Lövåsen

Kategori: By

Koordinater: 60.46284, 15.88058

Information om Lövåsen

De första seklerna

Själva ortnamnet Lövåsen förekommer första gången 1549, då kung Gustav Vasa skriver till fogden Göran Göransson, att han skall prova malm från gruvan i Lövåsen. Man förstår, att det gäller silvermalm, och att gruvan varit i drift ett tag, men att den börjat förfalla.

På platsen fanns sedan åtminstone 1400-talet en järnhytta, Gjutarhyttan, under Bispbergs bergslag. Ett brev från 1507 berättar, att Nils Björnsson skänkt denna hytta till munkarna på Gudsberga kloster i Husby socken. Genom reformationen och därpå följande konfiskering av den katolska kyrkans egendomar blev Gjutarhyttan statsägd för lång tid framåt. Det är i ljuset av detta som man skall förstå kungens intresse för gruvan, vilken tydligen också ingått i donationen. Silvermalmen gav ju kronan inkomster, och det var något som kungen behövde.

Under 1500-talet tycks sporadiska fyndigheter ha gjort att silvergruvan vid Nyberget givit malm under större delen av seklet. Tidvis hade kungen även sin fogde placerad på Lövåsen för att kontrollera verksamheten.

Prästen och Storgubben

Från 1600-talets början blir källmaterialet om Lövåsen rikare. Särskilt Gustav II Adolf tycks ha värnat om gruvdriften. 1613 tillsattes Bertil Buhr som gruvfogde, och en upprustnings- och nybyggnadstid inleddes. Fogdens räkenskaper är bevarade och vittnar om stor möda för att få till stånd en lönsam drift. 1620 gav kungen Lövås bruk med dess gård Giutarehyttan benämnd i arrende till Otte Hendrich Lübecker från Tyskland. För att hjälpa honom med arbetare i gruvan gavs de boende i området frihet från plikten att hålla soldater till armén.

1630 utökades antalet intressenter vid bruket genom att kyrkoherden i Skedvi Erik Holstenius, tillsammans med Tobias Cleinow och smältaren Storgubben fick kungens kontrakt på ett nytt och ymnigt Silfwerstreck och blygång. Härigenom uppkom Prästgruvan och Storgubbens gruva.

Denna Storgubben har gäckat forskarna när det gäller den riktiga identiteten. Genomgång av kyrkans äldsta räkenskapsbok 1627-1645 ger dock vid handen, att han hette Per Hansson och var föga omtyckt av prästen Holstenius.Så här skriver han 1627: Per Hansson en Smältare widh Löfåsen vulgo Storgubben (vulgo = allmänt /kallad/), en stoor drinkare och Sabbatzbrytare som drager andra medh sigh at dricka. Man kan undra, hur kompanjonskapet dem emellan kan ha fungerat.

I ett brev från Gustav II Adolfs kansli 1603 21/2 tillerkändes smältaren Per Hansson som haffuer optagit den nya Silfwergrufwan här widh Löffåsen till försträckning 400 daler Swenske som ersättning för sitt nedlagda arbete. Det verkar som om kungen hade en annan uppfattning om Storgubben än prästen.

När Otto Lübecker avled 1631 uppstod problem för kronan med fullföljande av arrendet, som Lübecker fått förlängt på 10 från 1630. Det löstes genom att Mattias Grissbach från Tyskland övertog kronoarrendet. Vid sidan av pågick den privata driften, i varje fall tills kyrkoherde Holstenius dog 1640.

Funckarna vid Lövåsen

Kronoarrendet övertogs 1637 av Stockholmsborgaren Tomas Funck d.ä., 1580-1645. Han var en från Stralsund invandrad köpman, som blev rådman i Stockholm, där han ägde flera hus (jfr Funckens gränd i Gamla stan). 1643 fick han privilegier på hela Lövåsens silverbruk med windar, hus, ladugård, qwarnar och hwad mera såsom til bruket hörer. (En avskrift av privilegierna finns i Klosters bruks arkiv, sockenarkivet i Långshyttan). Efter hans död övergick Lövåsen till äldste sonen Tomas Funck d.y., troligen död 1677 på Lummelunds bruk, Gotland.

Han gifte sig 1656 med Kristina Persdotter, född 1632 på Hinshyttan i Husby socken. Hon var dotter till kaptenen Peder Larsson, 1575-1663. I äktenskapet föddes tre barn, men efter tredje dotterns födelse 1659, avled Kristina endast 27 år gammal, och Funck flyttade från Lövåsen sedan han ordnat så att barnen fick växa upp hos släktingar på Hinshyttan.

Tomas Funck lämnade efter sig ett skuldsatt bruk, som nu hamnade i förfall. 1657 hade han visserligen intagit bergmästaren Olof Larsson som kompanjon, men det hjälpte föga. 1662 överlät kronan hela bruket till honom, men redan 1669 tvingades han av okänd anledning upphöra med silverbruket. Året därpå fick han bergskollegi order att ”rengöra” gruvan, som förmodligen vattenfyllts. Ännu 1677 30/10 rapporterades på tinget i Skedvi, att grufwan är full med wattn, hytta och damm så förderfwade att inthet dhera duger eller kan brukas. Som om allt detta inte vore nog, indrogs Lövåsens gård åter till kronan genom den reduktion som genomfördes av Karl XI 1682. Genom stora ekonomiska uppoffringar lyckades Olof Larsson återlösa bruket, men då utbröt i stället en eldsvåda på Lövåsen, varvid mangårdsbyggnaderna och den nyss bärgade årsgrödan förstördes.

Nya försök

Vad som hände sedan är inte utrett. Olof Larsson avled 1684, och förmodligen övergick Lövåsen och bruksrörelsen till fordringsägarna. 1687 finner man landshövdingen Gustaf Duwall med intressenter som ägare. Efter Duwalls död 1692 övertogs huvudmannaskapet av hans efterföljande som landshövding, Nils Gripenhielm. (Även dessa privilegiebrev bevaras i Klosters AB arkiv, Långshyttan).

Nu blev det fart vid Lövåsen igen. En ny vattenkonst uppfördes, och gruvan tömdes på vatten så att malmbrytningen kunde komma igång. En ”välbyggd” silverhytta liksom ett nytt bokverk (= malmkross) vid ån från Nedre Klingen stod snart färdiga. Bönderna i Skedvi, Husby och Finsta fjärding i Hedemora socken ålades att hålla vindhästar och göra dagsverken med mera vid gruvan. Från denna tid finns välbevarade och detaljerade räkenskaper, de äldsta från 1699 och de sista från 1709, nu förvarade i Länsarkivet, Håksberg, där större delen av Lövås bruks arkiv finns.

***

Brukets anställda (avlöningslängder) år 1700

Gruvfogde: Erik Nilsson.

Konstmästare: Nils Hindersson.

Konstkarlar: Johan Bengtsson på Nyberget, Johan Andersson på Nyberget, Hans Panker, på Nyberget.

Drivare: Hindrik Santman på Nyberget.

Smältare: Gamla Johan Persson i Arkhyttan, Erik Larsson i Arkhyttan, Anders Ersson i Arkhyttan.

Smältardräng: Unge Johan Persson i Arkhyttan.

Gruvdrängar: Erik Jörsson på Nyberget, Jakob Mickelsson på Nyberget, Erik Diekne i Arkhyttan, Anders Krutz på Nyberget, Hans Ersson på Nyberget, Per Muur, på Nyberget, Johan Gästrik, på Nyberget, Erik Ersson på Nyberget, Anders Stuth i Arkhyttan, Jonas Olofsson på Nyberget, Hans Olofsson på Nyberget, Matts Mattsson på Nyberget, Erik Mickelsson på Nyberget, Anders Johansson på Nyberget, Erik Knös på Nyberget.

Gruvgosse: Erik Eriksson på Nyberget.

Körare: Johan Ersson på Nyberget, Erik Andersson på Nyberget.

Smeder: Lars Larsson i Arkhyttan, Hans Hansson i Arkhyttan, Anders Andersson i Arkhyttan, gamle Erik Larsson i Arkhyttan, gamle Lars Olofsson i Arkhyttan, Petter Snickare på Nyberget, Matts Christofersson i Bondänge.

Sovrerskor: Hustru Malin Mickelsdotter på Nyberget, Margareta Andersdotter på Nyberget.

Soldater: Per Löfwen på Nyberget, Olof Sax på Nyberget, Olof Smedh på Nyberget.

Öfrige anställda, tillfällige: Erik Santman på Nyberget, Olof Larsson på Arkhyttan, Erik Ersson i gropa, Jacob Gustafsson på Nyberget, nämndeman Johan Ersson på Nyberget, Anders Hansson i Arkhyttan, Per Catullsson på Nyberget, hustru Elisabeth, Hans Möriers på Nyberget, hustru Kerstin Persdotter, gamle Lars Jörsson, unge Hans Jörsson, hustru Helena, konstmästarens dotter från Hällefors.

***

Härutöver förekommer ett tiotal personer, som tillfälligt haft inkomster från bruket, de flesta som forkörare eller säljare av timmer och/eller kol.

Anmärkningsvärt är dels, att kvinnlig arbetskraft förekom, dels att bruket under brinnande krig fick hålla soldaterna kvar hemma som arbetskraft. Först 1705 utgick en kunglig resolution till Lövås bruk att släppa ut soldaterna och i stället öka böndernas dagverksskyldigheter.

Den här perioden fick ett häftigt och tragiskt slut 1708, när en dammbyggnad vid Flyttjesjön brast, och vattenfyllde gruvorna. Vissa källor uppger, att det skulle ha inträffat 1710, men den enda översvämning som är känd inträffade vid vårfloden 1708. Bland annat omkom Jacob Gustafssons i Nybergets hustru, som höll på att tvätta i en tvättstuga, vilken drogs med av vattenmassorna.

Ändå sjönk produktionen 1709 inte så mycket, vilket kan förklaras av, att man hade ett malmlager sedan föregående år, som man nu gjorde slut på. En starkt reducerad verksamhet pågick sedan till 1715, varefter Nyberget och Lövåsen ödelades som bruksorter.

Den sista bruksperioden

Nästa aktiva period började 1733, då rådmannen och sedermera bergmästaren i Falun Eggert Lundström erhöll rättigheter att återuppta driften. Under resten av 1700-talet avtog mängden producerat silver, men produktionen av bly och koppar ökade, det senare sedan bruksägarna köpt andelar i Tomtebo gruvor.

Efter Lundströms död 1796, såldes bruksrörelsen till bergsfogden Per Forslind d.ä, 1761-1828, och efter honom till Per Åkerman med intressenter. Som chef för bruket verkade sedan 1841 kaptenen W A Nisser, vilken snart köpte ut de andra delägarna. Bruksrörelsen gick dock mot en nedläggnign. 1871 smältes den sista kopparen och 1878 lades driften vid hyttan ned för gott, sedan den sista silvermalmen smälts.

Från 1872 stod sonen Ernst Martin Nisser, född 1837 som ägare till Lövåsen, vilket efter 1878 drev som lant- och skogsegendom.

Under krigsåren 1914-18 återupptogs gruvdriften vid Nyberget, men då i AB Zinkgruvors regi. Detta företag uppgick senare i Boliden AB.

1934 inköpte kommunen hela Lövås egendomen med jord och skog. Herrgården, som byggdes av Per Forslind, ombyggdes till hyresfastighet, medan jordbruket utarrenderades. Jorden är sedan 1980 försåld till Sören Bergeå i Bondängs, Arkhyttan.


Bildgallerier från Lövåsen

Visa fler bildgallerier från Lövåsen ›


Bilder och dokument från Lövåsen

Visa fler bilder & dokument ›


Platser i Lövåsen




Tillbaka till överordnad plats

Publicerad av

Griggus Per
Föreningsredaktör för Stora Skedvi hembygdsförening. Om du har information om, eller bilder från, Stora Skedvi är du mycket välkommen att ringa till mig på telefon 070-523 19 08, eller skriva till mig på adressen griggusper@slaktforskarhuset.se.