Viesbacke..

Kategori: Gård

Koordinater: 58.036927, 12.325708

Information om Viesbacke..

Viesbacke. 2 st gårdar

Ägare:  1:8    Karl Edvin Johansson f 24/10 1889

Hustru:          Klara Josefina Karlsson f 16/5 1885

Barn:             Lilly f 1923

Karl f 1928

Klara Viola Johansson f 17/10 1916

Arne Sigfrid Palmér f 13/12 1920

Ägare:  1:2   1/16                Karl Johanssons sterbhus och Tilda Svenssons sterbhus

Ägare:                                 Kungl. Maj:t och Kronan

Ägare:                                 Karl Johan Svensson f 1871

Tilda Svensson f 2/12 1875

Ägare:  1:11                        Erik Natanael Karlsson f 29/9 1886

Hustru:                                Gerda Eugenia Charlotta Pettersson f 10/12 1891

Barn:                                   Irma Josefina Karlsson f 12/9 1916

Ägare:  1:10   13/64            Karl Otto Karlssons sterbhus

Änka:                                  Anna? Sofia Karlsson f 1864

Barn:                                   Anna Margot Emilia Karlsson f 2/6 1905

Ingeborg Kristina Karlsson f 16/8 1899

Karl Nikolaus Karlsson f 8/11 1902

Torpare:         Gårdfarihandlare: Johan August Magnusson f 1860

 

Viesbacke, Hålanda Stom.

Torpare:         Per Andersson f 10/12 1804, d 27/12 1854, se anteckningar

Hustru:          Annika Jonasdotter f 15/12 1810

Barn:             Anders f 1/3 1834

Johan f 26/5 1837

Beata f 5/5 1840

Cristina f 5/1 1844

Anna Britta f 19/3 1849

Alfred f 22/4 1853, d 1870

Alla utfattiga

Torpare:         Anders Persson f 1/3 1834, se ovan

Hustru:          Cristina Andersdotter f 3/6 1830

Barn:             Carl Johan f 2/12 1857

Carolina f 6/8 1860

Betty f 18/9 1863

August f 8/8 1866

Thilda f 29/1 1869, gift med Sven Nilsson f 15/3 1848 i Värhuvudet

Alfrida f 14/10 1873

Backstuga:    Johan Persson f 26/5 1837, se ovan

Hustru:          Anna Britta Andersdotter f 27/11 1842, från Stavsjön

Barn:             Anna Carolina f 26/8 1877

Carl Johan f 6/11 1879

Maria f 7/1 1882

Alfred f 6/4 1885

Torpare:         Carl Johan Andersson f 2/12 1857, se ovan

Hustru:          Anna Sofia Svensdotter f 1/5 1859

Barn:             Sigfrid Kornelius f 7/11 1886

Anna Olivia f 10/10 1889

Anna Constansia f 12/12 1890

Emma f 22/3 1892

 

Hålanda Stom. (Jonnes hem, Viesbacke, Eriks)?

Torpare:         Sven Andersson f 7/9 1816, d 19/3 1855,          se anteckningar

Hustru:          Helena Olofsdotter f 23/2 1814

Barn:             Anders f 30/4 1847

August f 26/10 1850

Lovisa f 9/12 1853

Backstuga:    Per Gustavsson f 2/12 1819, d 1887

Hustru:          Helena Olofsdotter f 23/2 1814, se ovan

Barn:             Anna Britta f 16/2 1860, d ½ 1877

Backstuga:    August Svensson f 26/10 1850, se ovan

Hustru:          Cristina Olofsdotter f 25/9 1856

Barn:             Johan Severin Jonne f 7/8 1883

Carl Ludvig f 9/10 1885

 

KASPER, EN VALLHULING I HÅLANDA – Av Everth Högabo

Kasper, eller som han hette, Johan Lundberg, var en vallhuling för Höga by. Han skulle ha varit den sista med denna befattning. Bostaden var ett litet ställe på Viesbacke. Denna form av vallgång upphörde för byn under första åren av 1900-talet. Lundberg var något av ett original. Han var liten, spenslig och lite småklurig, men då det gällde mat kunde han äta obegränsat. Vid ett besök på Höga prästgård sattes fram ett stort fat med blodpalt, avsett för flera personer. Han bjöds ta för sig. Han åt upp nästan allt, så när på två blodpaltar, varpå han rapade och sade: ”tack nu e de bra”.

Byborna fick turas om att hålla vallhjonet med erforderlig kost. Vid ett sådant tillfälle var han i Ekhagen. Som första mål på dagen, hade han fått ett mycket stort fat med välling. Då denna var slut, ropade han på gamlamor Brita i gården: ”hör du langarangla, ta fram e kaka brö”. Han fick den. Den försvann ned i magen lika fort som vällingen.

Jag minns att han efter sekelskiftet arbetade någon dag i vårt hem. Då han kallades för ”Kasper” fick hans hustru alltid heta ”Kaspesa”.

Då han gick vall, hade alltid Kasper med sig en gammal mynningsladdare. En dag fick han på bara några meters håll se en älg, som betade löv. När den sträckte upp halsen lade Kasper an och sköt. Han träffade i nacken och älgen stöp direkt.

Kaspers mor gifte om sig då hon fyllde 70 år. Pastor Enerbom sade till henne, att hon var för gammal att gifta sig på nytt, varpå gumman svarade: ”gamla katter vill drecka mjölk di mä”.

Anm. Boskapen överlämnades av varje bybo vid Tån. Därefter drev vallhjonet dem via fägatan in på skogsbetet.

Evert Högabo i Hålanda

 

Kaspers Klara eller Kasperska – Av Everth Högabo

Denna kvinna var så vitt jag vet dotter till Johan ”Kasper” Lundberg, som en gång var Höga bys sista ”vallhuling,” alltså vallade kor. Han var bosatt på Viesbacke. Då denne avled stod då hans dotter Klara utan försörjning och fick tagas om hand av socknen, som det hette på den tiden.

Klara torde vara född omkring 1910. Vem som tog hand om henne vet jag inte, men ganska tidigt kom hon hem till ett ensamt äldre par, ”Relbons” som brukade Höga Östergård. Dess riktiga namn var Ida och Johan Jonsson, den senare född i Rellbo, därav namnet. Ett stillsamt och fint par och hade inga egna barn. Här fick Klara en mycket god omvårdnad.

Klara var från födseln ”oför” dvs handikappad. Hon var nästan lam i väster arm och kunde inte bruka den. Samma gällde även vänster ben.

Då Klara var i 20-årsåldern, skulle socknen hjälpa henne, så hon fick ”lite försörjning”.  De köpte in en sk rundstickningsmaskin till henne. Men den klarade hon inte av med en hand, så den blev liggande. Hon fick väl någon krona då och då av socknen till lite ”fickpengar”.

Klara var religiös och gick alltid i kyrkan och besökte nattvarden. Men hon råkade ha ett rätt ilsket humör.

Johan på ”Ringalet” Augustsson kom en dag på 30-talets början hem till oss i Höga och berättade följande: ”Igår va ja hos Rellsbon å hjälpte han nöka timma. Nör vi va klara satt vi i köket å prata e stunn. Ida var dåli å lå på kökssöffa mä en filt över säk. Så kom Klara ut i köket å börja riva i skåpet. Hu tok fram en pöse mä mjöl å hövde upp noa näva på köksbort. Sinna tok ho ett par skoper mä vatten å hävvde över. Så börja ho å röra um alltihop. Hu sulle baka brö, sa hu. Men de likna då ingen deg, de va sum välling alltihop. Ida sa te na att du sa ta mer mjöl te degen. Klara lösas inte um sum hu hörde. Hu fortsatte å röra um. Då hävde säk Ida upp på sia och ropte: ta mer mjöl sa ja. Då ble Klara vådelit ilsker. Tok näven fuller me sörja å gick bört å kleta alltihop i flesen på Ida. Då va de allt ja sum slank ut så kveckt ja kunne. Hur det gick sinn vet ja inte. Nöt brö de ble de nog inte den gangen.”

När Johan och Ida sålde gården till Ellen och Oskar i Sjömaden blev Klara utan bostad. Troligen kom hon till församlingshemmet i Ale-Skövde.

Detta är ett exempel på hur någon ”av de utslagna” åtminstone under en del av sin levnad kunde få en godtagbar försörjning.

Evert Högabo nov – 07

 

Torpen på Viesbacke. – Av Everth Högabo

Det västra ägdes (på min tid) av Erik Karlsson, det östra av Karl Johansson. Det ska ha funnits minst ett torp till. Ett i närheten av det förstnämnda. Var är jag inte säker på.

Du frågade om ”Ringapojkarna”. Jag minns inte så mycket mer än vad jag berättat om timmerstölderna. Men en sak kommer jag ihåg. Spelmannen Anders Pettersson i Höga hade varit död i några månader. Min far Otto hade varit och huggit i vår skog och blivit sen då han skulle hem på kvällen. Då han passerade Båtsmans-torpet, som då ännu stod kvar, lyste det i ett fönster. Han gick fram för att se vem som tagit sig in där, tittade in i fönstret, men ryggade snabbt tillbaka. Där satt just spelman Pettersson och värmde sig vid en brasa i den öppna härden. Far var aldrig rädd av sig, så han gick fram och tittade en gång till, nu mycket noga. Det var August på Ringaledet, som satt där och värmde sig. Han hade blivit utslängd av sönerna. Han och Pettersson var väldigt lika, bl a med ett yvigt långt helskägg.

 

VALLHOLINGAR. – Av Everth Högabo

Varje by hade ju fordomdags sina vallpojkar, eller som det kallades i Hålanda vallholingar. Vilka som fungerade som sådana varierade från by till by, lik­som år till år. Den lämpligaste – och billigaste -anlitades. Lönen var sällan mer än mat för dagen.

Den sista kända vallhölingen för Höga by var en man som man kallade ”Kasper”. Hans rätta namn var Johan Lundberg. Hemmet var en liten stuga på Viesbacke. Han var gift. Hustruns namn är obekant, men hon kallades alltid för ”Kaspesa”. Paret hade en dotter, Klara, som en tid vistades hos bonden Johan Jonsson i Höga. Klara gick ävenledes under namnet ”Kaspesa” eller Kaspers Klara. Hon var lam i vänster arm samt hade besvär med ett ben, varför hennes gång blev lite ryc­kig. Hon var ett av Hålandas sista s.k. fattighjon.

Kasper beskrivs som något av ett original och spenslig, liten till växten men med ett obegränsat matbegär. Då han vid ett tillfälle var inne i köket på Höga Präst­gård, stod ett stort fat med blodpalt på bordet, avsett för flera personer. Han tillfrågades om han ville sma­ka på en palt. ”Jo tack” sade Kasper och satte igång att äta. Efter en liten stund avbröt han måltiden, men då låg bara två paltar kvar. Då sista tuggan svaldes, rapade han högljutt och sade: ”Tack, nu e’ de’ allt bra.”

Vid ett annat tillfälle befann sig Kasper i Ekhagen. Han hade då undfägnats med ett stort fat välling, samt några rejäla smörgåsar. Sedan detta var uppätet, satt han en stund och funderade, varpå han ropade på Ekhags moran Britta (mor till syskonen Adolf, Lovisa, Bänne, Anton och Sofia Andersson): ”hör du di langa rangla där, ta hit ett par kaker brö te”. Han fick detta. De försvann omgående ned i magen.

Vallholingens uppgift var att passa byns kor då dessa gick på bete på skogen. Byborna drev själva sina kor från gården, genom den gamla byn via ”gatan” nordost därom, upp till Tån, samlingsplatsen för fänaden. Där tog vallholingen vid och drev sedan boskapen via de två fägatorna in till lämpliga betesplatser på skogen. Under hela tiden i skogen var vallholingen ansvarig för boskapen. Dels för dess sammanhållning. Dels att de inte råkade ut för björn och varg. Observera, att den sis­ta björnen sköts på Risveden 1849, samt att varg före­kom så sent som på 1860-70-talet. Det gällde även att vara observant mot boskapstjuvar. På Risveden fanns många hungriga magar. En kalvstek eller ett fåralår var eftertraktat.

För att freda sin hjord förekom att en del vallholingar under senare delen av 1800-talet hade skjutvapen med sig. Mot slutet av detta sekel hade

Kasper med sig en gammal mynningsladdare. Den var rejält laddad med både krut och kula samt skulle väl användas som skrämselvapen. Ungefär vid sekelskiftet bar det sig inte bättre än att en älg kom och ställde sig bara några få meter från Kasper. Han tog sin mynningslad­dare, siktade på älgen och lät skottet gå. Och till sin egen – och även bybornas – stora förvåning träf­fades älgen i en halskota och föll ned död. Kasper behöll en riklig part av bytet men delade godhjärtat med sig av återstoden.

På aftonen drevs så boskapen åter till Tån, där de flesta av byborna hämtade sina djur. Vad som skulle ha hänt vallholingen om något djur varit borta är lätt att förstå. Det gällde att ha noga räkning på beståndet, så att inget djur kom bort eller blev kvar i skogen.

Från den här tiden med vallholingar finns en berät­telse om två pojkar som kommit i gräl med varann, varvid i stridens hetta den ene blivit ihjälslagen. För att skydda sig mot onda makter, skulle envar per­son som passerade platsen för mordet, kasta en sten på denna plats. Platsen kallades för Varparöset och är belägen utmed skogsvägen Viesbacke – Rellsbo, all­deles i närheten av ”Varpabroa”. Tyvärr har någon person under 1960-70-talet tagit sten ur röset och fyllt igen spår med. Då röset är klassat som fornminnesmärke är detta förbjudet – och straffbart.

Strax efter sekelskiftet förbjöd skogsvårdande myn­digheter att skogsbete var förbjudet. Kasper blev då arbetslös, men klarade livhanken på så sätt, att han gick runt i byns olika gårdar och förrättade diverse småsysslor i första hand för ett mål mat. Under den tid han vallade boskap fick byns gårdar i tur och ordning svara för mathållningen. Var denna undermå­lig lär Kasper ha anmärkt direkt.

gammal mynningsladdare. Den var rejält laddad med både krut och kula samt skulle väl användas som skrämselvapen. Ungefär vid sekelskiftet bar det sig inte bättre än att en älg kom och ställde sig bara några få meter från Kasper. Han tog sin mynningslad­dare, siktade på älgen och lät skottet gå. Och till sin egen – och även bybornas – stora förvåning träf­fades älgen i en halskota och föll ned död. Kasper behöll en riklig part av bytet men delade godhjärtat med sig av återstoden.

På aftonen drevs så boskapen åter till Tån, där de flesta av byborna hämtade sina djur. Vad som skulle ha hänt vallholingen om något djur varit borta är lätt att förstå. Det gällde att ha noga räkning på beståndet, så att inget djur kom bort eller blev kvar i skogen.

Från den här tiden med vallholingar finns en berät­telse om två pojkar som kommit i gräl med varann, varvid i stridens hetta den ene blivit ihjälslagen. För att skydda sig mot onda makter, skulle envar per­son som passerade platsen för mordet, kasta en sten på denna plats. Platsen kallades för Varparöset och är belägen utmed skogsvägen Viesbacke – Rellsbo, all­deles i närheten av ”Varpabroa”. Tyvärr har någon person under 1960-70-talet tagit sten ur röset och fyllt igen spår med. Då röset är klassat som fornminnesmärke är detta förbjudet  – och straffbart.

Strax efter sekelskiftet förbjöd skogsvårdande myn­digheter att skogsbete var förbjudet. Kasper blev då arbetslös, men klarade livhanken på så sätt, att han gick runt i byns olika gårdar och förrättade diverse småsysslor i första hand för ett mål mat. Under den tid han vallade boskap fick byns gårdar i tur och ordning svara för mathållningen. Var denna undermå­lig lär Kasper anmärkt direkt.

Källor:

Otto L Karlssons i Höga Mellangård, samlade anteckningar.

Se även Hålanda sockenbok sidorna 273 och 373-375 samt bilden på sidan 60.

Everth Högabo 1996

Anm. :

Varparösets exakta belägenhet: söder gamla skogsvägen

(Se ovan) 250 meter SSO Lilla Orrevattnets sydspets

 


Bilder och dokument från Viesbacke..

Visa fler bilder & dokument ›


Platser i Viesbacke..



Fornlämning, Fornminne

Tillbaka till överordnad plats

Publicerad av

Åke Karlsson
Åke Karlsson Bygdebandsredaktör för Hålanda hembygdsförening. Om du har information om, eller bilder från, Hålanda är du mycket välkommen att ringa till mig på telefon 0520-668384, eller skriva till mig på adressen akmt43@gmail.com