Värhuvud..

Kategori: Bebyggelselämning

Kordinat : 58.05417797596294,12.385673343655895

Koordinater: 58.052679, 12.390875

Information om Värhuvud..

Vid Värhuvudet finns endast en boning kvar ”Hansa-Karls”. Där fanns som mest elva stycken boplatser.

Värhuvud.

Ägare:   1:2   1/8   1/3         Karl Edvin Augustsson, Långemaden

Sista brukare: Anders Larsson d 1917

Ägare:  1:3   1/32                Karl August Bernhardsson, Marberget

Sista brukare: Anders Larsson d 1917

Ägare:  1:4   1/16                Viktor Andersson, Eket

Sista brukare: Sven Nilsson d 1923

 

Änkan:                                Karolina Andersson f 1858

Ägare:  1/32                        Karl August Bernhardsson f 7/2 1880

Ängshagen.

Ägare:   1:5                         Viktor Andersson, Eket

Sista brukare: Sven Nilsson d 1923

Karl Alfred Andersson f 26/9 1884

 

Byn Värhuvud i Hålanda 1958. – Av Everth Högabo

74-åring sista invånaren i väglösa byn Värehuvud.                                                   2006-05-23

Karl Andersson i Värehuvud, har levt ensam i en liten by de sista trettio åren. Egentligen kallas Andersson för ”Hansson” av den anledningen att fadern hette så. Det har gått fort med avfolkningen i Värehuvud. Byn som vid slutet av 1800-talet hade elva – tolv familjer i lika många stugor, har raskt utplånats. Efter sista grannen var det auktion 1923.

Men sista medlemmen av Värehuvuds byalag verkar kunna hålla stånd i sin by ännu många år. Han är 74 år och rask och kry och lever sitt eget liv i absolut enskildhet. Det har aldrig funnits vägar till Värehuvud. Vintertid bör väl en häst med ”stockesläpa” kunna ta sig dit när mossarna bär, cykel är otänkbart.

Stigen genom storskogen är gångbar, bitvis meterhöga snödrivor och som omväxling balansgång över nedruttnande broar och porlande vårbäckar. Gång över mossar, som vi bedömde som livsfarliga, men som vår vägvisare Alrik helt nonchalerade.

Ödegårdar och ödetorp kantade stigarna. Skogen höll på att ta igen de med möda brutna åkrarna, – stengärdesgårdarna vittnade om slitet. På vår timslånga vandring träffade vi blott på två bebodda ställen. Vid Bränna bor två personer kvar och vid Eket trotsar två personer ensligheten.

Och långt därifrån in i skogsbygden bor ”Hansson”. Ingen var hemma när vi knackade på och det var trötta och besvikna vandrare, som slog sig ned och funderade om strapatserna varit förgäves.

Men ur dunklet bakom vedboden kom Andersson med yxan i näven och en björkstam på ryggen. Han tittar förvånat på besökarna, tar emot och berättar villigt om gamla tider.

Jodå, det var allt mycket folk här, men det var längesen nu. Här bodde ”Andreas och Katrina”

med sina tio barn. Deras stuga såldes 1899 och barnen for till Amerika, Norge och Göteborg. Och det var ”Olaveses” som var bror till Andreas. Det var han som tyckte stenarna började bli tunga när han nått de nittio åren. På Gräsås bodde ”Daskens”, han hade tjänat på en herrgård, därav namnet. Anders kom bara hit och övertog en stuga. Stina och Johannes hade en stuga som Gustav övertog sedan.

Så var det ”Ljungkvistens”, det var han som sköt den sista björnen i trakterna. Det var längesedan. Vargar fanns senare inpå 1850-talet. Anders Mattson bodde där borta och så hade vi ju ”Klinten”. Innan vi hade stuga här, bodde far min, Anders Hansson, där borta (pekar). Vi var tre barn, jag hade två systrar Ada och Fina. Den ena är död och den andra vet jag inte var hon är.

Men konstigt var det, fortsätter Andersson, det var en som lyckades skrapa ihop tre tusen medan andra fick ”gå med påsen”, en gick ända ned till ”Gammelösa” för att tigga halm.

– Hörde du talas om henne som alltid hade så bra med ägg? Se hon hade alltid hönorna gåendes i köket och de värpte nästan året om. Hon begav sig på gamla dar till Hisingen och blev piga där. Många barn var det i stugorna och gubbarna var på flera ställen elaka.

Den gubben som på sin ålders dagar, var så klen att han måste ha kryckkäpp när han gick efter jordemoran, hade inga sympatier, inte heller den om vilken här berättas.

Det drog ihop sig till ”kyrketagning” i ett fattigt hem och kvinnorna skulle vid återkomsten ha lite festligt. Hustrun hade kokat blåbärskräm och skulle bjuda väninnorna denna läckerhet. När hon kom hem och skulle överraska fruntimren med kalaset, hade gubbrackarn ätit upp all krämen och frun fick stå där med skammen.

Det fanns elaka gubbar och beskedliga gubbar. Det fanns duktiga mödrar men också de som bakade ”eländiga lefser”, sega och brända, som barnen fick skämmas för i skolan, när det inte  varit svårare att få bröd av materialet.

Skogens djur har tagit herraväldet över Värhuvud. Om människorna sår, skördar älgarna. Det är endast kornet, de inte har smak för. Älgar fanns det inte förr i tiden. Nu översvämmar de markerna och liksom dovhjortar och rådjur beter de sig som tama. Haren skuttar ogenerat utanför förstukvisten hos Andersson och djuren funderar liksom på hur länge den ensamme mannen skall vara kvar i deras rike.

Vägarna kom aldrig att nå till Värhuvud och tänka på elektricitet och telefon är utopier. De små stugorna är nedrasade och borta. Blott taket på ”Olaveses” hopsjunkna ladugård syns än. Det är bara Karl Andersson, som kan peka ut var stugorna legat.

Det syns svårt att leva i dessa obygder men än värre att dö där. Men byns sista invånare trivs med sitt isolerade liv. Det är längre emellan besöken i den avlägsna byns handelsbod.

Vi tar avsked i kvällningen och Karl Andersson ”Hansson” går in till sitt och snart har han tänt brasan på den öppna eldstaden. Fotogenlampans gula sken lyser svagt genom rutorna. Vildmarken är vacker och lugnet fullständigt. Snart tittar skogens djur fram ur sina skrymslen.

Självägande Anders Hansson               född 1840-09-29                               Död 1903-04-16

Hustru           Anna Britta Nilsdotter     född 1850-09-19 gift 1880-10-26.     Död 1899-10-19

Barn              Hilda Josefin                    född 1881-03-03 flyttat till Backa.    Död 1905-11-10

”                    Karl Alfred                      född 1884-09-26                                Död 1964-09-22

”                    Ada Sofia                        född 1888-05-20         Flyttat till Rödbo 1903-11-12

– Anders Hansson kom från Skaggata Vad.

– Omkring 1920 flyttar skogsarbetare Karl Alfred Andersson ”Hansson” till backstuga nr 11. Han står sedan som ägare till denna stuga. Stugan byggd omkring 1880.

– August Andersson ”Kärsen” (ej arbetsför) står som inhyses. Född 1849-09-10

Död 1936-01-09

– Efter Karl Anderssons död har byn Värhuvud varit öde

– Vägen Skantås – Verle byggdes år 1964? för 345.000 kr.

– Gård är självägande med jord.

– Backstuga är arrenderat hus utan jord, ibland byggd mot bergssida.

– Torp är arrenderat hus med jord.

 


Bilder och dokument från Värhuvud..

Visa fler bilder & dokument ›



Tillbaka till överordnad plats

Publicerad av

Åke Karlsson
Åke Karlsson Bygdebandsredaktör för Hålanda hembygdsförening. Om du har information om, eller bilder från, Hålanda är du mycket välkommen att ringa till mig på telefon 0520-668384, eller skriva till mig på adressen akmt43@gmail.com