Brunsberg-Spångedal

Kategori: By

Brunsberg är ett litet samhälle som uppstått genom att forsarna i älven utnyttjats för järntillverkning. Den förste bruksherren, Christoffer Geijer, kallade platsen för Brunskogsberg som sedan förkortades till Brunsberg. Det ursprungliga och rätta namnet på platsen är Spångedalen. Det namnet är mycket gammalt. Erik Fernow skrev i sin bok ” Beskrivning över Värmland 1779″ att Spångedalen efter digerdöden är öde och överväxt med skog. Samhället söder om älven tillhör Strands hemman medan bebyggelsen norr om älven tillhör Spångedalens hemman.

Koordinater: 59.618962, 12.963137

Information om Brunsberg-Spångedal

Järnbrukstiden

Den 16 september 1684 kom ”proberaren” Jon Snack till Spångedalen för att undersöka om strömfallen i älven kunde vara lämpliga för anläggning av stångjärnshammare. Han kom på uppdrag av Bergskollegiet eftersom en ansökan om utbyggnad av vattenfallen kommit från bergsmannen Christoffer Geijer på Bohrs bruk i Västmanland. De samlade åborna från Spångedalen, Strand och Drögsnäs var mycket positiva till hammarverket, särskilt som ”deras hemman bestod av ymnig skog.”

Två år senare, 1686, togs den första hammaren i bruk i nedre forsen, kallad Drögsnäsforsen och Christoffer Geijer blev den förste brukspatronen på Brunskogsberg som han först kallade platsen.

Fem år senare, 1691 anlade han ytterligare en hammare, denna gång vid den övre forsen. Hammaren kompletterades också med ett manufakturverk för tillverkning och förtenning av bl.a. husgeråd.

Ett antal smeder arbetade nu vid de två hamrarna. De hette bl.a. Kuse, Bock, Knapp, Drake, Looman och Tumult.

År 1696 fick Geijer privilegiet att anlägga en tredje hammare, denna gång i Rinneforsen på gränsen till Boda socken.

Två år senare, 1698, blev Geijer sjuk och tvingades överlämna driften av hammarverken till sin son med samma namn. Christoffer Geijer den yngre var därefter bruksherre i tolv år men i februari 1712 drunknade han i älven och efterlämnade hustru och 6 barn.

Änkan Elisabeth Bergia gifte om sig redan året efter med Johan Arvikander, son till kyrkoherden i Brunskog, Brynte Arvikander. Johan Arvikander insåg betydelsen av ständig tillgång på träkol till hamrarna. Han litade inte på att bönderna  skulle leverera kol i tillräcklig mängd. Därför började han köpa skogsmark, först runt Spångedalen, såsom Vinterstan och Drögsnäs men också i närheten av Rinneforsen.  Dessutom köpte han hemmanen Hortan, Nolby, Skogsberg, Sävelskog och en del av Strand. I Boda socken inköptes först Krokstad, senare också Grimstad. Inom hemmanet Nolby fanns också ett outbyggt vattenfall. Skogsaffären med Nolbys ägare, Sidonia Stöltenhielm, blev en utdragen process i Jösse tingsrätt eftersom hennes man sålde egendomen till Arvikander utan hennes vetskap.

År 1742 fick Johan Arvikander tillstånd att tillverka stångjärn vid vattenfallet i Nolby. Den tillverkningen pågick till 1782 då den s.k. Skålsjökatastrofen inträffade.

År 1760 fyllde den gamle brukspatronen Johan Arvikander 80 år. Han hade då överlämnat sitt imperium till dottern Lena Sofia och svärsonen Reinhold Löfman. Paret bodde på Brunsbergs herrgård med sina 11 barn. Gamle brukspatronen hade då flyttat till Grimstad sedan hustrun Elisabeth avlidit ett par år tidigare. Reinhold Löfman utvecklade verksamheten genom att anlägga en stångjärnshammare i Åstenäs. Platsen döptes till Reinholdsfors. Samtidigt köpte han 7/20 delar av hemmanet Åstenäs för att säkra kolfångsten.

Johan Arvikander avled 1767, 87 år. Han har satt bestående spår efter sig vilka än idag kan läsas i Jösse härads tingsrätts protokoll. Det är de vidlyftiga skogsaffärerna och de ständiga kontroverserna med bönderna i Strand och även i andra hemman, som för alltid finns bevarade. Johan Arvikander hade styrt sitt imperium i 50 år men nu var katastrofen nära förestående.

Den nye brukspatronen på Brunsbergs herrgård, Reinhold Löfman, avled 1768, endast 8 månader efter sin svärfar. Lena Sofia stod plötsligt ensam med den omfattande järnhanteringen i Brunsberg, Rinnefors, Nolby och Reinholdsfors.

Det var ett skuldtyngt företag hon fick ta över. Fadern  Johan Arvikander hade efterlämnat skulder i Riksens Ständers Bank och handelshuset Christian Arfvidsson i Göteborg hade genom åren lånat ut stora belopp. Flera privatpersoner hade också innestående fordringar.

Den 15 maj 1770 hade Jösse häradsrätt kallat till ”urtima ting på Brunsbergs herrgård.” Detta var ett första möte som följdes av flera andra. Men den 10 mars 1775 stod det klart att grosshandlaren Christian Arfvidsson i Göteborg övertagit ”de Brunsbergske egendomarne.” Änkan Lena Sofia fick en fristad i Nolby ”med vedbrand och gärdslefång” och som en vänlig gest fick hon behålla sina ”nipper.” Lena Sofia dog i Nolby ett år senare, utfattig och bitter. Hon blev 60 år gammal.

Familjen Arfvidsson ägde ”de Brunsbergske egendomarne” mellan åren 1775 och 1795. Under den tiden ersattes den ödelagda hammaren i Nolby med en ny i Moriansfors. Ett manufakturverk byggdes också vid övre fallet i Brunsberg. Ägarfamiljen bodde inte längre på herrgården. Där installerades istället förvaltare som skötte den dagliga verksamheten.

Nya ägare 1795 blev bröderna Nicklas och Martin Holterman. De anställde den skicklige bergshauptmannen Olof Nauclèr som förvaltare. Han fortsatte på den tidigare inslagna vägen med inköp av skogsmark. Skiften köptes i Åstenäs, Svannickeboda, Emnebol, Åmot och Nordsjö. Arrendekontrakt infördes för torparna och reglerade löner för smederna. Ett gott arbete belönades med högre lön. Brännvinet avskaffades som ”encouragement.” Brödernas filosofi var att kvalitet skulle gå före kvantitet. Olof Nauclèr startade för övrigt det första pappersbruket i Värmland år 1804.

Brunsbergs bruks ägare blev allt flera genom arv och ingiften.  Släkter som Arfwedson, Warendorf, Groen och Wattrang fick alltmera inflytande. Men investeringarna fortsatte. En ny stångjärnshammare togs i bruk i Åmot 1809. Det var smidet i Moriansfors som flyttades dit samtidigt som manufakturverket i Brunsberg flyttades till Moriansfors. En ny enkelbladig såg byggdes på mellanfallets södra sida 1812 och en kvarn på den norra sidan. Den första hammaren vid nedre fallet byggdes om och två kolhus nybyggdes.

År 1824 dog disponenten Martin Holterman. Han efterträddes av sin systerson Johan August Arfvedson. Denne ärvde samtidigt sin morbrors andelar i Brunsbergs bruk och blev därmed störste ägare. Under hans tid som disponent tillkom stenvalvsbron och tegelugnen som båda är intakta än idag. Olof Nauclèr dog och ersattes med sonen Martin. Johan August Arfwedson dog 1841 endast 41 år gammal och ersattes av sin svåger Wilhelm von Ehrenheim. Under hans tid  infördes lancashiresmide. En ny såg ersatte den gamla och en tröskverksbyggnad uppfördes vid övre fallet. I Moriansfors började först tillverkningen av spik, senare också alla slags gjutgods.

Von Ehrenheim dog 1858 och ersattes av Brunsbergs bruks störste andelsägare Nils August Wattrang. Under hans tid anställdes barnmorskan Kajsa Ehrenström, dessutom tillkom den första skolan. Basarerna byggdes som bostäder till smederna och herrgården om- och tillbyggdes. Samtidigt påbörjades förhandlingar om en sammanslagning av Brunsbergs bruk med Borgviks bruk. Det var delägaren i båda bruken, kammarherren Carl Sköldbrand, som ansåg att en koncentration av järnhanteringen till Borgvik var nödvändig. Borgvik hade ett bättre handelsläge och ”dess järnstämpel var fördelaktigt känd överallt.”

Carl Sköldebrand fick igenom sin vilja. 1864 överlät Brunsbergs bruks intressenter allt sitt innehav av industrier, egendomar och skogar till Borgviks AB.

Redan året efter tystnade hammaren i Rinnefors och slutligen år 1882 den sista hammaren vid nedre fallet i Brunsberg. Den hammare som först togs i bruk av Christoffer Geijer 1686.

Därmed upphörde  den nästan 200-åriga epok som idag kallas järnbrukstiden.

Nedskrivet av Sven Wiman

 

 

 

 

 

 


Bilder och dokument från Brunsberg-Spångedal

Visa fler bilder & dokument ›



Tillbaka till överordnad plats

Publicerad av

Stefan Hensdal