Boet..

Kategori: By

Koordinater: 58.038632, 12.267745

Information om Boet..

 

Boet.

Arrendekontrakt 2/11 1858 Lars Larsson torpare

Boet:  1:2  (Trells)               Karl Sanfrid Berntsson f 7/5 1896

Hustru:                                Ida Maria Persson f 29/5 1898

Barn:                                   Britta f 1928

Rut Barbro f 1932

Bernt f 1936

Ägare:           Karl Gösta Sigurd Johansson f 6/11 1907. Anställdes på Boet 1941. Till Småland ca 1950. Jansund hade gården 1950-63. Trell till gården 1963. Alf J köpte gården 1988. .

Hustru:          ?Ella Karolina Johansson f Johansson f 28/5 1909

?Elsa

Gifta:            6/7 1935

Barn:             Ingrid Elsa Marianne Johansson f 9/10 1936

Lars Kjell Ingvar Johansson f 17/4 1942

Sigge Sven-Alvar Johansson f 11/10 1945

Lena Gudrun Birgitta Johansson f 2/1 1947

Nils Rune Johansson f 8/2 1933

Bror till Elsa: Johan Albert Johansson f 21/4 1896

Bröder:1:1     ¤Karl Eriksson f 1863, hustru Stava

¤Martin Eriksson f 1/9 1870, hustru Beda

¤Johan Eriksson f   , hustru Betti

Ägare:           ¤Karl Eriksson f 1863, mellersta gården i Boet

Hustru:          Anna Gustava f 1860

Inhyse:          Sofia Johansson f 7/1 1889

Boet:  1:3                            ¤Martin Eriksson f 1870, norra gården i Boet

Hustru:                                Beda Josefina f 1871, mor till Marianne gift Göran Johansson

Barn:                                   Erik Artur Eriksson f 14/6 1901.    ?Gift med Klara f 1901

Anna f 1899

Elin f 1899

Ingrid f 1901

John f

Märta f 1909

Fosterdotter:                                             Alice Johanna Johansson f 25/5 1914

Ägare:                                 ¤Johan Eriksson

Hustru:                                Betti

Boet 1:3:       Gustav Evert Persson f 21/1 1912

Hustru:          Anna Teresia Persson f Eklund f 10/9 1914

Barn:             Enis Anita Sofia Persson f 1/3 1939. Gift Ryhdin, mor till Maritha R

Barbro Irene Elisabet f 4/2 1942

Gerd Kerstin Marianne Persson f 6/4 1945

Karl-Evert f 1953-54

 

Ägare: 1:4     3/8                 Oskar Johansson i Blinneberg

Ägare:           1:2. 1:3, 1:4

Johan, Karl och Martin Eriksson

Fader:            Erik Larsson

Boet 1:5        Karl Amandus Andersson f 11/7 1884, se Boets Mader

Hustru:          Ada Fredrika Andersson f Johansdotter f 6/11 1884, från Kohålan

Gifta:            4/4 1913

Agda f 1917 , tvilling

Artur f 1917 , tvilling

Johan Andro Levin Karlsson f 19/6 1923

Annie Fredrika Karlsson f 4/8 1925

Fritz f 1929, drunknade d nov 1941

 

 

Boet 1:5:       Elof Reinhold Eklund f 30/6 1906

Ägare:           Karl Olof Artur Karlsson f 4/7 1915

Hustru:          Helmi

Ägare: 1:6     Martin Augustsson f 1/8 1870

Hustru:          Augusta Augustsson f Johansdotter (Olsson?) 24/3  f 1866. d 7/71949

Gifta:            3/5 1937

Hush:            Johanna Maria Johansson f 21/7 1889

Boet 1:7        Martin Eriksson f 1/9 1870

Hustru:          Beda Josefina Eriksson f Johansdotter f 17/8 1871

Gifta:            19/2 1897

Ägare: 1:9     Gustav Albin Persson f 27/5 1890

Gustav Evert Persson f 21/1 1912

Anna Teresia Persson f Eklund 10/9 1914

Ägare: 1:9     Karl Eklund d 1920

Hustru:          Sofia Eklund f Johansdotter f 29/11 1879, södra gården i Boet

Barn:             Elof f 30/6 1906

Sigrid

Astrid

Verner f 1912

Anna f 1914

Alrik Ragnar Eklund f 1/7 1916

Signe f 1917

Hans Oskar Eklund f 6/7 1919                till Gamlestan Gbg

Ellen Josefina f 17/11 1920

 

 

Boet 1:10      Knut Erik Georg Weibring f 6/9 1905

Eva Amalia Weibring f Karlsson f 16/8 1913

Barn:             Hillivi

Kerstin

Boet 1:13:     Johan Albert Johansson f 21/4 1896

Karl Gösta Sigurd Johansson f 6/11 1907

Ella Karolina Johansson f Johansson 20% 1909

 

BERÄTTELSEN OM STAVAS TUPP – Av Everth Högabo

Den här händelsen utspelades i Boet 1927. Något som jag till­sammans med två lekkamrater upplevde, just då jag var tio år gammal. Övriga inblandade är bondmoran Stava (Gustava) samt hennes enormt stora och vackra tupp. Stava var gift med bonden Karl Eriksson. Boets hemman ägdes då av tre bröder Eriksson, vilka brukade var sin gård tillsammans med sina resp. hust­rur. Då Stavas och Karls äktenskap var barnlöst, är det nog inte så konstigt, att Stava ödslade all tänkbar kärlek och omsorg på sin vackra tupp. Den här tuppen var ett verkligt praktexemplar på ett fjäder­fä av främsta slag, oerhört kraftig och storväxt. En fjäderdräkt, som närmast gick i gulrött med lite instuckna vita inslag. Kraftiga ben och stora klor, som när det ”bar sig kunde skyff­la iväg stora jordkokor flera meter. Kammen var jättestor och eldröd liksom ”klockorna”. Vingar och stjärt lyste blänkande svartblått. Och när han gol, ”hördes det över hela socknen” sade folk. Ett praktexemplar utan like. Undra på, att Stava var rädd om denna sin skyddsling.

Innan jag berättar vidare, några ord om Boets by. Brukare var tre bröder Eriksson med sina respektive hustrur. Längst i söder Johan och hustrun Betty. Ett stenkast norrut mellanbrodern Karl med hustru Stava, samt ett par hundra meter norrut lillbrodern Martin och Beda. Ytterligare två familjer fanns. Strax söder Johans gård, än­kan Sofia Eklund med sina yngsta barn, varav Alarik och Signe var mina skolkamrater. En bit söderut huserade Ada och Mandus Anderson, där äldste sonen Arthur även var min skolkamrat. Byn var känd för sitt gladlynta folk samt välskötta gårdar och gedigna hus. Men även för sitt vackra läge väster Hålsjön.

Något, som kom att få en avgörande betydelse i den här berät­telsen, var en stor brädhög, som Karl lagt upp på gårdsplanen under våren. Den låg i en liten sluttning, med ena ändan mot en berghäll, den andra mot gårdsplanen. Den hade nedtill en öppning, sådär en meter bred och halv meter hög. Säkert var det sex, s ju brädlager staplade i denna hög. Så åter till den här minnesrika julisöndagen 1927. Jag saknade lekkamrater i hemmets närhet hemma i Höga. Det förekom ofta, att jag fick springa över till Boet, för att leka med Alarik och Arthur, som just den här söndagen. Vi rasade omkring framför Eklunds hus, då grannmoran Betty kom över och frågade om vi ville titta på hennes nya pärlhönstupp. Den skulle just nu för första gången släppas ut i hönshagen Vi var nyfikna och följde med. Ut kom något som inte liknade en tupp, liten och tanig. Vi blev besvikna. Efter att den strosat omkring lite hör­des ett ynka pip som skulle föreställa ett galande. Det följ­des av f lera. På något sätt hade Stavas tupp uppfattat detta och svarade med ett rungande kuckeliku. Snart var en ”galduell” igång mellan de två. Man ska veta att det finns inget ilsknare fjäderfä än en sådan här dvärghönstupp. Han tog det som en utma­ning och blev rasande arg. Efter att ha flaxat runt i hönsgården en stund, lyckades han med stor möda ta sig över det 180 cm höga nätstängslet och slog pladask i backen. Smällen bekom ho­nom intet. Raskt på benen och med utslagna vingar satte den av mot sin antagonist. Vi följde efter. Här kan nog hända något. Redan nu låg det lite av spänning i luften

Och visst kom det att hända en hel del. Just som Stavas tupp utbringade ett rejält galande, satte lilltuppen in ett våld­samt hugg mot dennes strupe. Stortuppen nonchalerade det hela. Fick så ett par snabba hugg till. Försökte då försvara sig, dock helt utan framgång. Slagsmål var inte han tränad i. Fegade ur och efter rejält med däng, tog han sin Mats ur skolan och flydde in i hönshuset. Men dit följde lilltuppen efter och mera stryk. Och snart hördes förtvivlade skrik på hjälp. Så kommer de båda stridande plötsligt ut på gårdsplanen. Stavas tupp sökte under vilt skrikande skydd överallt. Fann inte sådant. Trodde sig finna detta under en stor hög brädstapel på gårdsplanen. Under den, närmast nere vid marken5 fanns en öppning på c. en meter bred och en halv meter hög. Det var därinne, som Stavas tupp trodde sig vara skyddad, längst in. Men icke, nu var han illa trängd. Och inför den lilles våld­samma anfall skrek han våldsamt på hjälp.

Under den sista fasen av den här flykten och av skriken, hade gårdsfolket avbrutit söndagssiestan. Karl, Stava och drängen Gotthard (fosterson?) Hade kommit ut på gårdsplanen, utan att ingripa. Men skriken på hjälp fick Stava att ingripa, för att värna sin skyddsling. Hon sliter åt sig en piazavakvast, med långt skaft och rusar fram till brädöppningen. Lägger sig på knä och rotar in. I hopp om att skilja de stridande åt, men lyckades inte. Tog så ett drastiskt beslut. Lägger sig ned på mage och med kvastskaftet före sig, börjar hon krypa in i öpp­ningen. Kom bara in någon meter.(Stava var rätt kraftig om midjan.) Skulle så ta sig ut igen, men satt fast. Nu skrek hon på hjälp. Karl och Gotthard var snabbt framme och högg tag i varsin vrist och började dra. Vi tre pojkar rusade fram och tänkte hjälpa till, men blev omgående och snopet bortkörda. Karlarna lyckades inte få ut Stava. Hon satt ohjälpligt fast. Hennes skri blev nu rent av våldsamma. Här var fara å färde. Brädstapeln måste rivas för att få loss Stava. Bräder for åt alla håll. När det så bara var någon floka kvar, fick de loss och ut Stava. Kvar inne i öppningen låg huvudklädet. Hårknuten i nacken var upplöst och håret spretade åt alla håll. En stor reva var uppsliten i ryggen på söndagsblusen. Stava var pionröd i ansiktet, när hon väl kommit på fötter. Då hon fick se oss pojkar, knöt hon båda nävarna och sträckte upp armarna mot luften och skrek för full hals: MNu hör I pojka. Hör va’ ja seger i har inte sett nöt, Hör I de”. Sett och sett? Nog hade vi väl det. Men vi förstod vad Stava menade: Inte ett ord får sägas till någon människa. Då kunde det gå illa?

När det hela lugnat sig lite ute på gårdsplanen, kom lilltup­pen ut genom öppningen. Ingen kom sig för att röra en hand mot honom. Han var rätt blod- bestänkt. Med stolta steg likt en tam­burmajor framför sin musikkår, tågade han med stolta, fjät över gårdsplanen hem till Bettys revir.

Efter lite palaver av de tre, återvände dessa in i huset. Gårdsplanen såg ut som ett inferno. Stavas tupp då? Sedan den lille lämnat fältet, for han ut genom öppningen. Flög som ett Jehu, åter in i hönshuset. Gotthard var snabbt där och stängde dörren.

För oss pojkar var det inte nu mera att se, varför vi raskt återvände till Eklunds område och fortsatte att leka. Efter en stund blev vi inkallade till mor Sofia och fägnades med kaffe och nybakade skorpor med honung på. Vid pass fyratiden återvände jag hem till Höga. Men min mun

var helt sluten. Inte ett ord om vad jag upplevat. Stavas bild syntes framför mig.

 

 

Vad hände sedan? Jo:

Långt senare fick jag kännedom om att Bettys tupp hade ”försvunnit redan på måndagen efter bataljen. Hur eller vart nämndes aldrig.

Samvaron mellan de tre svägerskorna, Betty, Stava och Beda hade alltid varit mycket bra. Detta fortsatte mellan Betty och Stava även efter den här tuppfajten.

Dagen efter händelsen i Boet satt jag rätt illa till. Hemma i Höga, satt familjen klockan åtta på morgonen samlad kring frukostbordet i lugn och ro. Så vände sig fader Otto helt plötsligt till mig och frågar: ”Everth, vad var det som hände hos Karl och Stava i Boet i går eftermiddag?” Jagstelnade till. ”Äh hum äh – hände! Det var väl ingen­ting som hände där.”Men det vet du väl. Du var ju med där.” Bytelegrafen är rysligt snabb ibland. Jag kom inte undan. Och jag berättade – under många skratt från familjen – vad som hänt. Stundom kanske ganska måleriskt, då skratten ekade runt frukostbordet. Stava. Anklaga min inte. Jag kom inte undan.

Men hur gick det med Stavas tupp? Under den följande veckan hördes inte ett knäpp från honom. Nästkommande söndags- eftermiddag sitter familjen samlad runt ett kaffebord ute i trädgården. Vi hade gäster från Torpa: morfar Berndt Johan, mormor Josefina och mina yngsta mostrar Berta och Astrid. Vi njöt av sällskapet och tillvaron. Så helt plötsligt ljuder ett välkänt KUUUCKELIKUUUUUUEET från Boet. Det var Stavas tupp som gol. Nu hade han plötsligt återfått sin självsäkerhet, mod, levnadsvilja – och galförmåga. Det var underbart att höra. den rösten. Hela kvällen genljöd av hans galande. Ända tills han lästes in i hönshuset. Stava måste ha känt det underbart efter en veckas modlöshet. Och i Boet gick så åter allt i gamla fotspår.

Everth Högabo 2oo9.

Fotnot

Stava hade så väldigt vackra bruna ögon. Så även hennes sys­kon: bröderna Sandberg i Boljen, systrarna Sofia Holmkvist i Sandåker som Alida Karlsson på Stommen. En egenskap som gått

i arv till systrarnas barn och barnbarn. Troligt längre ned.

 

”Tåa-tösa.” – Av Everth Högabo

Tåa-tösa var född i Lerliden på Torpa Västergård och var dotter till ”Tåa-mågen” Hon hette Maria. Hon hade en syster, Anna-Britta, som i hela sitt liv var i tjänst hos Johan Eriksson i Boet.

Maria var klen till förståndet och kunde aldrig lära sig läsa eller skriva, Hon kunde utföra enklare arbeten om någon hjälpte henne. Hon ”råkade illa ut” och fick barn, en flicka. Denna fick sin uppfostran på Östads Barnhus, och blev utbildad i hushållsarbete och visade stor kunnighet häri. Hon kom att arbeta inom detta gebit.

Maria kunde stundom visa stor glättighet. Då hon kom flyttande, berättade min svärmor, att ibland frågade Maria: ”Vell du att ja ska sjonga för däk  Fina? ”och så sjöng hon en stump. Hon var glad på sitt sätt i sin trista till­varo. Hon kunde aldrig tala rent.

Anm.:

Tydligen tillhörde ”Tåa-tösa” rotehjonen under en tid och fick ambulera på gårdarna inom roten, här Boets rote. Fina som omtalas var Josefina Nilsson i Torpa Mg.

Everth Högabo  1994


Bilder och dokument från Boet..

Visa fler bilder & dokument ›


Platser i Boet..



Naturområden

Tillbaka till överordnad plats

Publicerad av

Christer Damm