Risveden..

Kategori: Naturområden

Koordinater: 58.039975, 12.366428

Information om Risveden..

Risveden.

Gustav Vasa beslutade att Risveden skulle bli en kronoallmänning. Detta beslutades i Tinget i Alingsås 1692.

Orsaken var att Kronan behövde kött som saltades och kördes i tunnor till Lödöse och sedan till Göteborg.

Gränserna utmärktes genom 5-stena stenrösen.

Lagen innebar att gårdarna fick ta virke, sand och fisk i Risveden.

 

Johan Hansson – Risvedens trapper  –  Av Everth Högabo

Johan Hansson var en enstöring, som bodde i ett litet torp i Drängedalen och lär inte ha haft något fast arbete. Han försörjde sig på vad skogen och vattnet gav. Han lär ha varit mycket skicklig och driven jägare. Men han skulle även ha varit en oerhört hetsig och farlig person. Berättelserna om hans eskapader är många.

Här ett par minnesbilder av honom.

Johan beskrevs som en stor och kraftig person. Vid begravningen efter ”Sågarn” i Drängedalen, där min far och farfar var närvarande, hände följande: Det var sommar och Johan satt på gräsmattan utanför boningshuset. Min far frågade då farfar, kan denna lilla person vara så farlig. Vänta till han kommer upp får du se svarade farfar. Och när Johan senare reste sig var han drygt två meter lång och kraftigt byggd.

Vid ett tillfälle var hans kusin Alfred Andersson i Slerebo hos honom. Båda var för övrigt kusiner till min farfar. Johan tappade fattningen och flög på Alfred. Denne måste fly för livet. Alfred hamnade under flykten vid sågdammen i Drängedalen. Enda sättet att komma undan var att ta sig över dammen, men vattenståndet var långt över två meter. Alfred kunde inte simma. Han hoppade i vattnet, gick på botten och klarade sig undan Johan.

Vid ett tillfälle då Alfred besökte, låg Johan blåslagen i sängen utan att kunna röra sig. Han påstod att han hade ramlat utför ett stup i skogen och ådragit sig skada. Sanningen var den att han vid ett tillfälle gått in i Johannes Andreassons såg, vältrat fram en stor stock och börjar såga. Ramverket gick sönder. Johannes skickade dit sina söner, två bastanta ynglingar, som gjorde upp affären på sitt sätt.

I min barndom var ofta Alfred gäst hos oss hemma i Höga, då han hade ärende ned till bygden. Jag förvånades alltid över ett 2 cm brett och 10 cm långt ärr på högra kinden. Senare fick jag förklaringen. En nyårsafton hade Alfred varit hemma hos Johan. Helt plötsligt blev Johan ursinnig, drar kniv och rusar på Alfred. Denne värjde sig. Fick ned Johan på golvet. Men i stridens hetta riktar han en spark mot Johan huvud. Johan avled omedelbart. Johan hade dragit kniv, riktat ett snitt mot halsen, men hade skurit upp ett djupt sår från höger mungipa till örat. Alfred blir anmäld för mord. Då ingrep prästen i Höga (Oscar Johansson?) och hade författat en skrivelse, där han ansåg att Alfred handlat i rent självförsvar. Ett mycket stort antal Hålandabor undertecknade densamma. Tingsrätten ansåg att nödvärn hade föreliggat och friade Alfred.

På en auktion i Drängedalen på 30-talet inropade Karl Karlsson i ”Hamra”, Hanssons mynningsladdare för 30 kr. Tio år senare förvärvade jag vapnet för samma summa, ett mycket fint vapen med snidad kolv och förstock. Vapnet var välbevarat med fint lås, där J Hanssons namn var ingraverat. Då min fru och jag 1998 flyttade från hus till lägenhet, såldes hela min vapensamling. Vapnet såldes för 1750 kr, tala om prishöjning. Ändock ångrade jag senare bittert att jag avhänt mig detta vapen.

Evert Högabo nov -07

 

Röse-Johannes – Av Everth Högabo

Johannes bodde på ett litet torp på Röserna i nordöstra Skepplanda. Han var en enstöring, som mest höll sig för sig själv.

När han fått lite brännvin i sig stötte han upp ett underligt läte. Något som liknade ett brummande. Johannes förklarade det på följande sätt:

När hans mor bar honom i magen, mötte hon en björn, då hon var i skogen och plockade bär. Denne gav upp ett märkligt vrål. Johannes hörde det där han låg och tog efter detta.

Ibland då han fått lite för ”mycket i halsen” blev han stundom rätt oregerlig och besvärlig. Samtidigt kom då detta underliga ljudet ur strupen.

En gång hade Johannes varit i Göteborg och fyllt på sin brännvinskagge. Men han hade under färden hen tullat en del på den och hade lite svårt med gången. En forbonde från Skepplanda körde då om honom på hemvägen och förbarmade sig om honom. Han fick åka med. Men bonden garderade sig för eventuella överraskningar, så han placerade Johannes kagge långt under lasten. Johannes ville spä´ på glädjen då och då. Men bonden sa nej hela tiden.

Till slut rann humöret på Johannes. Han skrek för full hals: ”Di har försökt att osa ihjäl mig, slå ihjäl mig, dränka mig och skjuta mig. Ja allt utan att lyckas. Men du är värst av alla. För du skall försöka att TÖRSTA ihjäl mig, din djävel! Han lär inte ha fått någon påbackning. Han törstade inte heller ihjäl under resan. Han dog några år senare – av svält.

Detta har min farfar Carl-Johan Andersson i Höga berättat en gång för mig på 30-talet.

Evert Högabo febr. 2008

 

”TANNVÄRKESTEN” På RISVEDEN – Av Everth Högabo

Vid ett av mina många besök hos ”Alrik i Gravanne” (Alarik Johansson, Granvattnet i Hålanda, 1900 – 1976. Under de år jag samlade material till Hålanda soc­kenbok kom han att nämna ”tannvärkestenen”. Självfallet blev jag nyfiken på vad det kunde vara. Jodå, Alarik skulle visa mig hur den såg ut. Den låg så där etthundra meter norr gården, strax på östsidan om landsvägen. Det var en s.k. ”rundkula”, Jag vill minnas att den var unge­fär en meter hög. I framkanten fanns en lång  millimeterbred spricka och i den i spår av rostigar  små me­tallfragment, de flesta helt nedrostade.

Alarik berättade: ”Förr i väla då di hadde tannevärk, så tok di ett hästskosöm mä säk å geck hit. Så peta di i den onna tanna å så tröckte di in sömmet i e sprecka där. Å ätter e stönn geck tannevärken bört.”

Ja. detta lät väldigt enkelt. Så utspann sig följande samtal. Jag frågade: ”Har Du själv prövat den här boten?” Alrik svarade: ”Jodå, nocken gang har ja allt gjort de”. _ – ”Och det hjälpte?”. – ”Ha ha ha – Sjolvklart!” Ja, han lät inte precis övertygande.

Jag tog nu upp en kniv, och skulle skrapa lite i de in­stuckna metallresterna, när Alarik ropade till: ”Nä nä för sjolven. peta inte bort sömma, för då kommer tanne­värken tebaka, te den söm satt dit durn !” Så var det med den saken.

Det bör omnämnas, att Alarik var vida känd, för att sitta i hemmet och väva konstnärligt vävda linnedukar. Beställ­ningstiderna var stundom över två år.

Om Du passerar Granvattnet inne på Risveden, där bl a den berömda dansbanan fanns på 40 – 50-talet, och stan­nar upp vid den här ”tannvärkesten”, så för allt i världen, peta inte bort metallresterna, sömmen. Tänk på Dina medmänniskor.

Har vägverket sprängt bort stenen nu? Den lär saknas.


Bilder och dokument från Risveden..

Visa fler bilder & dokument ›



Tillbaka till överordnad plats

Publicerad av

Åke Karlsson
Åke Karlsson Bygdebandsredaktör för Hålanda hembygdsförening. Om du har information om, eller bilder från, Hålanda är du mycket välkommen att ringa till mig på telefon 0520-668384, eller skriva till mig på adressen akmt43@gmail.com