”Men säg arrendatorn, vad tycker han om färgen? Svara sanningsenligt!” Rickard: ”Ja, ska ja göra de så likar de mest apskit!”

Pastorn lär inte ha frågat mera om färger – ett ärligt och sanningsenligt svar kan bita hårt.

Evert Högabo

 

Var skulle vi vara – Av Everth Högabo

Vintertid hade vi ungdomar ingenstans att ta vägen om vi ville roa oss. Ville vi dansa fick vi åka till Folkets Hus i Lödöse eller Älvängen. Och det var rätt sällan vi gjorde det. Lördagarna vintertid kunde vara rätt trista. Trava upp till ”höjda” (Mauritzberg) och träffa ”uppegårdarna” prata bort någon timma och sedan vandra hemåt. Ibland kunde vi träffas i något hem.

När Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU) bildades1930 kom kravet att vintertid söka någon lokal där en eller annan fest kunde avhållas.

Då Verner Eklund byggt nytt manhus i Höga fick vi hålla till där. Från en sådan fest har jag ett alldeles speciellt minne.

Vi var tre pojkar som skulle spela upp en sketch. ”Beväringsmönstring.” Alf på Grimsäng skulle vara major och mönstringsförrättare i en hopplockad uniform. Harry i Ekhagen skulle vara läkare i vit rock. Jag skulle vara den som mönstrade. Jag skulle komma in i bara långkalsonger och undertröja. Kalsongerna var trasiga och hade gula fläckar både fram och bak. Allt genomfördes till ”folkets jubel”. Men jag hade mina aningar. Trots att jag gömt byxorna på säkert ställe var de borta då spelet var avslutat. Men jag hade garderat mig. Karl-Johan i Vrångekärr förvarade ett par i reserv. Jag skall aldrig glömma ansiktena på två förvånade kamrater, då jag efter spelet inträdde i dessa. Mina ordinarie byxor låg senare på kvällen på ett bord i köket.

Så kom bygdegården och löste problemen.

Evert Högabo

 

 

 


Bilder och dokument från Höga..

Visa fler bilder & dokument ›



Tillbaka till överordnad plats

Publicerad av

Åke Karlsson
Åke Karlsson Bygdebandsredaktör för Hålanda hembygdsförening. Om du har information om, eller bilder från, Hålanda är du mycket välkommen att ringa till mig på telefon 0520-668384, eller skriva till mig på adressen akmt43@gmail.com