Särvsjön

Kategori: By

Koordinater: 62.625464, 13.159890

Information om Särvsjön

SÄRVSJÖN
av Sven-Olof Hedmark

Utdrag ur text hämtad ur skriftserien Hede socken förr och nu, nr 8

Svårt är att veta hur länge folk bott i Servsjö by, men lämningar i form av föremål från järnåldern såsom pil- och spjutspetsar, hästskor m.m. har hittats vid plöjning. Men att folk funnits långt tidigare bekräftas av hällmålningarna i södra branten av Grannberget just där det sluttar ned mot Åkerberget ett par tre kilometer från byn. Målningarna, vilka påträffades så sent som i slutet av tjugotalet av Rebecka och Brita (dotter till R.) Olovsson-Hedmark, anses vara av tidigare skede än de mera välkända hällmålningarna i Flatruen. Upptäckten ledde till att en del förståsigpåare kom för att undersöka fyndet. Bl.a. så kom dåvarande landsantikvarien Festin. Från Riksantikvarieämbetet kom professor Gustaf Hallström m.fl.

Om man går till de skrivna hävderna kan man enligt Erik Modins ”Härjedalens ortnamn och bygdesägner”, få veta att Servsjön ursprungligen var ”ett hedebor tillhörigt fäbodställe”.

På ansökan av drängen Jon Jönsson i Långå att få inrätta ett nybygge ”på en vitt begrepen ödemark emellan Hede kyrka och Storsjön”, resolverade Hede Tingslags häradsrätt den 28 november 1754 om behörig synegång. Denna hölls den 18 oktober 1759 och uppvisades i rätten den 28 november samma år.

Synemännen ansågo nybygget kunna anläggas till sex trög skatt och föreslogo 12 frihetsår. Vidare meddelades att Jon Jönssons rätt hade förvärvats av Jon Persson och Anders Andersson i Hede. (Jämtlands läns landskontors arkiv, landboksverkfikationer 1761, pag. 2875 ff.) Jon Persson och Anders Andersson har tidigare påträffats antecknade under Särvsjön i skattelängd för 1761 (landboksverifikationerna 1761, pag. 2875 ff.). Servsjön har i denna längd ej åsatts några betackningar men i specialjordbok för Härjedalen 1805 (bland 1805 års landboksverifikationer) upptages Servsjön 1 och 2 med vardera ½ mantal och 3 trög. Under nummer 1 är nu Johan Fransman antecknad och under 2 Per Olofsson.

Dock har det med utgångspunkt från äldre sagesmän och med stöd av gamla kyrkböcker framhållits att den förste som brukat odlad jord i byn skulle vara en avsatt präst vid namn Erik Mört i Hede.

Orsaken till avsättningen lär ha varit att prästen på julafton hade ”friat till en burgen bonddotter” men fått nej och så i sorgen över detta dränkt densamma i brännvin med påföljd att han under jolottan blev opasslig och spydde från predikstolen ut över den församlade menigheten.

Avsatt drog Mört bort tillsamman med sin hushållerska till Servsjön där han bosatte sig på den så kallade Gammeltäkten mellan gårdarna J-Ers och Per-Svens. Han levde där i stort armod och avled efter att ha drabbats av blodförgiftning. Hans stoft transporterade hushållerskan till Hede, klövjandes på hästryggen.

Som Mört inga barn hade lär Servsjön ha varit fritt fram för andra byggare.

Om vi nu går framåt i tiden till senare hälften av 1800-talet fanns nio gårdar och en befolkning som låg bortåt 80 personer. Befolkningen hade sin huvudsakliga bärgning av sin jord, myrslåtter för att föda kreaturen, jakt och fiske. Skogen och sjöarna var under naturahushållningens tid en förutsättning för att kunna leva i en bygd där knappast säd mognade och frosten många år förfrös potatisen.

Kommunikationerna var mestadels gångstigar, en kärrväg ned till Hede och vintertid, då allt som kunde köpas av förnödenheter skulle fraktas hem, slädvägar över de frusna myrarna och vattendragen.

Många stigar ledde till byar som Långå, Grundsjön och vidare mot Ljusnedal till Messlingen, Storsjön och Lövkläppen. Kontakten mellan byarna var då täta och gemenskapen nödvändig för överlevnaden. Till Hede är det 3,5 mil där det fanns läkare, länsman, apotek, kyrka m.m. Skola fanns i byn redan under 1880-talet fast inte i den bemärkelse som senare.

I Servsjön fick man landsväg till Hede vid mitten av tjugotalet och även då telefon och därmed hade man kommit civilisationen något närmare. Näringarna hade under de senase årtiondena utökats med skogs- och flottningsarbete och folk redde sig tämligen genom träget arbete.

I slutet av 30-talet hade antalet gårdar genom avstyckning ökat till 14. Post fick man en gång i veckan från Hede, men fortfarande var vägen dit farbar med bil endast sommartid. Så småningom kom dock vägen att plogas om än med stort besvär och med frivilliga insatser av byborna.

Efter andra världskriget började utarmningen av landsbygden och även Servsjön drabbades med begynnande utflyttning. Skolan lades ned 1946 och i början drabbades byn av kraftverksintressenternas intresse. De båda sjöarna blev föremål för reglering och en del livsviktiga marier för jord- och skogsbruket lades under vatten. Fisket påverkades negativt och förutsättningarna för boskapsskötseln försämrades.

I Servsjön bodde som mest nära 100 personer. Tidvis hade man två handlande som tillhandahöll dagligvaror, men nu började byn åderlåtas på företrädesvis yngre personer. Eget litet kraftverk byggdes 1950.

Skogsarbetet mekaniserades, arbetstillfällena i byns närhet blev allt färre. I början av 70-talet kom nästa negativa intresse från kraftbolagen i och med planerna på att överleda vattnet från övre Servsjön till Grundsjön och Långå kraftverk. Detta medförde att byns kraftverk måste läggas ner och ”Europas största rotenonprojekt” genomfördes i övre Servsjön. Detta för att ingen sik skulle komma ned i Grundsjöarna genom kraftverkstunneln. Projektet lyckades över hövan så tillvida att inte bara fisken i övre sjön utrotades utan vattnet som strömmade ned i nedre sjön utrotade fiskbeståndet där.

Nu var Servsjö-borna utan husbehovsfiske ett antal år medan inplanterad sik och öring växte till. I övre sjön inplanterades även vätternröding. Inplanteringen får ses som ett experiment och delvis som ett misslyckat sådant, åtminstone sett ur bybornas synvinkel. I nedre sjön har man nu ett bestånd av sik, aborre, harr och öring. I övre har det vandrat upp mängder av lake från grundsjötunneln, och viss förekomst av sik har visat sig. Öring och röding förekommer men tycks inte själv föröka sig, som vanligt är i reglerade sjöar.

Servsjö by är i nuläget en avfolkad by, ca 10 personer finns kvar i byn i fem gårdar. Ett fåtal fritidshus har byggts. Sommartid lever byn upp. Då återvänder utflyttade och deras ättlingar för att under några ljuvliga sommardagar njuta av sin hembys frid och skönhet. Under senase sommaren anordnades en så kallad hemvändardag med samkväm och dans. Ett arrangemang som man räknar med blir återkommande.
(Sven-Olof Hedmark)


Bilder och dokument från Särvsjön

Visa fler bilder & dokument ›



Tillbaka till överordnad plats

Publicerad av

Eva Tönne