Stenen 1:3 Norra Gården

Kategori: Gård

Koordinater: 58.556433, 12.517811

Information om Stenen 1:3 Norra Gården

Stenen 1:3 norra gården.

Ägdes 1900 av Maria Andersson f 1821 d 1909, hon var g m nämndeman Andreas Andersson f 1822 d 1895.
Barn: Johan Fredrik f 1853, Anna Lisa f 1855, August f 1857, Kristina f 1860, Sara Maria f 1861, fosterdotter Frideborg Andersson f 1880.
Sara Maria blev sedermera farmor till en av Sveri-ges mest kända författare, Göran Tunström, född i Karlstad 1937 d 2000.

Kristina dog 1909, 14 dagar efter dog mamman, varför sonen August Andreasson övertog gården. Han utflyttade 1911 till Ed.
Sålde gården 1910 till Karl Ottosson från Stens-torp, Ekarebol, f 1873 g m Anna Pettersdotter f 1884 från Fiskaretorpet. Karl och Anna gifte sig i Amerika, kom hem 1910, idkade då jordbruk någ-ra år. 1914 flyttade de till Brålanda och inköpte en caférörelse, stannade där till 1920. De tog en fos-terflicka Karin under tiden i Brålanda. Familjen flyttade till Dalbergså och köpte gården Södra Stretet, där Karl senare övertog affären, se famil-jen på denna gård.
Ottosson arrenderade ut gården till Johannes Hektor på Varvet till 1919. Gjorde samma år auktion på inventarier, han hade där bl.a. 5 kor och häst.

Anders Johan Andersson f 1880 d 1970, född på Velösa, Lillebyn, köpte gården Stenen 1:3 på auk-tion 1920. Innan dess hade han varit till Amerika. 1914 kom han hem, for tillbaka, gifte sig med Maria Carlsdotter från Stenen 1:2 i Amerika.
De fick barnen Margareta (Greta) f 1915 d 1979 och Sara f 1922 d 2005.
Greta blev senare ägare av södra Stenen 1:2, läs mer om hennes familj där.
Greta har berättat om sin hemkomst från Amerika och barndom för sin systerdotter Gudrun, se ned-an.
Sara g m Arvid Rydberg f 1916 d 2002, föräld-rar Axel och Hanna Rydberg, Prästgården.
Barn: Gudrun f 1952, Egon f 1957.
Gudrun har lagt ner mycket arbete för att Bolstad prästgård skall behållas i det skick som varit under 1900-talet. Bildat en förening ”Prästgårdens vän-ner”. Varit med och skrivit Bolstads hembygdsbok ”Himmel och Havrejord” samt Bolstadboken ”Böj ditt huvud, träd försiktigt”. Gudrun var mycket aktiv i Bolstad Hembygdsförening.

Har gjort denna intervju med Greta Carlsson på Vallarne som återges i förkortat skick.

Greta var född i Amerika 1915. Föräldrarna hade varit där sedan 1914 då de gifte sig. Umgängeslivet var inte så stort, endast med släkten.
Pappan arbetade först i en gruva. Mamman arbetade i moster Annas tvättinrättning, men längtade hem, så 1920 tog de båten till hemlandet.
Greta berättar:
När vi kom hem till Sverige kom morbror Anders med häst till Brålanda, fick åka till morfar Carl i S Hagen.
Resan hem gick med båt över Atlanten, där träffade jag jultomten. Det var ju tur att Sankte Claus var med till Sverige, tyckte pappa. Hytten där jag låg var inte stor, mamman och jag låg i sängen längst ner, pappa i över-sängen. 14 dagar tog resan. Kunde inte svenska när jag kom hem, svåra konflikter med mormor om språket. Men vi lärde oss varandras språk rätt snart. Ville plocka blommor ute på gärdena men det tyckte inte morfar om, att jag gick och trampade ner säden. Standarden var bättre i Amerika. Kläder hade jag finare. När jag kom hit blev skolkamraterna lite avundsjuka på mina fina kläder. Bilar var det en hel del i Amerika. Kommer ihåg spårvagnar och bilar.
Hägglund, svåger till Selander, åkte med hem. Vi fick åka rätt mycket i hans bil.
Här hemma fanns inga bilar, Oskar Pettersson och Svärd var nog de första som jag kommer ihåg som hade bil. Vi bodde i Södra Hagen hos morfar och mormor första året, till 1920. Sedan blev det auktion på Stenen. Pappa köpte gården, gav 20000:-, där fanns mycket skog. Trivdes bra på Stenen, hade nära till Berta på den andra gården. Jag trivdes bäst i hemmet tyckte inte om att vara på andra ställen. Grannarna runt om var Strandkvist, N Hagen, där jag lekte med deras pojke, Varvet, Fagerhagen och många andra torpställen.
Julfirandet var roligt, det bästa var när pappa tog hem julgran, girlanger sattes upp i taket, de var medtagna hem från Amerika. Vidare fanns en stor pappersklocka som även var med hem, den sattes upp i köket, den minns jag särskilt väl. Julklappar delades ut, vi fick en hel del, mest nyttosaker kanske någon leksak. När min syster Sara föddes flyttade jag till Anton och Mali i grannstället.
När jag började i småskolan gick jag till ”Lia”, det var inte långt, där var Anna Fredriksson lärarinna. Sedan fick vi gå i folkskolan i Västra skolan där J A Bohman var lärare.
Vi lekte i skolan ”Tjuvar o poliser”, det var en rolig lek, men det tyckte inte fru Bohman att vi skulle leka. När vi fick se henne i dörren sprang vi. ”Skära havre” var en annan lek som ofta lektes. 4 år gick jag där. Något som jag saknade i skolan var engelska, nu är det natur-ligt med språk, men tänk vad lätt det skulle varit för mej som kunde en del då. Glömde bort språket rätt fort när man kom ihop med lekkamraterna, särskilt när jag lekte med min kusin Berta, senare bodde hon på Dal-bergså.
Mormor kom ibland och hälsade på, hon hade alltid sockerkulor i fickan som vi fick. Morfar kom också ner och hälsade på, han gick alltid då. Vägar var ju endast gärdesvägar. Vägen till Stenen grusades inte förrän på 1930-talet.
Elljuset kom inte förrän 1941, det var en stor hän-delse för alla i bygden. Förut var det endast fotogen-lampor, både i ladugården och inne i huset. Inne fick man använda det som fanns t.ex. strykning det var ett järn på spiseln. Vatten värmdes på spiseln, fick bäras in och lika mycket fick bäras ut. På mors dag 1941 fick jag ett elektriskt strykjärn, det var som att komma till himmelriket, så kändes det.
I ladugården hade vi 7 kor och ett par hästar, några får, det var ju inte någon stor gård. När vi bykte gjorde vi det ute första åren. Ställde upp en stor träbalja, lade smutstvätten i blöt. Senare laka vi, koka lut och hällde lutvattnet över kläderna tills de var rena, åkte ner med kläderna till Vänern och sköljde i sjövattnet. Det var varje vår detta gick av stapeln. Kläderna blev så mjuka och fina med detta vattnet.
Mjölkningen var tre gånger om dagen. På sommaren gick korna på skogen, det kunde vara långt att gå innan man hittade dem, sedan bära hem mjölken. Det var många tunga arbeten förr.
Jag var ute och jobbade ibland, mellan 1935 och 37 var jag hos Isaksson i ”Nolhagen”. Var mest hemma och hjälpte till. Jag var med i SLU, på möten var det dans och annat roligt, under fastan fick vi inte dansa. I Qvan-tenburg var vi på fester. Vi cyklade till danserna. Vi var ibland ända upp till Grinstad. Musiken var ofta ”Mok-ke” med dragspelet. På den tiden fanns inga högtalare, inget ljus utan endast gaslampor.
Skor hade vi när vi gick i skolan, hemma gick vi mest barfota, ofta med träbottnar, stövlar fick jag inte förrän 1935, det blev skönt när vi fick dem. Bäst var det på vintern.
Kalaser var det en hel del i gårdarna, särskilt i ”Nolha-gen och Söhagen” och på det andra Stenen. Även i Kårebyn hos Malvina och Maja, de var släkt till oss. Där hade vi roligt i den stora stugan, på vinden där fick vi härja hur mycket som helst. Detta var den gamla affären i Kårebyn. Den första cykeln fick vi 1928, den fick alla använda. Det var Adolf i Kårebyn som lärde mej att cykla för han hade cykel mycket tidigare än oss.
Begravningar förr: Bjudningen var klockan 10, det var bjudet med ett särskilt brev med stora svarta kanter på kuvertet. Först var det kaffe när gästerna kom, men folk kom vid olika tider, men när alla hade samlats kom prosten och då blev det högtidligare, då fick man inte ”smâla” och prata för mycket. Nu kom maten, för det var alltid mat. Sen skulle det åkas till kyrkan, då var det sent på eftermiddagen. När allt var klart inne i kyrkan skulle stoftet gravsättas, då var det genommörkt, sär-skilt på vintern, då fick det lysas upp runt graven med ljus, det såg faktiskt uselt ut. Men seden var sådan på den tiden. Folk kom gärna sent, nu är det tvärtom, alla kommer punktligt.
Sedan skulle en del med hem igen till sorgehuset, det var en heldag på begravningar förr. Men mat fanns det gott om så man kan säga det var stora kalas. Man skaf-fade alltid in en kokerska och servitriser. Kokerskor fanns på olika ställen i socken. I dessa trakter var Kris-tina Olsdotter på Gaseberg den självklara.

Läs mer om Greta Carlsson på Glysbyn 1:8.



Tillbaka till överordnad plats

Publicerad av

Karin Nilsson