Hålanda kyrka..

Kategori: Kyrka

Koordinater: 58.043270, 12.284696

Information om Hålanda kyrka..

Hålanda kyrka

Kyrkan anses vara från tidig medeltid, dvs. 1200-1500 talet. kyrkan. Ingången till kyrkan är flyttad flera gånger under åren. Stigluckan, sydöst om kyrkan, var den egentliga ingången till kyrkogården, då vägen tidigare hade en annan sträckning. Den större klockan är från 1500-talet och den lilla från 1700-talet.

Klockstapel har tidigare funnits i norr eller söder.

Dopfunten är gjord av täljsten från Funta källa och tillverkad inom socknen.

Predikstolen är från 1600-talet och renoverad 1942.

Tornet byggdes 1756.

Sakristian byggdes 1767.

Takmålningarna är målade av Ionas Dyrcks 1772

läktarbarriären har Jesus och hans tolv apostlar avbildats

 

Prästmän i Hålanda.

 Björn                                             1633

Setlenius Per Hansson                1642 – 1659

Virander Paulus Andrea            1668 – 1679

Farelius Petrus                            1679 – 1719

Hygredius Pehr                           1719 – 1753

Liedberg Johan Bernhard         1755 – 1768

Skog Niklas                                   1768 – 1781

Edström Isak Emanuel               1783 – 1798

Arenberg Olof Peter                    1798 – 1805

Bolin Nils Kristian                      1805 – 1815

Graf Zakarias                              1815 – 1834

Enebom Anders Kristian           1835 – 1877

Mjäberg Lars Johan                    1878 – 1884

Jakobi Nils Anton                       1887 – 1908

Malmgren GA Nikolaus              1909 – 1917

Johansson Johan Oskar               1919 – 1936

Hallander Olof Ebbe                   1936 – 1944

Block Gunnar Peter                     1945 – 1952

Vidhall Sven                                 1952 – 1953

Elmgren Rutger                           1953 – 1957

Min hembygds kyrka – Av Astrid Nilsson

Hålanda kyrka ligger 63,5 m över havet. Hennes ålder är okänd, ehuru det är troligt, att hon åtminstone delvis ombyggdes 1767. Tornet byggdes 1756 och sakristian uppfördes 1767. Kyrkan är vacker och väl underhållen. Vitrappade väggar och tegeltak. Tornet är ganska högt  och ungefär 20m. Interiören är särskilt vacker. Framme i koret stå tre skulpturer, föreställande Kristus och två änglar, de senare uthuggna i trä och bronsförgyllda. Predikstolen är mycket gammal. Den pryds med förgyllda bilder: tron, hoppet och kärleken samt bibelspråk. Läktaren har målningar föreställande Frälsaren och lärjungarna. Fordom hade kyrkan ännu en läktare, ett motstycke till predikstolen, som var prydd med adliga vapen på framsidan. Denna läktare var avsedd för de höga herrskapen på Livered. En del av de adliga vapnen finns nu på första bänkens framsida. Takmålningarna tillkom 1776. Utmed taklisten finns sex tavlor föreställande: på södra sidan, kvinnans skapelse, lustgården och utdrivandet därut; på norra sidan, bebådelsen, Jesu födelse och golgata. Dessa takmålningar ha sin historia. En Dyrcks åtog sig arbetet för 520 daler jämte sovel och kaka. Målningarna i Skepplanda skulle tagas till mönster. Han lovade ”sin allmänt bekanta skicklighet och förfarenhet uti denna ädla konsten, så att han själv hade heder och beröm därav och församlingen nöje och fägnad”. Men han hedrar sig inte alls, slarvar från sig arbetet, befarar efterräkning, förmår 405 församlingsbor att avsägs sig fri och obehindrad rättighet att å kyrkans målning någon ändring eller rättelse företaga låta (han hade nämligen ej följt målningarna i Skepplanda) vid 200 riksdalers vite, packar med misstänkt brådska ut arvodet, det skulle lämnas genast, annars räntepenningar. Så förpassar han sig skyndsamt från orten. Devis: lova runt, hålla tunt. Genom renovering ha och målningarna blivit mycket vackra. Kyrkan har ungefär 300 sittplatser. Sexstämmig orgel finns samt dopfunt med uddad handlist och repslav. I tornet finns två klockor, den mindre gjuten ”när Livereds herrskap med vårt folk förenas” 1756. På den minsta klockan står följande inskrift att läsa:

”Så lång min gamla systers ljud

Och mitt Som mindre är kan höras.

Gud låte gamla mänskans verk

Af ordets ljud och kraft förstöras.

Och Christi nya creatur i själar lif och trefnad få

Att ryktet ther utaf kring thenna orten spörjas må

Hollanda folk fast ej så rikt, som Hollands bondfolk tu tå bliver

Gud dock ibland sitt egna folk tig i sin tänkebok inskrifver”

Kyrkan har ägt två på Risveden liggande torp: Eket och Enebacken, men dessa är nu själv- ständiga. Skeppsbyggmästare G. Lundgren har till kyrkan donerat 2000 kronor. Församlingen har till sin kyrka fått mottaga många vackra gåvor, såsom en dyrbar dopskål i silver, kandelabrar, dukar mm. Framme i koret förvaras en dyrbar Karl X11:s bibel, tryckt den ?

Kyrkan äger två vackra mässkrudar. Omkring kyrkan ligger församlingens kyrkogård. Den är vacker och vårdas omsorgsfullt. Kyrkogården omgives av en stenmur och trädplantering. Vid kyrkogårdens södra sida finns en stor portal med gamla egendomliga portar. Över portarna står följande inskription: ”Loever Honom I Hans Card”. Troligen har här förr varit den egentliga ingången till kyrkogården. Nu finns ingången på västra sidan. Hålanda jämte Ale-Skövde utgör ett pastorat.

Begravningen: När den döde för alltid lagt sina ögon samman, bjöds vissa personer att nattetid vid brinnande ljus sitta i likrummet. Tre gånger ringdes det för den döde, först själaringning, sedan vid likprocessionens ankomst till något visst ställe av vägen till kyrkans närhet t ex en sväng, sist efter jordfästningen. Endast de närmaste skulle medfölja till sorgehuset efter jordfästningen.

Högmässan: Folket samlades före mässan på kyrkbacken. Efter inträdet i kyrkan tog de äldre först plats. Kvinnor och män fick ej sitta tillsammans, det var strängt förbjudet. Ungdomar stannade på gången tills de äldre tagit plats. Vid syndabekännelsen föll alla på knä, ett stämningsfullt ögonblick. Trosbekännelsen sjöngs. Först sedan prästen ensamt sjungit vi, – vi, -vi, som inleder trosartiklarna stämde menigheten in. Predikan varade vanligen en timma. På predikstolen fanns ett timglas, som prästen vände på vid predikans början. Och när sanden runnit ned, var det tid att sluta predikan.

Klockaren: Han hade mycket att sköta om. Han var kantor, kyrkoskrivare, vakt- och skolmästare, vaccinatör, boupptecknare, arvsskiftare, uppsättare av testamenten och köpehandlingar. Överallt skulle klockaren vara med. Då god sångröst var bästa kompetens- villkoret för klockare, valdes han ofta vid helt unga år.

Stöten: Stöten var kyrkans polis. Hans skyldighet var att övervaka dem, som var i kyrkan. När texten var ”velad” dvs. när ämnet och dess underavdelningar hade omtalats, fattade han sin väckestav, som var försedd med en knapp i ena änden och beslagen med järn i den andra, för att, när han stötte den i golvet, det skulle höras så mycket bättre. Stackars den, som givit efter för ”Nickus”, Jespus” och ”John Blund”. Stötens ständiga motståndare, på samma gång som han hade nämda herrar att tacka för sin utkomst. Hans plikt var ju, bokstavligen den, att stöta folk, så hans arbete kanske mången gång inte var bland de trevligaste.

Dopet: Platsen för denna förrättning var förr alltid kyrkan. Bland gamla namn må nämnas: Rungule, Didrik, Anfast, Öjor, Mickel, Gunne, Gulna. Äldsta sonen fick vanligen samma namn som farfadern, och äldsta dottern samma namn som mormodern. Den betydelse, som ett barns födelse och dop ju ha för en familj, sökte man giva uttryck åt genom stora s k”barnsöl”. Då det festades omåttligt.

Vigseln, bröllopet: Vigseln föregicks av trolovning i prästens närvaro inför altaret. Annan trolovning skulle ej vara giltig. Lysning uttogs alltid i ny-månad. Som månens tilltagande glans skulle för de unga lyckas sol alltmer och mer framstråla, men mörka var utsikterna för dem som lyste i nedan. Det var inte blott kostsamt utan även arbetsamt att rusta till bröllop fordom. Värdfolket skulle bona rummen i bondstugan, alla granna silkesschalar upphängdes på väggarna. Det går ej an att komma till bröllop med tomma händer. Det vet gästerna, ej häller att gå från bröllop med tom mage, det vet värden. När husmor träder in i bröllopssalen, strävar hon på en tung börda, en hel pyramid av mat. Nederst ligger de brunskade råg och vetekakorna, syltkakan extra fin, ägg- och brynostarna, vid vilkas blotta åsyn det vattnar sig i munnen på de aptitstarka gästerna. Allt detta kallas fordom: ”efterförning”. En dryg del därav, förstärkt med provbitar på de andra gästernas tillverkning, skall skickas tillbaka till givarens hem, ”bakforn”. Brudgummen skulle hämtas i s.k. burarefärd, ett långt följe av ridande män. I spetsen red spelmännen. Bruden hade förr krona, vanligen av silver, som till hörde kyrkan, och utslaget hår, i senare tid myrtenkrona och i stället för det utslagna håret slöja. Vid hemkomsten från vigseln i kyrkan sjöngs en psalm. Maten var mycket mättsam: smörgås kött, fläsk, kål, ärter osv. Bröllopet varade i dagarna tre. Spelmännen spelade fiol och ”hotoj”, ett slags klarinett, men något längre än denna. Det dansades kadrilj, polska, fyrmannaengelskan osv. Pengar upptogs vid bröllopen. Först ”sporrpengar” efter välkomstglaset, efter vigseln pengar till tjänstförrättaren, andra gången lades på kaka dvs. till själva brudfolket. Vid inflyttningen i det nya hemmet hölls det ett festligt samkväm Även då ……..

 

ETT HUSFÖRHÖR I HÅLANDA KYRKA 1930 – Av Everth Högabo

Husförhören var alltid något av en skräckslagen tillställning för sockenborna. Det var ju då man skulle avlägga ”enskilt prov i kristendomskunskap”. Den egentliga uppgiften var ju annars att gå igenom befolkningsmängden gård för gård. Sammankomsten hölls som regel rotevis ända in på 30-talet. Det torde emellertid upphört ungefär 1935,då det övertogs av en särskild nämnd, som sammanträdde i Prästgården.

Det husförhör, som jag skall berätta om här, avhölls så vitt jag minns 1930 i Hålanda kyrka för Höga och Boets rotar. Det leddes av en vicepastor Olof Elf-strand, som tjänstgjorde ett par år i Hålanda.

Då husförhörslängderna var genomgångna vidtogs ett förhör. De närvarande utgjordes av en handfull kvin­nor, jag tror inte att en enda karl var närvarande. Några barn var med, bal a hade jag fått följa med min mor. Det hela började med några enkla frågor av prästen. Ingen var direkt villig att svara på frågorna. Så småningom lossnade det: en äldre kvinna – Augusta Andersdotter från Långetorp ”tog över svarandet” och det med bravur. Hon gick inte bet på en enda fråga – även när pastor Elfstam gjorde dem lite mera invecklade och med redogörande för längre av­snitt ur katekes och bibel. Med andra ord: det var bara dessa två agerande.

Efter en stunds förhör kunde pastorn inte hålla sig längre. Han avbröt förhöret och ställde så följande fråga: Har ni gjort upp med denna kvinna att svara för er allihopa? Efter detta avbröts förhöret.

Everth Högabo

 

Julgran på graven – Av Everth Högabo

När jag var barn, kommer jag ihåg att man varje julafton gick till Hålanda kyrkogård och satte en gran på anförvanters grav. Hur långt tillbaka i tiden det förekommit vet jag inte.

Omkring middagstiden på julaftonen gick man till kyrkogården för att sätta ned en liten julgran. Granarna var utvalda i olika höjder. Vilade det vuxna personer i graven var granens höjd 70 – 80 cm. Låg det yngre person i graven minskade höjden, så för barn ca 40 – 50 cm. Ibland ”risade” en del samtidigt gravkullen. Kransar eller buketter som i dag är brukligt förekom aldrig.

Problemet var att man ibland glömde att ta bort granarna efter helgerna. En del kunde få stå kvar ”lite för länge”, vilket inte såg bra ut. Ibland tog kyrkvaktmästaren bort dem i tid.

Jag är ganska säker på att seden upphörde omkring 1930.

Ett annat minne är att flera Hålandabor inte skötte sina fäders gravar. Det var mycket gräs och ogräs på gravkullarna.

Ett minne från komministern Olov Elvstams predikan: ”Idag gick jag runt på kyrkogården innan jag gick in i kyrkan. På en grav växte det tre höga havrestrån. Var denne odalman, som vilar där, så kär i sin gård, att han bestämt att detta även skulle växa på hans grav?”

Evert Högabo

 

Karl Nilsson – Av Everth Högabo

Denne man var ägare till Hyltan. Han hade under många år haft

tjänst hos komminister Enebohm, där han tillsammans med en

annan där anställd skötte jordbruk och andra förekommande

arbeten. De fingo även fungera som skogvaktare på boställets

skog. Detta var inte alltid behagligt, alldenstund omkring-

boende ansåg skogen som allmänning. När Nilsson av ålders-

skäl slutade sin tjänst i Prästgården och flyttade till Hyltan

gick en verkligt gammal trotjänare ur sin tjänst.

Efter slutad tjänst sysslade han under många med att väva

tills krafterna tröt. Han föddes 1834 och avled 1901.

Med honom gick en lugn, sympatisk och mycket religiös man ur

tiden.

Nilsson lämnade efter sig ett bestående och värdefullt minne.

Han hade genom sparsamhet av sin låg lön, lagt undan en summa på

över fyratusen kronor. En betydande summa då. Denna summa do-

nerade han till Hålanda kommun, att av den förvaltas samt i

villkoren stipulerat att avkastningen av fonden skall delas

ut till trotjänare först och främst inom Höga rote men om

sådan ej finnes där gälla hela kommunen.

Anm. :

Min fader har nog oavsiktligt skrivet att fonden förvaltas av Hålanda kommun, det skall var Hålanda kyrkoråd. Karl Nilsson ligger begraven söder om stora ingången till kyrka n. Gravsten är uppsatt. Ett beslut skall finnas att Hålanda Kyrkoråd vårdar graven. Se Hålanda sockenbok sid 192.

Everth Högabo 1994

 

Klockare – Av Everth Högabo

Hålandas siste klockare Jöns Mauritzsson. Då denne, som var begåvad med en kraftig sångröst första gång­en tjänstgjorde i kyrkan, uppstod ett ganska lustigt intermesso. Någon orgel fanns inte då. Den gamle klockaren befann sig även i kyrkan. Denne ville nu inte vara sämre än den nye klockaren och båda klämde i med psalmsången för allt vad de var värda. Men nu var det så, att den ene stod på läktaren och den andre framme i koret, varför samarbetet inte blev så, lyckat. Pastor Enebohm, som då tjänstgjorde, avbröt  med orden:” kan ni inte sluta, hör ni inte hur galet det låter!” Efter den betan försökte aldrig den gamle mer”.

Anm. Den gamle klockaren som omnämnes här, var Olof Andersson från Höga Ög. Händelsen bör ha inträffat 1866.
Jfr Hålanda sockenbok sid 185.

Evert Högabo

 

KLOCKARLÖN – Av Everth Högabo

Min mor har berättat en episod gällande den gamle klockaren. På hans tid fick denne själv gå och hämta upp sin lön. Här vid kom han in på ett ställe där gumman satt och spann,

-”Godda  mor”,hälsade klockaren.

-”Godda  igen”,svarade  gumman  och kastade  en blick  över glasögonen – ”va  e detta  för en kär sum e ute å går?” Klockaren svarade: ”Känner mor inte igen klockarn, då går i  la  inte ofta  te körka ?”

-”Jo bevars va ja där i år, men då titta ja på prästen å inte  på  klockarn”, svarade  gumman. ”Då ska han la  ha löna kan ja  tro. Hur pass  ska  han ha?” – ”Ja ska ha två kappa brösä på var rykannes  skorsten”,blev svaret,

-”Åja” sa gumman ”va de beträffar så har här inte vört ell i spisen på allri så länge, så en töcker allt de kunne räcka mä halva den löna”. – ”Um ja inte skulle få mer än halva löna skulle ja allt bli luester, sa klockaren. -”Jaha” svarade gumman ”de har allt alla våra klockare vört”.

Anm .         Klockaren ovan skulle ha varit Olof Andersson, Höga Ög.

Om klockarlöner se Hålanda Sockenbok sid 185.

”Luester” = fattig in på bara kroppen.

”Min mor” var Johanna Olsdotter,Höga Mg

Evert  Högabo

 

Konfirmationsundervisning i Hålanda åren 1904-1906.- Av Everth Högabo

Bifogade utdrag ur en annotationsbok har förts av min far, Otto Leander Karlsson, Höga Mellangård, under den tid han deltog i konfirmationsundervisningen i Hålanda församling. Min mor, Ellen Justina Nilsdotter deltog under samma tid i undervisningen.

Konfirmationspräst var Nils Anton Jacobi.

Av anteckningarna framgår, att undervisningen skedde under två läsår. Vid en jämförelse av deltagande läs­barn de olika läsåren har framkommit att ”någon fallit ifrån, någon tillkommit”. Orsaken är okänd. Ett studium av liggare för nattvardsungdom i Hålanda dessa år kan eventuellt ge svar på frågan. I denna handling kan man även få fram efternamn och bostadsplats för samtliga elever.

Undervisningen skedde två veckodagar varje vecka i drängstugan i Höga prästgård. Söndagarna skedde den i församlingskyrkan. Observera antalet gånger. Första läsåret_45 gånger, andra läsåret 49 gånger. Av dess torde 30 vara vardag och 15-17 sön- och helgdagar i kyrkan. Undervisningen på vardag pågick 3 timmar.

Vad som bör vara noterbart är, att undervisningen skedde i två år. Då läsbarnen började 1904 var de 14 år gamla. Året för konfirmationen var de 16 år. Några ett år yngre.

Min far har berättat, att alla barn skulle inte ”få gå fram” på konfirmationsdagen. En av dessa var Anders på Ring­aledet. Då man ”provsatt” sina platser inne i kyrkan fredagen den l juni (konfirmationen var den 2 juni 1906) kom han ändå till kyrkan och intog en plats bland pojkarna. Komminister Jacobi såg självfallet detta, men lät det hela bero. En flicka, som var något efterbliven, fick delta i undervisningen i fyra år, men ”släpptes fram av nåd” av Jacobi’s efterträdare Nicolaus Malmgren.

Min far har berättat, att komminister Jacobi var oerhört sträng och fordrande. Om någon stakade sig eller hade något hyss för sig under ”läsningen” i Prästgården kunde han bli så rasande arg, att han måste lämna rummet ”och gå ut och lufta av sig en stund”. Jacobi skulle annars ha varit en mycket ”rekorderlig man”. Läs mera om honom i Hålanda Sockenbok.

 

KYRKOTAGNING – Av Everth Högabo

Detta var en akt, vars form och utförande var inskriven i en äldre kyrkohandbok.

En barnaföderska var ”oren” i fyra veckor om en pojke fötts. Var det en flicka, som kommit till världen, var tiden bestämd till fem (!) Veckor. Under tiden mellan födseln och kyrko­tagningen var kvinnan ”förbjuden” att vistas utomhus. Sålunda en ren isolering. Några följde seden, andra inte. Kvinnan var ju tvungen att deltaga även i gårdens utesysslor.

Akten tillgick så här: Kvinnan infann sig i god tid före hög­mässan i sakristian. Dit skulle hon passera genom dess ytter­dörr. Hon fick inte beträda kyrkogången ännu. I sitt följe hade hon en äldre, gift, kvinnlig släkting, som fött barn. Kläd­seln var mörk fotsida. En svart schalett knuten fram bars över axeln. Längre tillbaka fästad över huvudet. Innan högmäs­san började, intog kvinnorna sin plats på två fram­satta stolar till vänster, strax framför vänstra bänkraden. (Kvinnosidan.)

Omedelbart efter sammanringningen trädde prästen in i altar­ringen, gick fram till dess vänstra sida (även här kvinnosidan) kallade fram kvinnan till altaret, som nu knäböjde vid den­samma. Följekvinnan stannade stående kvar på sin plats. Kyrkotagningen skedde nu efter bestämt formulär. Prästen läste en bestämd text och avslutade med att välsigna kvinnan. Därpå erbjöds hon att återgå till sin plats. Kvinnan var nu ”ren” och fick vistas bland folk och var hon ville. Även passera in genom kyrkans port och inta sin bänkplats. Som jag minns det stan­nade de båda kvinnorna kvar på sin plats framför bänkraden under den följande högmässan.

Den sista kyrkotagningen som jag minns, skedde i Hålanda kyr­ka omkring 1925. Kvinnan var då Karin Larsson i Sandåker.

För ogifta mödrar, fanns, enligt min far Otto ett särskilt formulär eller s.k. ritual. Denna kvinna fick inte kyrkotagas inne i kyrkan. Akten skedde i sakristian, innan gudstjänstens början. Kvinnan fick knäböja på sakristians golv under akten. Man kan ju föreställa sig om akten förrättades av prosten Asklund i Skepplanda eller komministern Jacobi i Hålanda att det ”osade” nog ganska hett om den stackars ensamma barna­föderskan. Det var nog ganska troligt, att denna inte gick in från sakristian direkt till kyrkorummet efter aktens av­slutning, utan smög tillbaka till huvudingången – om hon över huvud taget hade ork att bevista den följande gudstjänsten.

Jag har frågat några av prästerna i Arvika om de känner till denna ritual. Jo, de har hört talas om den, men vet inte vad den omfattade. Den återfinnes inte i dagens kyrkohandbok. Och väl är väl det.

 


Läsbarn i Hålanda församling åren 1904 – 1905 och 1905 – 1906. – Av Everth Högabo (Enligt Otto L Karlssons minnesanteckningar.)

1904 – 1905                                                              1905 – 1906

Pojkar:                                                                          Pojkar:

Adolf Olausson     Stockedalen                                  Algot Andersson                Föstorp

Albert Karlsson      Kärret?                                       Anders Augustsson            Ringaledet

David                                                                               Axel Hansson                     Klovet

Fritz Andersson      Skaggata                                       Edvin                                  Föstorp Gustav Andersson  Maden                                                        Emil Augustsson                Drängedalen

Hjalmar Eriksson   Drängedalen                                 Frits Andersson                  Holmedalen

Ivar Augustsson     Heden                                             Frits Hansson                      Grandalen

John Karlsson        Bränna                                             Hjalmar Johansson        Drottninggärdet

Karl Andersson     Långetorp                                        Karl Andersson                  Långetorp

Oskar Ring         Höga Mg Båtsm. torpet                      Knut                                   Verled

Otto Karlsson     Höga Mg                                               Ivar Augustsson                 Heden

Rickard Andersson Marberg                                          Otto Karlsson  (far)            Höga Mg

Rickard Andersson             Marberg

Viktor Olausson                 Skantås

Viktor Persson                    Getås

Flickor:                                                                          Flickor:

Alma Eriksson                 Marberg                                 Agda Andersdotter            Verle Mg

Anna Johandotter             Verled                                  Agnes Johansson                Alsbo

Annie Johansdotter           Falan                                    Anna Johansdotter             Verled

Davida Andersson            Drängedalen                         Annie Johansdotter             Falan

Elsa Johansson                 Sjömaden                              Augusta Johansson             Granvattnet

Ellen Nilsdotter (mor)     Torpa Mg                               Beda Larsdotter                 Verle

Hilda Olsson                    Viesbacke                              Ellen Nilsdotter                  Torpa Mg

Hulda Eriksson                Adelsbo                                 Hanna Johandottter            Torpa Vg

Ida Börjesdotter               Boljen                                   Hilda Olsson                      Viesbacke

Ida Fredriksson                Bråtaslätt                              Ida Börjesdotter                 Boljen

Jenny Svensson               Långehage?                            Ida Fredriksson                  Bråtaslätt

Signe Olsson                   Boljen                                     Klara Johansdotter             Höga Ög

Svea Olofsson                 Strömängen                            Linnea Mauritzon               Skaggata Tekla Mauritzon             Skaggata                             Olga Eriksson                     Rösåsen

Anna Jakobi                    Höga prästgård                       Selma Larsson                    Krobäcken

Anna Davoust                    ?                                          Selma Persson                     Vassbo

Tekla Mauritzon                 Skaggata

Anmärkning: Det är möjligt att Otto Karlsson i sina anteckningar 1904 resp. 1905 ej fått med samtliga läsbarn eller dubbelfört någon. Genom att studera ” Längder för nattvardsbarn” samt husförhörslängder för dessa år, kan man få fram det exakta deltagarantalet samt deras tillnamn och bostadsort.

Att konfirmationsundervisningen varit tvåårig är ej utrett. Det kan ha med levnadsåldern att göra – för unga?-  för ”att släppas fram”.

Ovanstående uppgifter bör kompletteras.

Everth Högabo 1999

 

Min hemkyrkas klockringning – Av Everth Högabo

Hur väl minns jag inte min hemkyrkas klockringning morgon och afton under sommartiden? Vi kallade det för ”böneringning”. Ordet kunde kanske ledas tillbaka hundratals år i tiden, då just denna klockklang, som ljöd över bygden, var en maning till att börja och avsluta dagens id med bön.

I min hemsocken Hålanda skedde denna ringning klockan sju på morgonen och klockan sju på kvällen med lillklockan. Lördagsaftnar användes storklockan klockan fem. Men var det helgdagsafton, som midsommar, ringde klockorna tillsammans klockan fyra. Dess samklang lät som ren musik.

Mitt föräldrahem i Höga ligger bara sju – åtta hundra meter söder om kyrkan och med en helt öppen vy. Hos oss ljöd klockornas klang mycket starkt.

Att ringa i klockorna var ett styvt jobb. Framförallt med den större. Jag har som ungdom själv prövat på detta. Det arbetet borde lättas, ansåg sockenmännen. Och 1935 ändrades upphängningen från pendel – till vinkelaxel. Men då hände något märkligt, som man inte räknat med. Vid ringning med det gamla pendelsystemet svängde klockkläppen, så att den slog i klockans överkant med ett rent tillslag. Med det nya, föll kläppen ned på underkant med – tyvärr – vissa eftervibrationer. Klockans ursprungliga rena klang blev – enligt min mening – fördärvad.

En sommarfredag på sjuttitalet, var jag ledig. Midsommarhelgen följde strax efter. Jag åkte upp till Hålanda kyrka med några blommor inför den stundande helgen, för att plantera på fädernas gravar. Jag var färdig med detta vid pass fyratiden, varför jag tog tillfället i akt att besöka min moster Astrid Nilsson i Långetorp. Det blev kaffe och kakor. Mycket prat. Och så blev jag bjuden på TRE STORA SKIVOR UPPSTEKT BRYNOST MED HALLONSYLT. Finns det någon bättre maträtt för en f d Hålandabo. Jag tror inte det. Vi pratade mycket och så vart uret halvsju. När jag bröt upp, tänkte jag, att nu skall jag ta vägen om kyrkan och lyssna på böneringningen denna kväll. Sagt och gjort. Kvart i sju sitter jag på stenmuren vid farföräldrarnas grav och väntar, att böneringningen ska börja. Tio i sju. Ingen ringning har anlänt. Fem i sju, ingen syns. Glömt bort sitt uppdrag? Så prick sju, det börjar rassla i tornet. Ett brak, luckorna öppnas halvvägs. Och så börjar lillklockan ringa. Efter så där tre – fyra minuter, tystnar klockan med några vilsna klämtningar. Luckorna slår igen med ett brak. Kvällens böneringning har skett. Inte som jag var van vid och mindes. Nej, med hjälp av tidens automatik. Jag kunde inte smälta detta. Återresan till Göteborg blev lite dyster. Mina somrars vackra böneringning var borta. Dock ett vackert minne.

Evert Högabo febr. 2008


Bilder och dokument från Hålanda kyrka..

Visa fler bilder & dokument ›



Tillbaka till överordnad plats

Publicerad av

Åke Karlsson
Åke Karlsson Bygdebandsredaktör för Hålanda hembygdsförening. Om du har information om, eller bilder från, Hålanda är du mycket välkommen att ringa till mig på telefon 0520-668384, eller skriva till mig på adressen akmt43@gmail.com