Viken

Kategori: By

Koordinater: 58.83554, 12.55664

Information om Viken

 

Inledning

Följande dokumentation är en början till byn Vikens historia. Dokumentet kommer att kompletteras efter hand. Det utgör en sammanställning av hittills framtagna uppgifter ur husförhörslängder, mantalaslängder och skiftesprotokoll.
Dokumentet kan även läsas och laddas ned genom PDF-filen Viken , vilken även innehåller kartor över byn.

Namnet

Namnet Viken betyder rätt och slätt att byn ligger vid en vik. Enligt ”Ortnamn i Älvsborgs län” har tidigare varianter eller stavningar av namnet på 1500-talet varit Vigen, Vikan, Vigan, Vigkan. På 1600 och 1700-talet Wickan, Wÿkan och Wÿckan.

Forntid

Att Viken har varit befolkad redan under forntiden, vittnar några fornlämningar, som finns inom byns gränser. På inägorna av Viken 1:5 finns två fornlämningar registrerade på Riksantikvarieämbetets hemsida. Den ena, en hällkista  (http://kulturarvsdata.se/raa/fmi/html/10182700680001), är dock ruinerad vid ett tidigare bygge av en källare. Inom samma fastighet finns ytterligare en fornlämning (http://kulturarvsdata.se/raa/fmi/html/10182701630001). På Vikens skogsmarken finns även en fornborg (http://kulturarvsdata.se/raa/fmi/html/10182701280001).

Belägenhet

Viken ligger i Ånimskogs sydöstra del (se karta ovan), i söder öppen mot en vik av Vänern och med byns  skogsmark, Rotöskog, i öster, vilken sträcker sig ned till Rotösund vid Vänern. I norr gränsar Viken mot Orrebol och Yllingebol och i väster mot Årebol.

Genom Viken löper en byväg, från Orrebol i norr, ner till Yttre Bodane i söder. Från Orrebol ansluter vägen till E45 i Årebol. Sträckningen av byvägen genom Viken är i stort sett densamma idag som i slutet av 1800-talet. En avvikelse är den ändrade dragningen vid Viken 1:11. Vägen gick då från gränsen mot Orrebol söderut, som idag, men nästan fram till Vikehaget, för att där svänga mot öster och därefter mot norr till Viken 1:11, ”Där Framme”, för att där ansluta till nuvarande dragning. Idag är vägen uträtad och dragen norr om nämnda byggnad, som därigenom vänder den fönsterlösa baksidan mot vägen, vilket inte är så vanligt.

Se för övrigt kartan på föregående sida samt på sid 4.

  Natur (av Harry Eriksson)

Totalt omfattar byn Viken ca 265 ha och den utgjorde enligt tidigare beteckningar 1 mantal. Vid laga skiftet 1864 (se under Byns historia nedan) var utmarksarealen 185 ha. Den bestod till övervägande del av produktiv skogsmark, mossar och bergimpediment. En mindre del var brukad åker vid Björndalen och torpet Rönningen. Det som betecknades som inägor vid skiftet 1864 omfattade 80 ha. Av dessa inägor angavs 54 % vara åkermark. Ängsmarken utgjorde 36 % och resten 10% av soldatstommen, vägar, grustäkt mm.

Ser vi till hur de topografiska förhållandena varierar inom byns ägor, så framträder vissa typiska drag. Hela området präglas av det geologerna rubricerat som Dalformationen samt närheten till Vänern. De i nord-sydlig riktning orienterade bergsryggarna består av graniter som delvis omvandlats till gnejser, och mellan dessa höjdsträckningar finns fuktiga marker s k fattigkärr.

Skogsmarken brukades tidigare gemensamt. Vid uppdelningen av skogsmarken – utmarken mellan berörda byamän, ville dessa få skiften som sträckte sig från inägorna ända ned till Vänern. Att ha ägorna nedtill sjön var troligen mycket viktigt eftersom möjligheterna till fiske var viktigt för hushållet. Detta resulterade i att utmarksskiftena blev mycket smala men långa. Vissa fick skiften som endast var 20- 30 m breda. Längden på samtliga skogsskiften blev å andra sidan ca 2,5 km.

Denna skiftesläggning var säkerligen acceptabel på den tid det begav sig. Orsaken till detta var dels rättviseskäl, dels rationell mot bakgrund av de brukningsmetoder man var hänvisad till. Man kunde utnyttja små områden eftersom brukandet byggde på hästen som dragdjur och användandet av enkla redskap.I dag betraktar man närmast skiftesläggningen som mindre rationell. Nu tillämpade drivningsmetoder i skogsbruket förutsätter oftast en helt annan syn på lämplig ägoindelning. Eftersom terrängformationerna i utmarken karaktäriseras av bergsryggar som löper nord-sydlig riktning medan skiftena närmast sträcker sig i västlig-östlig, försvåras terrängtransporterna väsentligt. Mellan dessa bergsryggar löper dalgångar med fuktiga partier, vilket ytterligare bidrar till problemen med utdrivningen av virket från de enskilda ägorna.

Högsta punkten inom utmarken är lite över 70 m.ö.h. Vänerns nivå varierar mellan ca 43 och 45 m.ö.h. Eftersom merparten av åkermarkerna ligger lågt i förhållande till vattennivån i Vänern, har förutsättningar för brukandet av jorden ofta påverkats av fluktuationerna i Vänerns vattennivå. Omfattande dikningar har genomförts för att förbättra odlingsbetingelserna för de mest utsatta åkerarealerna. Genom olika former av sjöskadeersättnig, har länsstyrelsen i dåvarande Älvsborgs län genom åren försökt kompensera lantbrukare, som lidit skada av att Vänerns vattennivå ofta legat på så höga nivåer att skörderesultatet försämrats. Trots dessa nackdelar med åkermarkernas utsatta lägen har, de år förhållandena varit gynnsamma, skördarna blivit mycket goda. Bidragande har då varit den av naturen givna goda bördigheten hos åkermarken. I förhållande till många åkermarker i skogsbygden inåt landet, måste man så här i efterhand göra bedömningen, att förutsättningarna varit relativt goda för ett framgångsrikt jordbruk.

I bergsryggarna finns smärre mineraliseringar som gett upphov till gruvbrytning i mindre skala under olika skeden. Denna gruvhantering finns beskriven i  boken ÅNIMSKOG  ”Vårt land” Del 1. Mineralerna innehöll främst järn och mangan. Det man i dag främst märker av dessa mineraler är de högre halterna speciellt av mangan i djupborrade brunnar.

Vikens befolkningsutveckling ( Harry Eriksson)

Går vi tillbaka närmare 400 år i tiden, t.ex. till 1628, då det bara fanns fem vuxna personer i Viken, bönderna Esbiörn och Pedher med hustrur , samt en knecktänka.

Går vi ca 150 år tillbaka i tiden och studerar husförhörslängden från t.ex. året 1850, så återfinnes inte mindre än 112 namngivna personer inom byn Viken. Däri ingår det som beskrevs som pigor och drängar. Ofta bytte dessa ”jobb” varje år. Dessutom förekommer allt som oftast i husförhörslängderna inhyses folk och fattighjon.

Går vi från 1850 längre fram i längderna återfinns ungefär samma antal inneboende i byn, men det som alltmera dyker upp är information om utflyttade. Tidigt börjar intresset att flytta till Amerika återspeglas i längderna, men detta blir allt tydligare fram mot 1890-talet. Den stora tragedi, som hungeråren i slutet av 1860-talet innebar, återspeglas bland annat i anteckningar om att många småbarn dog i späd ålder. Man får mer eller mindre välgrundat misstanken att undernäring spelat in. I och med industrialiseringen i Sverige och emigrationen till Amerika blev konkurrensen om gårdarna så småningom mindre. Detta återspeglas i en allt tydligare nedgång av antalet boende också i Viken.

Gör vi hoppet till idag, så har antalet permanentboende i byn reducerats drastiskt och är nu snarast under 10 personer. Detta är inte unikt på något sätt för regionen, utan beskriver den allmänna urbanisering som skett i landet som helhet under en relativt kort period.

 Byns historia

En mantalslängd från från början av 1600-talet visar, att det då endast fanns två hemman i Viken. Dessa skulle naturligtvis beskattas. Beskattningsgrunden var antalet arbetsföra personer samt hemmanets skatteförmåga. För att fastställa denna senare hölls ”Anno 1631 den 12 Januari skrifteting uti Björebyn uppå boskap och utsädet för Tössbo gäld, Ånimskogs socken.” I denna förteckning finns endast en bonde Esbjörn i Viken upptagen. Kanske var den andra bonden så utfattig att inget fanns att beskatta. För Esbjörn fanns däremot upptecknat: utsäde 3 tunnar, 1 ungt sto, 2 stutar, 3 kor, 2 gamla får, 3 unga får och 1 ungt svin.. 

Genom att den brukade arealen under de följande åren utökades och genom att jorden skiftades och delades upp vid arvskiften, ökade också antalet ägare. Under denna tid och fram till i slutet av 1700-talet brukades jorden mer eller mindre kollektivt. Åkerjorden till byns hemman låg utspridd runt byn och uppdelad i ett stort antal små, icke sammanhängande tegar. Detta häm-made jordbrukets produktion och utveckling.

Dessa förhållanden låg till grund för de kommande, statligt påbjudna jordreformerna. Det började med Storskiftet – varje ägare skulle ha sin egen avgränsade yta av jord. På denna mark kunde han sedan själv välja vad han ville odla. Bebyggelsen i byarna behölls. Denna reform stadfästes 1757. Det dröjde dock 40 år innan Vikens ägor blev skiftade. Vid storskiftet i Viken 1797, skiftades inägorna (åker och äng) mellan 6 olika ägare. På grund av markernas varierande karaktär, var det dock inte möjligt att varje ägare fick en sammanhängande ägoyta, utan denna delades upp i ett mindre antal lotter.

Trettio år senare var det dags för nästa jordreform –  Enskiftet. Detta startade 1827 i Viken  och blev  mera omfattande och slutfördes först två år senare 1829.  Fram till denna tid låg huvudelen av byns byggnader koncentrerade till den s.k. bytomten. Endast två hemman låg utanför bytomten, som var belägen på ett område kring dagens mangårdsbyggnad i Viken 1:11, ”Där Framme”. Vid enskiftet delades inägorna upp i 13 fastigheter eller hemman, av vilka 9 tvingades flytta ut sina hus från bytomten och till de markområden de hade tilldelats. Endast två ägare fick bo kvar i sina hus på bytomten. Att riva ner sina bostads- och eknomibyggnader och flytta dessa, kunde nog upplevas som ett trauma för många äldre och fattiga bönder. Framför all försvann den trygga bygemenskapen.

Så fick bönderna i Viken en någorlunda lugn tid, utan ingripande från myndigheternas sida, fram till nästa jordreform – Laga skiftet. Denna verksamhet startade i Viken 1864. Nu uppdelades och fördelade jorden på nytt och nu var ägarantalet 17 personer, och inägorna delades upp i lika många fastigheter. Alla dessa fastigheter var dock ej bebodda, eftersom en del ägare bodde i andra byar i närheten. Efter 1864 fanns i byn Viken 17 fastigheter med officiella beteckningar Viken 1:2 t. o. m. Viken 1:18. Den fastighetsindelning och de gränser, som då fastställdes, har i stort sett bibehållits fram till i våra dagar (se karta nedan).         

Det är min ambition att återkomma med beskrivning av ovan nämnda skiftesförrättningar.

En annan av staten i lag föreskriven skyldighet var att det, inom ett härad eller en socken, skulle finnas sk brandstod, dvs att om en gård ödelades genom vådeld, skulle alla häradets eller socknens bönder bidra med brandstod, så att de nedbrunna byggnaderna kunde återuppbyggas och vid branden förlorade kreatur ersättas. Inom Tösse pastorat, dit Ånimskog hörde, uppgjordes år 1825 en s.k. uppskattningslängd för brandstodens beräknande. Denna beskriver värdet av byggnader och kreatur för Ånimskogs gårdar.

Gårdshistoria för de olika gårdarna i Viken börjar här omkring tiden för laga skifte 1864. För vissa gårdar något tidigare. (Den kommer senare att föras längre bakåt i tiden).  På ovanstående karta finns de mangårdsbyggnader inlagda, som fanns då kartan uppmättes i början av 1890-talet.

Några av dessa mangårdsbyggnader finns inte kvar idag, – Viken 1:6 och Viken1:10. Observera också att mangårdsbyggnadens Viken 1:2 år 1890 låg ca 100 m söder om nuvarande läge. Idag ligger bostadshuset där ladugården är markerad på kartan ovan.

2016-05-10  Lars Lundin


Bilder och dokument från Viken

Visa fler bilder & dokument ›


Platser i Viken




Tillbaka till överordnad plats

Publicerad av

Lars Lundin
Internetredaktör för Ånimskogs hembygdsförening. Om du har frågor om Ånimskog ellersynpunkter på denna hemsida, är du mycket välkommen att ringa till mig på telefon 0532-25 183, eller skriva till mig på adressen: lundin_lars@telia.com.