Dansbanan vid Vällingkullen..(Verle Mg)

Kategori: Loge, Nykterhetsloge

Koordinater: 58.048614, 12.306132

Information om Dansbanan vid Vällingkullen..(Verle Mg)

Öppen år 1920 till 1930.

 

”KALSONGHAMBO” PÅ VÄLLINGKULLEN – Av Everth Högabo

Vällingkullen var under några år på trettiotalet och till 1943 vår nöjesplats. Under somrarna var det uppehåll där, då fick vi cykla till Locktorp, Åkersparken eller Ekebräckan, halvmil-tals bort. För musiken på Vällingkullen svarade för det mesta bröderna Erik och Fritz Kopp med dragspel och trummor. Rätt skickliga spelmän.

Tre av pojkarna, som var med och dansade där var något av spe­cialister på hambo: Karl Martinsson i Sandåker, Sigurd Holmberg på Grimsäng samt Sigfrid ”i Damma”. Själv lyckades jag aldrig lära mig denna dans.

Så en lördagskväll hände någonting speciellt. Sigurd var uppe och svängde runt med en lite äldre flicka ”nol-i-frå”, som var hemma på besök. Mitt i dansens virvlar, brast snöret eller resårbandet på underbyxorna. Det var s.k. ”holkkalsonger” av linneväv. De rasade helt sonika ned på flickans fötter. Med två snabba kast, befriade hon sig kvickt från plagget. Gav det en spark så det hamnade utanför dansbanan. Dansen fortsatte sedan med full fart låten ut. Kalsingarna fick ligga där de hamnat. Hon fortsatte att dansa till och med sista valsen. (Vad som sedan hände vet jag inte.) I varje fall fick byxorna ligga kvar denna afton.

Att flickan kom ur byxorna så snabbt, berodde på att de var av s.k. ”holktyp”, dvs. med vidd och rymliga ben.

Varje söndagsmorgon var alltid några småpojkar ”på plats” vid dansbanan, för att leta efter borttappade eller kvarglömda sa­ker. De fann kalsingarna. Vid ingången till platsen fanns en c:a fem meter hög flaggstång. De hissade upp persedeln i denna. Den hängde sedan kvar hela följande vecka.

Nästa lördag, då det åter var dans, kom ”Kass” (kassören Ivar Johansson} som vanligt först till platsen för att göra i ord­ning ”dreckaschappet”. Han tog ned persedeln och i tron att ägaren skulle fråga efter den, hängde han upp den på en spik inne i ”schappet”. Ägaren hörde aldrig av sig. De kom att hänga där ända till dess banan mm revs omkring 1945

På sätt och vis var det synd att de bara försvann. En persedel av den här ”hemmatillverkningen” skulle i och för sig ha varit en värdefull sak i den kommande samlingen gamla kläder, som finns i Hålanda Hembygdsförenings muséesamling.

Om ni frågar mig vem den här byxlösa flickan var, får ni inget  svar. Jag kände en gång henne väl, dansat mycket med henne. Men som sagt min mun är i detta fall helt sluten, bäst så.

Everth Högabo 2009.

 

Vällingkullen – Av Everth Högabo

Redan 1932 lär några pojkar i Verle planerat för en ny dansbana. Så småningom fastnade man för en plats på höjden strax söder om där torpet Vällingkullen stått. Men först 1933 blev det allvar av. Jonas Jonasson hade lämnat torpet omkring 1910 och flyttade till Verle 1:22 på Dalsekullen och dog 1938.

Ganska många pojkar bildade ett ”bolag” för att ta hand om arbetet. Något anslag från kommunen förelåg inte. Medlen måste anskaffas på annat sätt. Det blev genom att tigga far på en del virke, sala ihop ett litet kapital samt att inhandla vad som behövdes. En av delägarna var bland andra min morbror John Nilsson i Torpa.

Om rådet omfattade c. 900 m2. Men det låg högt, fint och torrt. Dansbanan byggdes i sex sektioner (trianglar). Diameter inte mer än 8 m. Runt densamma sattes upp ett räcke i 70 cm höjd med en rymlig spelmanshytt i östra delen och ingång i väster. Runt området en inhägnad av fyra eller fem rader taggtråd, med en ingång i nordväst. Strax innanför ingången och till väste byggdes ett ”schapp” på ett par m2, för försäljning av dricka och choklad. Fram på sommaren var allt klart att tagas i bruk.

Spelmännen var redan från början bröderna Kopp från Skepplanda, Erik på dragspel och Fritz på trummor. Arvodet första åren var 5 kr per man och bilresa. Efter 2 år höjdes detta till 10 kr per man. Avgiften var första året 50 öre per pojke. Men detta bar sig inte, så redan 1934 blev inträdet 1 kr. Flickor fritt ett par år, men sedan blev det halv avgift för dem. Den som i början fick svara för inträdesavgiften var Ivar ”Kass” Johansson i Grankärr. Han var kassör i Hålanda SLU-avd. Sedan turades man om att lämna biljetterna. (Jag var med några gånger under senare år). Dricka och choklad inköptes av Einar Andersson i Verle. Han var rätt generös med rabatten. Vinsten på denna försäljning hjälpte till att klara ekonomin.

En minnesbild från 1936. En äldre pojke, som arbetade som snickare i Göteborg, kom en kväll och lämnade en tia och bad att få växla denna. ”Kass” och jag svarade då för inträdet. Vi hade då inte tillräckligt med växel, så han fick gå in gratis. Vilket var avsikten. Fjorton dagar senare samma visa. Men då slog ”Kass” en bluff: ”Jag kan växla, men då får du ta en massa 25- och 50-öringar”. Svaret kom direkt: ”Vänta så får jag känna efter – jo här har jag en krona.” Inga fler försök till gratis inträde.

Vid kommunalstämman 1932 hade bestämts, att åldern var 18 år eller förmyndare för tillträde. Våren 1934 flyttade min morbror John till Göteborg för att börja som snickare. Han sade då till mig ”Du får min andel i Vällingkullen”. Jag var då 16 år. Första danskvällen detta år, sitter jag nere vid uppfarten till dansbanan. Delägare var jag men fick inte gå in själv. Vid 21-tiden kommer Elsa och Ellen Andersson i Getås. De frågar varför jag sitter där. Målsman! ”Men snälla nån, säger Elsa, ”jag ska bli förmyndare för dig – men bara om du lovar att dansa polka med mig!” På SLU-innedanser under gångna vintern hade jag lärt mig detta ganska bra. Avgjort.  Det blev flera polskor med Elsa. Nästa kväll stövlade jag bara in. Ingen frågade eller sa något.

Sista gången jag var på Vällingkullen var 1942. Jag minns detta beroende på att en s.k. ”Tornsval” hade fyllnat till rejält och skämde ut sig. Det var även nu, som Granvattnet ”slammade” upp all ungdom på orten. Detta var nog sista året det var dans på Vällingkullen. Dansen bar sig inte längre.

Evert Högabo i Hålanda



Tillbaka till överordnad plats

Publicerad av

Åke Karlsson
Åke Karlsson Bygdebandsredaktör för Hålanda hembygdsförening. Om du har information om, eller bilder från, Hålanda är du mycket välkommen att ringa till mig på telefon 0520-668384, eller skriva till mig på adressen akmt43@gmail.com